Genrep inför lucia

När EU:s ledare stapplade ut från sitt senaste toppmöte, i förra veckan, var det med tomma händer. Någon uppgörelse om en ny långtidsbudget blev det inte. Inte än. För i ett rävspel gäller det att manövrera smart. Att hålla korten tätt intill kroppen så länge som möjligt.

Flera länder har också skaffat sig ett bra förhandlingsläge inför nästa toppmöte, som startar på luciadagen. Platsen är den 215 000 kvadratmeter stora och blänkande Justus Lipsius-byggnaden i Bryssel.

En av mötets huvudfrågor blir ett fördjupat ekonomiskt samarbete, bland annat via den bankunion som diskuterats det senaste halvåret.

Kanske går det då också att praktisera byteshandel? En långtidsbudget mot en bankunion och alla varianter där emellan? Som Sverige och Storbritannien. Kan de få behålla rabatten på EU-avgiften och att man släpper något på sitt hårdnackade motstånd mot en detaljstyrd banktillsyn?

Nu i veckan möttes Anders Borg och hans finansministerkompisar i Ekofinrådet för att kratta manegen inför stormötet om en vecka. Mest tid lade de på att prata – stundtals storbråka – om bankunionen och hur ECB, Europeiska centralbanken, ska ta över tillsynen av bankerna i euroområdet. Enligt planen ska ECB övervaka alla euroområdets 6 000 banker, se till att de följer reglerna, ge och dra in banktillstånd och utdela böter. ECB:s ansvarsområde blir alltså långt större än i dag. Det nationella självbestämmandet får stå åt sidan.

Även länder utanför euron ska kunna ansluta sig till systemet, dock utan att få sitta i det mäktiga ECB-rådet där bara euroländer har tillträde. Detta förklarar till stor del den svenska finansministerns kärva inställning. Andra svenska krav är möjlighet att kunna ha hårdare kapitaltäckningskrav liksom att svenska skattepengar inte ska rädda europeiska krisbanker.

EU-kommissionen, som drivit frågan om en bankunion, menar att den skulle bidra till stabilitet i euroområdet och stärka finanssektorn. IMF-chefen Christine Lagarde har hejat på, liksom den franska presidenten François Hollande.

Lika glada i tanken är inte Storbritannien, Tyskland, Polen och Sverige. Mest anti är Storbritannien som vägrar vara med överhuvudtaget medan de andra länderna beskrivs som kritiska. Tysklands 420 lokala sparbanker är högljudda motståndare; dessa banker vill inte centralstyras av en bankunion. Under veckans förhandlingspiruetter meddelade tyskar, polacker och svenskar att de hellre ser att tillsynen separeras från ECB, en lösning som skulle kunna innebära omförhandlingar av Lissabonfördraget. På så sätt skulle en bankunion försenas, kanske med flera år. Klart passande för Sverige som alltså inte vill riskera minskat inflytande och för Tyskland som har val nästa år.

Även om nu tisdagens Ekofinmöte slutade i ett stort »jaså« vill finansministrarna inte låta frågan gå vidare upp i näringskedjan till toppmötet på lucia. Så i stället för att släppa kontrollen bokades det snabbt in ett nytt möte, den 12 december.

Att finansministrarna skulle kunna enas om bankunionen i elfte timmen verkar inte troligt efter det strandade Ekofinmötet. Skyttegravarna mellan Berlin och Paris blev snarare djupare. Wolfgang Schäuble, tysk finansminister, krävde en »kinesisk mur mellan penningpolitiken och bankövervakningen« och lät hälsa att han inte var tillgänglig förrän klockan 17. Franske diton, Pierre Moscovici, gick i taket och höll envist fast vid sin position, med stöd av Italien, Spanien och Belgien.

Finansministrarnas kompromisslösa attityd bäddar inte för något fryntligt småglöggande vid luciatåget när Fredrik Reinfeldt möter sina kollegor i slutet av nästa vecka. Tvärtom. Förhandlingsvapnen har vässats ytterligare.