Förslappning

I dagarna tioårsjubilerar Göran Persson som statsminister. Jämngammal med hans tillträde är de nya strikta budgetregler som skulle råda bot på problemet med skenande budgetunderskott och återställa förtroendet för de offentliga finanserna.

När de nya reglerna infördes var statsskulden på väg över 160 000 kronor per svensk och hade varit nära att bli större än hela Sveriges BNP.

Två regler infördes som ännu gäller. Den ena regeln var att sätta »tak« för budgeten. Förut kunde utgifterna bestämmas allteftersom nya uppdrag tillkom, då var det lätt att utgifterna for iväg. Numera ska finansministern sätta treåriga tak för hur stora utgifterna får vara, totalt och uppdelat på ett antal områden. Den andra regeln är att det offentliga Sverige måste spara 2 procent av Sveriges BNP i genomsnitt över hög- och lågkonjunktur. Annars går det enligt finansdepartementets beräkningar inte att bibehålla standarden på välfärden när allt fler blir äldre. Eller så börjar statsskulden skena iväg igen. Redan till 2020 måste statsskulden ha halverats för att ålderspuckeln ska klaras.

I dag har skulden per svensk sjunkit till dryga 140 000 kronor. Skulden är nere på dryga halva Sveriges BNP. Sverige som i början av 1990-talet var ett varnande exempel brukar numer på EU-möten användas som föredöme.

Men nu varnar experterna för att lärdomarna av krisen håller på att blekna och reglerna luckras upp. Det är framför allt det andra målet, att det offentliga Sverige ska spara 2 procent av BNP, som regeringen inte kunnat leva upp till.

Per Molander, tidigare medarbetare på finansdepartementet, var den som byggde de nya budgetreglerna, han har kallats den nya budgetprocessens »pappa«. Det blev inte riktigt som han tänkt sig.

– Det har inte fungerat. Man har inte respekterat överskottsmålet de senaste åren, säger han.
Förra året klarades målet mycket tack vare att intäkterna överraskade positivt. Regeringen hade inte själv räknat med att överskottsmålet skulle uppnås. Senaste gången budgeten klarade överskottsmålet var 2001. Enligt Konjunkturinstitutet gäller detta även om man korrigerar för en svag konjunktur.

Lars Calmfors, professor på Stockholms universitet, är en av Sveriges mest erkända experter och debattörer när det gäller budgetpolitik, med många utredningar i Sverige och internationellt bakom sig. Han är också orolig när han tittar på regeringens valbudget.

– I år sker en viss försvagning av valtaktiska skäl, säger Lars Calmfors. Man talar från regeringens sida om att nu går det uppåt och det finns därför utrymme för reformer. Men det är tvärtom ett argument för att dämpa konjunkturen och utnyttja läget för att förbättra statsfinanserna och kunna föra en mer expansiv politik i en lågkonjunktur. Jag tycker att man är helt fel ute.

Borde man klara av ett större överskott?

– Ja, det tycker jag. Det finns ett stort långsiktigt behov av demografiska skäl, säger Calmfors.

Calmfors varnar också för att den borgerliga oppositionen inte heller har fokus på budgetdisciplin – det finns risk för att valet utvecklas till budgivning mellan blocken.

Den andra regeln – taken för utgifterna – har fungerat bättre. Men även här har regeringen fått kritik för sitt sätt att hantera utgiftstaken av tunga instanser som Riksbanken, Konjunkturinstitutet och Riksrevisionen.

– Det har förekommit en del trixande på marginalen. Regeringen har tagit utgifter på budgetens inkomstsida. Det strider mot intentionerna, men totalt sett är det rätt små belopp, säger Per Molander.

I stället för att bokföra utgiftsökningar som just utgifter har regeringen valt att bokföra dem som »minskade inkomster«. På så sätt har utgiftstaken kunnat hållas. Det har även förekommit en del justeringar av utgifter kring årsskiftena. Regeringen har i år till exempel tidigarelagt utgifter om två miljarder från år 2006 till år 2005, och på så sätt fått en ökad budgetmarginal för detta år.

– Man har inte alltid agerat enligt andan i utgiftstaken, säger Ingemar Hansson, generaldirektör för Konjunkturinstitutet, som brukar fungera som vakthund för att hålla de finanspolitiska målen.

– Man har gett sig in på en väg som man inte borde ha gjort, kommenterar Lars Calmfors.
Kan Sverige fortfarande betraktas som föredöme? De senaste åren har en rad länder, inklusive Tyskland och Frankrike, brutit mot EU:s egen stabilitetspakt eftersom deras underskott varit större än 3 procent av landets BNP – ett betydligt värre läge än Sveriges för små överskott.
– Vi har lyckats få bättre institutioner och vi följer dem. I Europa har de satt upp dåliga regler i stabilitetspakten och sedan valt att bryta mot dem, säger Martin Flodén, docent på Handelshögskolan och en av den nya generationens makroekonomiska experter.

– I ett europeiskt perspektiv står sig Sverige väl. Vi har betydligt starkare offentliga finanser än de flesta andra EU-länder, men tendensen mot en uppluckring av budgetdisciplinen är densamma här som i andra länder, säger Lars Calmfors.

Samtidigt varnar han för att den slappa europeiska budgethanteringen kan bli stilbildande.

– Det finns en stor risk att vi påverkas av att andra EU-länder tar lättare på budgetdisciplinen och av stabilitetspaktens försvagning .