Gardell gör en Gardell
»Företagsaktivisten« Christer Gardell har just gjort det han är bäst på – skapa medialt utrymme för sitt egenintresse. Det gäller Volvo igen, där Gardells fond Cevian har blivit ofrivilligt långsiktig, då företaget och dess aktie har problem att rulla mot högre höjder. Gardell tycker att de »måste leverera«.
Historien går kanske inte igen, men den rimmar, som Mark Twain uttryckte det.
Den tidigare McKinseykonsulten Christer Gardell har ända sedan han blev vd på makt- och investmentbolaget Custos i mitten av 90-talet haft en närmast unik förmåga att få media att springa sina ärenden. Custos, som tidigare var inlåst i ett korsägande med Skanska, hade då fått nya huvudägare i dåtidens dynamiska duo Sven Hagströmer och Mats Qviberg. Det självlysande ledordet för de nya ägarna var »aktieägarvärde«. Avkastningen på Custos kapital, som var placerat i kontrollposter i bolag som Skanska, Hufvudstaden, SCA och Perstorp, skulle ökas med standardreceptet renodling och kapitaleffektivisering (läs: högre belåning).
Tidningen Affärsvärlden träffade den nya ledningen på Custos under våren 1996 och när mötet var slut kom Christer Gardell springande med några papper som »glömts«. Papperen var emellertid Gardells egna och på baksidan fanns det nedklottrat hur skogsbolaget SCA skulle styckas. Att dela upp SCA för att frigöra värden var inga nya unika tankar, men här fanns en storägare som ville driva detta fullt ut.
SCA och huvudägaren Industrivärden satte sig då på tvären, men så här 18 år senare kan man konstatera att Custos och Gardell har fått rätt vad det gäller SCA. Försäljningen gav visserligen en reaförlust, men hygienprodukternas alltmer dominerande ställning har gett en radikal omvärdering av SCA-aktien.
Cevians och Gardells försök att via mediala utspel göra om samma framgångsrika »värdeskapande« reptrick i Volvo, där Industrivärden klivit in som största ägare efter Renaults sorti, är inte ett lika självklart framgångsrecept. Tjatet om att Volvo var överkapitaliserat under 2006, som ledde till att Volvo skiftade ut mer än sin stora nettokassa till aktieägarna, var sällsynt dåligt tajmat. Med den globala krisen och tunga förluster blev Volvos balansräkning hårt ansträngd de tunga åren 2008 och 2009.
Lika ansträngd är Volvos lastvagnsorganisation efter de senaste decenniernas rader av förvärv, från amerikanska Mack, franska Renault Trucks, japanska Nissan Motors (UD Trucks), indiska Eicher och senast partnerskapet med kinesiska Dongfeng. Volvo har trots höga ambitioner haft mycket svårt att krama ur några synergier som gett något större bestående resultatlyft. Lönsamheten är mycket lägre än konkurrenten Scania, som har varit helt fokuserat på organisk tillväxt, både vad gäller rörelsemarginal och det mer relevanta: avkastning på eget kapital.
Detta har gjort att Volvo sjösatt ett mycket ambitiöst besparings- och omorganisationsprogram, samtidigt som de genomför en stor förnyelse av lastbilsmodellerna. Programmet ska vara slutfört 2015 och målet är att lyfta rörelsemarginalen med 6 procent i lastvagnsrörelsen, vilket kan jämföras med den marginal på 3 procent som Volvo redovisade för fjolårets första nio månader och knappt 9 procent som Scania redovisade för samma period.
Det är svårt att se att ett sådant gigantiskt program ska löpa helt friktionsfritt. Att då via media skälla på Volvos vd Olov Persson och styrelsen att »de måste leverera« under 2014 är lite som en jägare som skäller på hunden för att man ställt sig vid fel pass.
