För lite och för sent

Jacob Wallenberg är vice ordförande i SAS.  Ändå sneglar han lite avundsjukt på Norwegian. Inte för att köpa. Nej, nej – flygbolag är absolut inget på hans shoppinglista. Det bolag hans familj redan är storägare i är bekymmer nog.

I stället drömmer han om att kunna närma sig konkurrentens kostnadsläge. När gryningen blev till dag i måndags hade sju av åtta fack sagt ja till bolagets krav. Strax efter lunch mjuknade även det hårdnackade motståndet hos det danska kabinfacket. Med ja till sänkta löner, höjd pensionsålder och längre arbetstid kunde inte Jacob Wallenberg dölja hur nöjd han var över att hans dröm – inte gått i uppfyllelse – men kanske i alla fall var inom räckhåll. »Detta är en glädjens dag«, utbrast han uppiggad men med ett klädsamt samlat ansiktsuttryck.

Så. Vad är det som gör inte bara Wallen-berg utan en rad direktörer i Europas gamla flygbolag så avundsjuka på den där Björn Kjos, vd och grundare av Norwegian?

En självklar förklaring är att bolaget är ungt, bara tio år. Man har en hyfsat modern flygplansflotta som gör kostnaderna för bränsle och underhåll lägre. Det börsnoterade bolagets ägarstruktur kan inte jämföras med SAS som till drygt 50 procent ägs gemensamt av de svenska, norska och danska staterna. Norwegian slipper ta en massa politiska hänsyn i beslutsfattandet.

Dessutom är kostnaderna för personal betydligt lägre i Norwegian. Björn Kjos har stolt deklarerat att kostnaderna är dubbelt så höga för SAS. Siffror som tillbakavisas av flera SAS-anställda.

Det finns ändå några faktorer som gör att personalen kostar 3,5 gånger mer hos SAS än hos Norwegian. Personalen har varit anställd längre och tjänar mer. Bolaget har stora pensionsåtaganden. Dessutom kan Norwegian, likt Europas två största lågprisbolag Ryanair och Easyjet, flyga effektivt. SAS, däremot, ingår i samarbeten med andra flygbolag och ska se till att matartrafiken fungerar till långflygningar, vilket innebär att flygtider måste anpassas, vilket i sin tur påverkar hur personalen schemaläggs. Ett pussel. Det behöver inte lågprisflygen hålla på med, utan kan koncentrera sig på att ta resenären från en punkt till en annan så smart och billigt som möjligt.

Att lågprisbolagen sköter mycket av sin personalförsörjning via bemanningsbolag är ytterligare ett sätt att hålla kostnaderna nere. Dessutom har Norwegian börjat fasa ut lite dyrare nordiska bemanningsbolag till förmån för billigare spanska, polska och estniska bemanningsbolag. Och när bolaget nästa år ska anställa personal för sina långflygningar till Bangkok blir det ett thailändskt bemanningsbolag som står för tjänsterna. Både svenska och norska skattemyndigheter har intresserat sig för upplägget som bland annat innehåller löneutbetalningar via lågskatteländer. Liknande upplägg – att på pappret anställa personal på ett ställe, få lönen utbetald i skatteparadis och tjänstgöra på ännu en annan plats – har även gjort att italienska skattemyndigheter inlett en utredning mot Ryanair.

Norwegian jämför flygbranschen med sjöfarten som de senaste decennierna flaggat ut både fartyg och besättning. SAS-anställda kallar det lönedumpning. Oavsett vilket står flyget inför omvälvande förändringar där kostnadsjakten bara intensifieras. När inte bara prisjagande privatpersoner utan allt fler affärsresenärer väljer med plånboken lär fler flygbolag bestämma sig för mer oortodoxa anställningsformer.

Så trots att personalen på SAS nu får betydligt sämre villkor är förmodligen bara första ronden avklarad. Nästa steg kan bli än mer dramatiskt och även innebära helt nya anställningsformer. Men då har förmodligen Jacob Wallenberg och de andra ägarna gjort sig av med bekymret SAS.