Full fart framåt i ekonomin – trots hackig motor

Härom dagen ringde Fokus kontaktperson på tryckeriet i Katrineholm till redaktionen. Efterfrågan på magasinpapper är så stor för närvarande, löd beskedet, att det är svårt att säkra leveranser. Det gäller även andra kunder. En av de stora dagligvarukedjorna ville ha ett uppslag extra i sina reklamblad under hösten. Men, nej. Det saknas papper. Nästa år är prishöjningar att vänta.  

Och det råder brist på fler produkter i Sverige och världen. När Fokus utsände skulle inhandla hjul till hurtsen Bekant på Ikea fanns inga sådana att uppbringa på något av jättens varuhus. Ej heller svarta ben till samma hurts. (Däremot är sängbeslaget Sultan tillbaka på hyllorna efter att ha varit restnoterat under sommaren. För den som är intresserad.) Även på Systembolaget och i livsmedelsbutikerna bär tomma och halvtomma hyllor vittnesmål om att leveranssituation är ansträngd.

Bristen på halvledare i industrin har varit en följetong allt sedan världsekonomin drog igen under vårvintern. 

Vitvarujätten Electrolux har löpande vittnat om störningar i produktionen eftersom elektroniska komponenter saknas. Förra veckan skickade bolaget ut ett mail till analytiker där man upprepade vad man sagt i ämnet vid förra kvartalsrapporten. Det fick börskursen att rasa. Varpå Electrolux fick klarlägga att man egentligen inte hade sagt något nytt, bara upprepat vad som stod i delårsrapporten. Det är lite som lärarens ord på svarta tavlan förr i tiden: Låt stå!

Bristen på halvledare plågar även fordonsindustrin vilket har medfört brist på bilar på sina håll. Priserna på begagnade bilar i USA gick i taket så pass mycket i våras att det fick stort genomslag i de nationella inflationssiffrorna. Och under sommaren hade hyrbilsbolagens prishöjningar liknande effekt.

Även priset på andra insatsvaror skjuter i höjden. Som råvaror. De viktiga industrimetallerna aluminium, nickel och koppar har mer än fördubblats i pris på ett år. De förstnämnda är nu tillbaka på de spekulativa höjderna som nåddes före finanskrisen 2008 under »superkonjunkturen«, som den kallades. Och den röda metallen tangerar toppnivån från 2011.

Parallellt rusar fraktpriserna. Priset för att skicka en container från Asien till Europa eller Nordamerika har sju- respektive tiofaldigats på ett år. Om det går att få tag i en container vill säga. Dessutom är många hamnar igenkorkade. Det är stor brist på lastbilschaufförer i både Nordamerika och Europa, inklusive Sverige. I Storbritannien är underskottet extra stort efter brexit. Där behövs över 100 000 nya förare.  

Vad betyder då allt detta? Väntar enorma prishöjningar i konsumentledet? Hyperinflation? Nej, inte om man ska tro centralbankerna med amerikanska Federal Reserve i spetsen. Enligt dem är prisrusningarna och flaskhalsarna »transitoriska«. Det bedöms alltså vara ett slags ekonomisk träningsvärk som kommer att gå över när ekonomin har fått upp flåset. Den som vill kan se en del tecken på normalisering. Priserna på sågade trävaror i USA, som skenade 250 procent i våras, har nu fallit tillbaka till mer normala nivåer. Och järnmalm har fallit från rekordnivån 222 dollar per ton i juli till omkring 123 dollar i dag. Fast förklaringen till det senare är att framför allt kinesiska producenter sitter med stora lager, vilket i sin tur förklaras av brist på metallurgiskt kol. Priset på sådant kol har stigit med 300 procent sedan botten i augusti i fjol och befinner sig på all-time-high. Och de sågade trävarorna i USA har visserligen backat från en febertopp, men är fortfarande på den högsta nivån sedan husbyggnadsboomen 2005.

Prisökningar i produktionsledet har också letat sig in i den allmänna inflationen. Det gäller framför allt USA där konsumentpriserna har stigit 5,3 procent de senaste tolv månaderna. Det är den högsta nivån sedan finanskrisen 2008. Även inom eurozonen tickar inflationen upp. I notoriskt prisförändringsrädda Tyskland klockade den in på 3,9 procent senast, högst sedan boomen efter införlivandet av DDR i förbundsrepubliken.   

Utvecklingen har fått en och annan ekonom att undra om en annan gammal bekant från sjuttiotalet gör sig redo att äntra scenen. Stagflationen! Det vill säga ett scenario med låg tillväxt och hög inflation. Mohamed El-Erian, tidigare vd för fondjätten Pimco och i dag rådgivare åt det tyska försäkringsbolaget Allianz, ventilerade tanken i en krönika i Financial Times i veckan. Han menar att störningarna i försörjningskedjorna inte är så »transitoriska« som centralbankerna tror, utan kommer att vara med oss i flera år. Detta tvingar i sin tur företagen att se över sitt nät av underleverantörer och hela sin logistik. Systemet med globala just-in-time-leveranser, vilket minskat lager och kapitalbindningen, har visat sig ha en kostnad också. Att justera för detta och om möjligt styra om till regionala och lokala leverantörer – och hålla lager – kommer att driva kostnader och därmed till slut också priset på slutprodukterna, tror El-Erian.

Men för att inflation och prishöjningar ska ta fart ordentligt, och inte bara leda till relativprisförändringar och sjunkande försäljning och marginaler, så behövs några ingredienser till för att det ska bli en självförstärkande inflationsbrasa. Det ena är att lönerna tar fart. I USA har också löneökningstakten skruvats upp. I årstakt låg de på 4,3 procent i augusti. 

Den andra kraften är en stigande penningmängd. Och här kommer de stora penningpolitiska stimulanserna från centralbankerna in. Hittills har dessa inte letat sig in i den reala ekonomin i någon större utsträckning, utan mest tryckt upp priset på tillgångar såsom bostäder och aktier. Här finns huvudförklaringen till kapitalmarknadens återhämtning sedan corona-paniken med börsrekord och fortsatta prisökningar på fastigheter.

De finanspolitiska stimulanserna från regeringarna har i de flesta länder, som Sverige, riktat sig mot stöd till företag och deras anställda. Syftet är att den vägen hålla uppe efterfrågan i ekonomin och undvika finansiella fallissemang som annars skulle kunna leda till problem i banksektorn och en kreditåtstramning. I USA har en betydande del av stimulanserna gått direkt till hushållen, bland annat i form av höjda ersättningar till arbetslösa.

Men lyssnar man på våra svenska bankekonomer så är de inte särskilt oroliga över utvecklingen. Snarare tvärtom. Nordea, Swedbank och Handelsbanken släppte alla konjunkturprognoser vid det senaste månadsskiftet och målade en relativt ljus bild av både världens och Sveriges ekonomiska framtid.

– Möjligen har den amerikanska inflationen kommit in lite högre och det finns vissa tecken på att det hettar till på lönesidan i USA. Men i takt med att de direkta stöden till hushållen klingar av och med tanke på att det finns en stor grupp arbetslösa som inte syns i den amerikanska arbetslöshetsstatistiken så är vår bedömning att inflationstrycket lättar, säger Handelsbankens chefsekonom Christina Nyman.

Hon påminner också om att siffror på inflation och löneökningar ställs mot fjolårets bleka och inte helt jämförbara pandemiekonomi. 

– Vi ser inte att de långsiktiga inflationsförväntningarna har skruvats upp. Vare sig i USA , inom eurozonen eller i Sverige.

Och här hemma ligger inflationen fortfarande nära Riksbankens mål på 2 procent, även om den hoppade upp från 1,7 procent i juli till 2,4 procent i augusti (den var 2,5 procent så sent som i april). Kronans återhämtning mot såväl dollar som euro sedan pandemins inledning dämpade först importkomponenten i prisfallet i fjol och motsvarande prisuppgång i år. Vår så kallade skvalpvaluta har därmed fungerat som den ska även den här gången. 

Läser man storbankernas konjunkturrapporter så är vi fortfarande landet lagom. Vi har hanterat pandemin lika bra som våra nordiska grannländer, åtminstone med ekonomiska mått. Nedgången i BNP blev lite djupare under 2020, men årets återhämtning har varit snabbare. Nordea spår exempelvis en tillväxt i Sverige på 4,6 procent i år och 3,5 procent nästa år. Några tecken på löneinflation syns inte till. 

Det som sticker ut är att Sverige har en klart högre arbetslöshet än grannländerna. Den är nu den fjärde högsta i EU och dubbelt så hög som i Danmark. Men förhållandena var likartade även före pandemin och förklaras främst av de senaste decenniernas höga invandring som har skapat så kallade matchningsproblem på arbetsmarknaden. Det vill säga att det finns ganska gott om lediga jobb (och brist inom många yrkeskategorier), men de arbetslösa saknar kvalifikationer för dessa.

Varken Handelsbanken eller Swedbank ser några större problem med att finansministern lättar på plånboken, med sitt egendefinierade budgetutrymme på 74 miljarder kronor, även om det tolkas som en hel del valgodis. 

– Vi ser visserligen inte att ytterligare finanspolitiska stimulanser behövs för den svenska återhämtningen. Fast å andra sidan finns det också ett internationellt tryck att inte släppa av på stimulanserna för tidigt, som vi och andra gjorde under den senaste finanskrisen, säger Christina Nyman.

Hon är inte särskilt orolig för Sveriges statsfinansiella hälsa utan anser att det kan vara befogat att köra den svenska ekonomin med lite högre finanspolitiskt tryck ett tag till.

– Vill man komma åt den höga arbetslösheten så är nog efterfrågestimulans det mest effektiva sättet.

Ingen ko på isen såldes. Fokus reporter får nöja sig med vita ben till sin Bekant. Och tidningar kan man ju läsa digitalt numera.