Föräldrafri skuldfest

År 1922 var Miami Herald världens tjockaste tidning. Varför? Därför att sidorna var fulla av bostadsannonser.

Florida hade vid den här tiden allt som den framväxande amerikanska medelklassen sökte: sol, värme och tillgång till billiga krediter. Utbudet av bostäder klarade snart inte av att möta efterfrågan. Priserna sköt i höjden. Nyheten om att man kunde tjäna tre gånger pengarna på bara ett år fick investerare att låna ännu mer för att spekulera i den lukrativa fastighetsmarknaden.

När folk började sälja av för att realisera sina vinster drabbades marknaden av panik. Plötsligt ville ingen köpa och mängder av hårt skuldsatta spekulanter gick i konkurs.

1925 hade drömmen om Florida spruckit.

Ett sekel och många bostadsbubblor senare är mönstret med stigande bostadspriser och snabb kreditexpansion välkänt. Inte minst för den som studerat utvecklingen i Sverige.

En bostadsrätt i Stockholm, Göteborg eller Malmö som för 20 år sedan var värd en miljon kronor säljs i dag för mellan 5 och 7,5 miljoner. En ökning på uppemot 750 procent i fast penningvärde. Till stor del finansierad genom ökad bankutlåning. Vilket märks på den så kallade skuldkvoten, det vill säga hushållens skulder i förhållande till deras disponibla inkomster, som under samma period har stigit från 90 procent till 179 procent.

Nivån är historisk.

Riksbanken har länge varnat för konsekvenserna. Finansinspektionen likaså. Precis som Konjunkturinstitutet och Riksgälden. Liksom Boverket och Finanspolitiska rådet. Samt EU-kommissionen, Europaparlamentet, Bank for International Settlements, OECD och IMF.

Trots varningssignalerna har det saknats en politisk vilja att på allvar ta tag i problemen.

De åtgärder som hittills har genomförts – bolånetak för låntagarna, riskviktsgolv och nya kapitaltäckningsregler för bankerna – har inte förmått att dämpa utvecklingen.

När pengar i princip samtidigt är gratis på grund av Riksbankens minusränta får små åtgärder ingen eller liten effekt.

De senaste tolv månaderna har landets bostadspriser ökat med 13,5 procent, enligt statistik från Valuguard i förra veckan, och hushållen räknar med fortsatt uppgång, enligt SEB:s senaste boprisindikator. Finansinspektionen varnade i veckan för finansiella risker. »Kredittillväxten är hög och utlåningen till hushåll har ökat än snabbare under den senaste tiden«, konstaterade myndigheten och meddelade höjda kapitalbuffertar för bankerna.

I dag klockan 16 väntas riksdagen rösta igenom det omtalade amorteringskravet för låntagare. Det mesta talar dock för att även det kommer att vara verkningslöst. Inte minst därför att storbankerna i praktiken redan har hunnit införa amorteringskrav på egen hand medan regeringen, Finansinspektionen och Kammarrätten i Jönköping bollat förslaget mellan sig.

Alla som skulle behöva amortera gör det i princip redan i dag.

I Riksbankens prognoser spelar det därför varken till eller från om amorteringskravet införs – hushållens skuldkvot kommer hur som helst att stiga till 210 procent fram till år 2025. Faktum är att Stefan Ingves tjänstemän inte kunde finna en enda enskild åtgärd som i teorin skulle göra så att svenskarnas skuldsättning minskade de närmaste tio åren.

Skuldfesten är numera alldeles för mycket av ett självspelande piano.

Bara att hålla kvar skuldsättningen på dagens höga nivåer skulle enligt riksbanken uträkningar krävs ett helt batteri av åtgärder, inklusive något så impopulärt som sänkt ränteavdrag.

Den frågan äger finansminister Magdalena Andersson, som snart lägger fram sin vårbudget. Detsamma gäller den minst lika svårsålda fastighetsskatten – en skatt som till och med moderaternas före detta partiledare Bo Lundgren nu vill återinföra.

Men sådant kräver både mod och vilja.