Från tvekan till tvärnej

»Med ett nej i september kommer vi att få leva med ökad instabilitet och ett urholkat förtroende.« Så skrev dåvarande utrikesminister Anna Lindh och Ericssons dåvarande vd Carl-Henric Svanberg i en debattartikel inför folkomröstningen om euron 2003. I dag är tonen en annan, både inom politik och näringsliv.

Förra året blåste det ekonomisk kuling över Europa, vilket gjorde att skuldsatta och stabila länder drev allt längre isär. Eurozonens stabilitet och överlevnadsförmåga ifrågasattes och euromotståndarna i Sverige slog sig för bröstet och kunde hävda att den hotbild de målat upp blivit verklighet. Så hur är läget i dag egentligen? Har Sverige tagit klivet från sedvanlig vi-får-se-skepsis till kommer-inte-på-fråga-kallsinne och hur gick det i så fall till?

Klart är att skuldkrisen inom EU lagt en blöt filt över euroförespråkarnas argument. Förvisso kunde inte finanskrisen skyllas på den gemensamma valutan, den hade andra orsaker. Däremot kunde den efterföljande skuldkrisen kopplas till euron genom att introduktionen av den gemensamma valutan i vissa länder innebar att de gick från höga ränte- och inflationsnivåer till låg inflation och låg ränta när euron infördes.

Det var inte så mycket konjunkturläget som gick i otakt inom eurozonen som den ekonomiska strukturen där bostadspriserna på sina håll blåstes upp, kostnadsläget steg och ekonomin gick i spinn. När finanskrisen övergick till lågkonjunktur blottades skuldsättningen hos stater och banker och utan räntevapnet fick många länder svårt att hantera läget. Så i viss mån fick eurons belackare rätt när de varnade för riskerna med att avhända sig penningpolitiken till ett gemensamt EU-organ.

Svenska företagares inställning till euron har varit övervägande positiv sedan folkomröstningen, men skiftat en del på senare år. Toppen nåddes strax efter finanskrisen. I januari 2009 var 70 procent positiva till euron, men sedan dess har opinionen vänt. I veckan visade SEB:s företagarbarometer att stödet för euron sjunkit till en bottennotering på 43 procent för en svensk anslutning, 39 procent emot.

Enligt Lars Jagrén, chefekonom vid branschorganisationen Företagarna, beror förändringarna dels på osäkerheten som präglar eurozonen och dess framtid, dels på Sveriges ekonomiska styrka och den starka kronan. Till skillnad från de svenska exportjättarna så är de flesta småföretagen i Sverige importföretag som tjänar på en stark krona. På Företagarna har man ändå som politiskt mål att Sverige bör införa den gemensamma valutan i framtiden eftersom det skulle underlätta för företagen att slippa ständiga kursförändringar.

Det kan Åke Bergh, koncernchef för det småländska trävaruföretaget Bergs Timber, vittna om. Han tycker att det vore naturligt att införa euron i Sverige på sikt.

– Valutaskiftet innebär ett ständigt osäkerhetsmoment och det gör det väldigt krångligt i räkenskaperna, säger han.

För en annan företagare, Tom Sarin vid Komatsu Forest i Umeå, handlar det både om förnuft och känsla. Han var tidigare för att införa euron i Sverige men den ekonomiska krisen har fått honom att ändra sig – om än motvilligt.

– Personligen är jag för euron, men om jag sätter på mig företagarhatten så tror jag att kronan hjälpte oss ordentligt under konjunkturnedgången. Nu är det nog bäst att behålla den en tid framöver, säger han.

Så medan eurons motståndare så firar retoriska triumfer ligger ja-sidan lågt. Visst går det fortfarande att föra fram fördelar med att delta i samarbetet – lägre transaktionskostnader, ökad handel, större investeringar, mindre osäkerhet och bättre förutsägbarhet – men med den pågående eurokrisen är det inte så svårt att hitta motargument.

Det finns också sakliga invändningar mot ja-sidan. Ökad tillväxt är till exempel ett löfte som fördes fram av euroanhängarna, men som inte visat sig ha någon koppling till den gemensamma valutan. Ett annat exempel är att ja-sidan underskattade risken för assymetriska störningar – alltså att ekonomierna utvecklas olika inom olika länder inom samarbetet.

Sveriges meste EMU-utredare, Lars Calmfors, har genom åren dragit olika slutsatser i valutafrågan men i grunden för han samma resonemang, nämligen att de ekonomiska argumenten för eller emot väger jämnt medan de politiska fördelarna gör att Sverige borde anta euron på sikt. I dagsläget tycker han att det är rimligt att avvakta utvecklingen av statsskuldskrisen.

– Det är tur att frågan saknar politisk aktualitet, säger han.

Det finns fler som anser att Sverige på sikt bör anta euron. För ekonomiprofessorn Harry Flam är det fortfarande de ekonomiska argumenten i form av lägre transaktionskostnader, ökad handel och ökade investeringar som överväger nackdelarna med en gemensam penningpolitik.

– Man tar den goda utvecklingen i Sverige, och framför allt det penningpolitiska argumentet, till intäkt för att det är bättre att stå utanför. Men det stämmer inte, för våra räntenivåer har i princip varit desamma som Europeiska centralbankens, säger han.

Ser man till historien styrs opinionen i Sverige huvudsakligen av den ekonomiska utvecklingen – går det dåligt för Sverige är man öppen inför ökad integration med omvärlden, går det bra är man det inte. När svenskarna röstade ja till EU hade vi just genomgått den värsta krisen i modern historia. När vi röstade nej till euron var läget hyfsat stabilt även om vi hade it-implosionen bakom oss. I dagsläget ligger Sverige bra till jämfört med en labil eurozon, och det är den huvudsakliga orsaken till den allt kyligare opinionen.

Läs mer:

SEB:s företagarbarometer (ladda ner pdf).

Anna Lindh och Carl-Henric Svanbergs debattartikel inför folkomröstningen om euron 2003 (ladda ner pdf).