Gjutna lösningar

En gång i tiden fanns något som hette »Westholms bibel«.

Westholm – som i Sigurd Westholm – var stadsarkitekt i Stockholm och hade fått ett uppdrag: att ta fram riktlinjer för de hus som skulle byggas med statligt stöd.

Det där var i princip samma sak som att bestämma hur alla hus i Sverige skulle se ut. För under flera decennier, från 1940-talet, tillkom upp till 90 procent av alla nya bostäder med statliga lån.

Så den lilla skriften (som egentligen hette »Minimifordringar å storleken av bostadslägenheter i hus avsedda att uppföras med stöd av statligt tertiärlån«) blev mycket riktigt som en bibel.

När tekniken utvecklades följde riktlinjerna med. Bibeln ersattes 1954 med »God bostad», och sex år senare med »God bostad 1960«.

Andra namn – men samma syfte: att bestämma hur en svensk bostad skulle se ut.

Skåp, garderober, piskplats för mattor, sopnedkast, tvättstugor, lekplatser – allt preciserades, definierades och måttbestämdes.

Svenskarna fick sina standardiserade tvättstugor. De nya bostäder som uppfördes var för de flesta höjden av lyx.

Men här såddes också fröet till den bostadsbrist som skulle prägla Sverige nästan ett halvsekel senare.

För även om många krav i teorin avskaffades, levde många av detaljstyrningarna kvar.

Ett exempel är de parkeringstal som svenska kommuner fortfarande utfärdar. De infördes i Sverige efter att ett antal trafikexperter år 1954 åkt på en studieresa till USA, finansierad av Marshallplanen. Ett medeltal från parkeringsbestämmelserna i 311 amerikanska städer räknades ut, ändrades lite och omvandlades till ett krav på att varje lägenhet skulle förses med en parkeringsplats.

I dag är parkeringstalen i flera städer något lägre. Men i den stadsdel som just nu uppförs på gränsen mellan Stockholms innerstad och Solna har normen satts till 0,7 platser per lägenhet – trots att hushållen i närområdet bara har 0,45 bilar per hushåll.

Normerna leder till extra kostnader på mellan 300.000 och 500.000 kronor per lägenhet – en investering som aldrig kan räknas hem eftersom efterfrågan på platserna saknas.

Att Sverige har en bostadskris är de flesta överens om. Boverket uppskattar att 75.000 bostäder behöver byggas fram till 2020. Varje år.

I måndags inleddes de bostadspolitiska samtalen mellan regeringen, alliansen och vänsterpartiet. På ytan ser det ut att vara svårt att bli överens. Moderaterna vill slopa byggsubventionerna, medan vänsterpartiet vill utöka dem. Folkpartiet vill ha friare hyressättning medan socialdemokraterna håller emot. 

Redan nu står det också klart att de två mest effektiva åtgärderna inte kommer att genomföras.

Den första åtgärden handlar om fastighetsskatten. Om den återinfördes skulle rörligheten på bostadsmarknaden öka; antalet småhusaffärer i landet minskade från cirka 60.000 till 50.000 per år när skatten togs bort eftersom fler hade råd att bo kvar i för stora hus.

Den andra handlar om marknadshyror. Om marknadshyror tilläts skulle 40.000 bostäder, de flesta i storstäderna, frigöras, enligt Boverket.

Inget av det kommer att hända. Det första förslaget är omöjligt för högern. Det andra är omöjligt för vänstern.

Men under de stora konflikterna finns flera förslag som luftats på båda sidor blockgränsen: att släppa på bullerkraven, att göra det svårare att överklaga bygglov, att göra om det kommunala skatteutjämningssystemet så att det ger incitament att bygga, och att förbjuda hamstring av byggrätter.

Det är inga silverkulor, inga stora reformer som i ett slag förändrar förutsättningarna för bostadsbyggandet, men det är verkningsfulla trimningar.

Problemet är att många av de mer verkningsfulla åtgärderna egentligen inte ligger på riksdagens bord. Att slopa eller sänka parkeringstalen är ett exempel på en åtgärd som helt ligger hos varje enskild kommun. Att sänka tiden det tar att godkänna planer en annan.

Men faktum är att det tagits flera små steg ute i kommunerna de senaste åren. Det är tråkiga, icke-rubrikskapande åtgärder som att framförhållningen har ökat i planprocesserna, att behandlingstiden av överklaganden har minskat och att konkurrensen har förbättrats.

Siffror från Boverket visar nu att fler än 50 000 bostäder kommer att byggas i år. Det är mer än på flera decennier. I Stockholmsregionen och i större kommuner utanför storstäderna har antalet påbörjade bostäder fördubblats de senaste två åren.

Framstegen visar att det går att få igång byggandet – men också att det skiljer en del mellan hur mycket kommunerna bygger.  

Så varför sätter inte fler av kommunpolitikerna bara igång att bygga?

Den frågan kan man ställa till en sosse i Sundbyberg.

Socialdemokraten Jonas Nygren fick fem år som kommunstyrelsens ordförande i Sundbyberg. Under den tiden satte han igång flest bostäder i hela landet.

Så skulle det fortsätta, tänkte han. För inom kommunens gränser fanns en övergiven tunnelbanestation där tågen bara svischade förbi in mot Stockholm.

Den kanske man kunde öppna? Och bygga bostäder runtomkring?

Så resonerade Nygren. Och framför allt gjorde han det högt, i lokalmedier och i fastighetstidningar.

Det skulle han inte ha gjort. I november förra året lackade centerpartiet till sist ur. Partiet, som länge klagat på att kommunen hade växtvärk, drog sig ur den sköra, styrande koalitionen, bestående av socialdemokraterna, centerpartiet, kristdemokraterna och vänsterpartiet.

Jonas Nygren. (Foto: Henrik Montgomery/TT)

Den nya majoriteten kom överens om en sak.

Att inte bygga så mycket bostäder.

På många sätt var Nygrens fall ironiskt. Runtom i länet höll lokalpolitiker vid den här tiden på att förhandla med regeringen om nya bostäder och nya tunnelbanelinjer för tiotals miljarder kronor.

Men i Kymlinge fanns redan en station, här fanns redan en linje. För en peng motsvarande vad det kostar att sätta en liten punkt på länets tunelbanekartor och lite till hade kommunen kunnat få ett helt nytt bostadsområde – med färdig kollektivtrafik.

I stället ledde idén till att Jonas Nygren fick lämna ifrån sig makten.

Historien i Sundbyberg är en påminnelse om hur många faktorer som kan stoppa bostadsbyggande i Sverige. För när detaljplaner, finansiering, bygglov och överklaganden är fixade och överstökade, då kan plötsligt ett par försmådda lokalpolitiker stryka planer på tusentals bostäder.

Politikerna i riksdagen kanske inte bara måste slipa bort några hinder från Sigurd Westholms tid – de måste också sluta bygga nya.