Förloraren som vann

Det har liknats vid en dokusåpa. Men kanske påminner det mer om ett religionskrig. Envigen mellan riksbankschefen och hans sekond har engagerat de svenska folklagren på ett sätt som få penningpolitiska meningsskiljaktigheter har gjort.

Men förra måndagen tog det slut – slaget vid Brunkeberg. Efter år av allt hårdare krypskytte inne på Riksbanken avgick Lars EO Svensson från sin post på en välbesökt presskonferens under förmiddagen.

På ytan har konflikten sett enkel ut. Riksbankschefen Stefan Ingves och tre andra direktionsmedlemmar – »de fyras gäng« – har med sin majoritetsställning kunnat bestämma räntenivån de senaste åren. Men Svensson har stretat emot. Med siffror och diagram har han visat att inflationen legat under målet under alldeles för lång tid och krävt snabbare och brantare räntesänkningar än Ingves och hans anhang. Samtidigt har han passat på att ge en känga åt de bristande akademiska meriterna i direktionen – mot månglarna i templet på Brunkebergstorg. Fler professorer, som han själv, vore inte fel.

Riksbankschefen – som förvisso har en doktorstitel – har oroligt pekat på hushållens astronomiska skulder. En alltför låg ränta skulle blåsa upp skulderna ännu mer. Om Svensson bara lyft sin näsa från tabellerna och besökt USA, Danmark eller Irland skulle han också oroa sig för den ekonomiska katastrof en spräckt bostadsbubbla innebär.

Så där har det låtit. Och det fascinerande med riksbanksdirektionens teologiska skärmytslingar är att de mynnar ut i ett enda beslut med blott tre alternativ.

Högre ränta? Oförändrad? Eller lägre?

Det ser simpelt ut. Men bakom beslutet döljs trosmässiga skillnader och olika uttolkningar av decennier av ekonomisk historia.

Bilden av enkelhet ökar självklart det mediala pådraget. Och förmodligen har det nationalekonomiska intresset i Sverige ytterligare förstärkts av att var och varannan svensk nu sitter på miljonlån. Besluten bakom den mörka graniten på Brunkebergstorg ger genast några hundralappar mer – eller mindre – i de metaforiska plånböckerna.

Det vore enkelt att säga att striden nu är avgjord. Att det nu är fritt fram för en stramare syn. Att räntan lättare kan höjas. Men det bortser från att svensk penningpolitik inte bara avgörs på Brunkebergstorg. Och att det runtom i världen pågår ett arbete för att hitta nya uppgifter för världens centralbanker.

Det mesta tyder på att en två decennier lång period i Sverige är på väg att ta slut. Att det ensidiga fokuserandet på att bekämpa inflationen har nått vägs ände.

Med eller utan Svensson.

Vad ska Riksbanken syssla med? Svaret på den frågan har inte alltid varit densamma. Målet att hålla inflationen på två procent har inte mer än tjugo år på nacken.

Innan dess hade Sverige fast växelkurs. Riksbankens räntevapen användes då för att försvara kronvärdet.

En onsdag i september 1992 beslutade riksbankschefen Bengt Dennis att höja styrräntan till 500 procent. Anledningen var en hård spekulation mot den svenska kronan.

Åtgärden misslyckades. Spekulationen fortsatte och Riksbanken tvingades två månader senare överge den fasta växelkursen.

Plötsligt saknade Riksbanken, världens äldsta centralbank, ett syfte med sin penningpolitik. Efter en kort betänketid bestämde de sig för ett oprövat kort: att ersätta växelkursmålet med ett prisstabilitetsmål. Tre länder, Nya Zeeland, Kanada och Storbritannien, hade precis infört en sådan modell. Sverige blev, i januari 1993, det fjärde.

Riksbanken skulle efter detta använda räntevapnet för att tämja den höga inflationen som hemsökt Sverige under sjuttio- och åttiotalen. Att inflationsmålet formulerades till två procent berodde på att inflationstakten just då råkade vara runt två procent. Men det var i lågkonjunktur. Att tvåprocentsmålet skulle hålla i högkonjunktur var det nästan ingen som trodde på.

Det var ett tungt arbete som väntade. Om inflationen skulle pressas ner krävdes att lönekraven sänktes. Och för att få fackförbunden att acceptera lägre löner var riksbanksledningen tvungen att få dem att lita på att de klarade av att hålla nere inflationen.

En av dem som var viktigast för att få folk att lita på Riksbanken var Villy Bergström. Med ett förflutet inom arbetarrörelsen var han betrodd inom fackföreningar och inom den breda vänstern. Som vice riksbankschef reste han land och rike runt och spred den nya läran.

– Det var en stor del av arbetet. Vi försökte bli kända som att vi var hårda mot inflationen, säger han.

Bakom den nya Riksbankens arbete låg en föreställning om att den expansiva ekonomiska politik som världens centralbanker och politiker försökt motverka kriser med inte spelade någon roll. Att åtgärderna inte påverkade arbetslösheten på lång sikt. Valet av inflationstakt hade därför inte någon stor betydelse för arbetslösheten.

Det var då. I januari 1993 bestämde Riksbanken, och dess chef Bengt Dennis, på egen hand att det var -inflationsbekämpning som gällde. Endast tre länder hade testat det tidigare, men nu är modellen spridd över hela världen. Först efter finanskrisen 2008 började den ifrågasättas på allvar.

Den nya penningpolitiska religionen spreds över världen. Inflationen pressades ned. Och räntorna följde efter. De ansvariga för den nya politiken geniförklarades. I USA fick centralbankschefen Alan Greenspan i stort sett hela äran för den rekordlånga högkonjunktur som präglade landet med honom vid spakarna.

Så brakade allt ihop en höstdag 2008. Efter konkursen i Lehman Brothers blev det tydligt att världsekonomin flöt på ett par bostads- och lånebubblor som nu sprack i tilltagande hastighet.

Plötsligt pekades penningpolitiken ut som en av de stora skurkarna. När Kinas inträde i världsekonomin pressat ner priserna hade centralbankerna passat på att sänka räntan ännu mer. Allt de brydde sig om var ju inflationen. Och den var låg.

Den långa perioden med låga räntor gjorde att såväl privatpersoner som stater och företag drog på sig höga skulder.

Centralbankerna hade helt enkelt stirrat sig blinda på inflationen – och tappat bort allt annat.

Paradoxalt nog blev svaret på den finanskris som började 2008 att sänka räntorna ännu mer. Centralbanker runtom i världen satte dessutom i gång sina sedelpressar. Allt för att få fart på den stillastående ekonomin.

Det skulle kunna tolkas som att centralbankerna ingenting lärt. Men åtgärderna handlar snarare om krishantering. Och om lite av en slump. Den amerikanska centralbankschefen Ben Bernanke – värdens mäktigaste ekonom – har skrivit flera akademiska arbeten om 1930-talskrisen. Hans övertygelse är att kriser förvärras i onödan av att banker inte vill låna ut i lågkonjunkturer. Därför måste centralbankerna öppna spjällen ordentligt.

Men bakom kulisserna har det forskats och diskuterats om vad centralbanker bör göra efter krisen. Vad den debatten mynnar ut i kommer att påverka den svenska Riksbanken oavsett vem som sitter i direktionen. På samma sätt som att världens centralbanker i gemensam trupp rörde sig mot ett inflationsmål, är de nu på väg bort från det. Tillsammans.

För ingen centralbank är en ö.

Han uttrycker sig i nästan bibliska termer. När Spencer Dale, ledamot i den brittiska centralbanksdirektionen, beskriver den penningpolitiska debatten talar han om »farliga frestelser«. När någon ekonomkollega vill att de ska börja ta hänsyn till den ekonomiska tillväxten har de inte bara fel. Det är »farliga resonemang« som hotar konsensusbilden.

– Det har synts oroande tecken på att sprickor kan ha börjat synas, sa han nyligen till Dow Jones Newswires.

Bara under de senaste månaderna har faktiskt flera sådana sprickor börjat spridas. Japans nya centralbankschef Haruhiko Kuroda sa den 11 april att inflationsmålet var »flexibelt«. I Ryssland har politikerna tröttnat på att tjata om lägre ränta hos sin hårdföra centralbankschef Sergej Ignatiev och byter i juni ut honom mot den förmodat mjukare Elvira Nabiullina.

Och i Spencer Dales eget hemland har den blivande brittiska centralbankschefen, Mark Carney, sagt att han tycker att räntan ska sättas utifrån hur tillväxten utvecklas.

Även i Sverige är heresierna levande. Välkände ekonomiprofessorn Lars Calmfors vill komplettera inflationsmålet med ett tillväxtmål och i förra veckans Fokus skrev ekonomen Klas Eklund att penningpolitiken »behöver rebootas«.

Det är långt från nittiotalets diskussioner om Riksbanken. Då räckte det med att en politiker andades kritik för att hen skulle anklagas för att pressa upp svenska marknadsräntor.

Men så har ju Riksbanken haft sin främsta kritiker inne i direktionen. Lars EO Svenssons kätteri har onekligen öppnat för en bredare diskussion i Sverige. För även arkitekterna bakom den svenska penningpolitiken är i dag öppna för en omprövning.

– Kanske behöver till exempel inflationsmålet höjas från dagens två procent. Men alla sådana förändringar måste göras samtidigt som andra länder gör det. Det får aldrig göras enskilt av Sverige, det vore för riskabelt, säger Villy Bergström.

Även urfadern till dagens riksbank har mjuknat. Han som en dag år 1993 skickade ut ett maskinskrivet pressmeddelande om att det från och med nu var prisstabilitet som gällde – ingenting annat – är öppen för omprövningar.

– Inget system är för evigt hållbart. Mycket har hänt i världen sedan dess. Men om det betyder att inflationsmålsstyrningen ska överges vill jag anmäla min tveksamhet. I dag litar arbetsmarknadens parter och investerare på att Riksbanken uppfyller målet, säger Bengt Dennis.

Det handlar alltså om förtroende. Vad som än kommer efter det som står i dagens läroböcker kommer inte att accepteras på en gång. Det kommer att skava lite. Ifrågasättas.

– Tänk efter. För tjugo år sedan trodde ingen på prisstabilitet.

Det tar med andra ord lång tid. Det brukar vara så när man startar en ny religion.

Läs mer: Claes Lönegårds reportage om ränterebellen Lars E O Svenssons sista strid.

Två platser är lediga i Riksbanken. Fokus listar de hetaste kandidaterna.

Cecilia Hermansson. En av Sveriges mest synliga ekonomer. Hon blev chefsekonom på Swedbank 2008, en månad innan Lehman Brothers brakade ihop. Är sedan några månader doktorand med inriktning på hushållens sparbeteenden.

Robert Bergqvist. Chefekonom för SEB. Har tidigare arbetat på Riksbanken. Den mediala vanan är inte helt oviktig i rollen som ledamot.

Erik Thedéen. Tidigare vd för Stockholmsbörsen. Lämnade sin post för att bli statssekreterare hos finansmarknadsminister Peter Norman. I den rollen har han bland annat synts i krisförhandlingarna om SAS. Det som talar mot honom är hans nuvarande jobb.

Jens Henrikson. Nuvarande vd för Stockholmsbörsen. S-märkt.

Anders Vredin. Makroekonom som sedan 2011 är chef för stabsavdelningen på Riksbanken. Var tidigare vd för SNS men avgick efter bråket kring Laura Hartman.

Marianne Nessén. Chef på avdelningen för penningpolitik på Riksbanken. Har synts i den offentliga debatten och verkar, likt sin kollega Mattias Persson – även han en kandidat – oroas över den finansiella stabiliteten. Därmed ligger Nessén nära majoritetsuppfattningen i direktionen.

Mats Dillén. Har varit generaldirektör för Konjunkturinstitutet i sex år. Har tidigare arbetat på både finansdepartementet och på Riksbanken.

Jesper Hansson. Även han jobbar på Konjunkturinstitutet. Och likt sin generaldirektör har han också gjort en vända på Riksbanken. Där har han varit chef för prognosenheten och biträdande chef på avdelningen för penningpolitik.

Susanne Ackum. Statssekreterare hos Anders Borg med ansvar för ekonomisk politik och internationella frågor. Likt Erik Thedéen kan hennes nuvarande politiska jobb ligga henne i fatet. Tidigare elitsimmare med ett SM-tecken på meritlistan.

Magnus Henrekson. Fältets »dark horse«. Debattlysten professor med vurm för företagsklimat och utbildningsfrågor.

John Hassler. Professor vid Stockholms universitet. Medlem i finanspolitiska rådet och skriver krönikor i Affärsvärlden.

Två personer lämnar riksbanksdirektionen i vår. Förutom Lars EO Svensson har Barbro Wickman-Parak sedan tidigare meddelat att hon inte ställer upp till omval. I början av maj väntas ersättarna presenteras av riksbanksfullmäktige. Elva ledamöter ska lämna förslag på ny ledamot och därefter enas. Gruppen består i princip bara av politiker. Dessutom nästan bara av moderater och socialdemokrater