Gör som Bert Karlsson

Det kan vara på sin plats med en »trigger warning«, för det som nu sägs kan utlösa stark stress: Många tjänar pengar på flyktingindustrin.

Bert Karlsson tjänar pengar på att ge asylsökande familjer tak över huvudet, Attendo får betalt för att husera ensamkommande flyktingbarn, Sodexo tillhandahåller mat till boende. SJ fyller sina tåg, Ikea säljer täcken och kuddar som aldrig förr och Noras Livs i Norberg tjänar på att kommunen har omkring tusen nya boende.

Förklaringen är förstås att det som är den enes kostnad är någon annans intäkt. Statens kostnader för flyktingmottagande på 27 miljarder kronor, innebär intäkter för ett stort antal företag och organisationer. Pengarna försvinner inte ut i tomma intet.

Det är inte främst intäkterna som brukar sticka i ögonen. Det är att privata aktörer tar ut vinst på sin verksamhet. Men vinst är naturligt för alla företag som tar risk, även om pengarna kommer från staten. Det är själva priset för att skaffa en lokal, köpa in sängar och anställa personal – allt det som en företagare blir stående med och måste betala för om villkoren plötsligt skulle ändras.

Naturligtvis kan man fråga sig hur hög den vinsten bör vara.

Någon sammanhållen statistik över lönsamhetsnivåer för dem som driver statligt finansierad, men ändå privat verksamhet, inom det man kan kalla »flyktingindustrin« finns inte. Men det finns exempel. Bert Karlsson, som driver många boenden för asylsökande, talar om vinstmarginaler på 6 till 10 procent, om man får tro hans egen utsago. Andra aktörer, som Nordic Camping, visar lägre lönsamhet på sin asylboendeverksamhet än så.

Lönsamheten generellt i den privata vårdsektorn är inte högre än i andra branscher. Tidningen Dagens Samhälle gjorde i våras en genomgång av de största välfärdsföretagens bokslut. De 16 största inom vård, skola och omsorg omsatte 53 miljarder kronor. Av dessa gick cirka 1,3 miljarder till tillfälliga boenden och 4 miljarder till boenden för ensamkommande flyktingbarn.

Rörelsemarginalen före avskrivningar för sektorn som helhet låg på 7,4 procent. För vård- och omsorgsföretagen specifikt redogjorde tidningen för vinstmarginalerna före skatt. De låg på 2,2 procent, klart lägre än i många andra svenska företag. Den genomsnittliga rörelsemarginalen för svenska börsbolag låg förra året på 10,9 procent, enligt en sammanställning gjord av Thomson Reuters. För tjänsteföretag var den 12,8 procent.

Enligt samma undersökning är marginalerna i vård- och omsorgsbranschen just nu sjunkande. En prispress som företagare som Bert Karlsson medverkat till. Sedan han gav sig in i branschen har priserna halverats.

Tyvärr finns det lycksökare, kanske i synnerhet när det gäller boenden för ensamkommande flyktingbarn. När Dagens Samhälle granskade 365 boenden för unga (för flyktingbarn samt barn och ungdomar på glid) hade 47 stycken en marginal över 20 procent. Det är högt.

Och visst finns det de som utnyttjar det pressade läget och tar mycket betalt eller driver boenden med för få anställda, ibland utan erfoderlig kompetens. De förtjänar att kritiseras. Men ljuset bör också riktas mot köparen – det offentliga. Det finns exempelvis kommuner som väljer oseriösa aktörer för att det kostar dem mindre.

Regeringen är inte ovetande om att det finns överlönsamhet i vissa delar av branschen och försöker komma till rätta med det. Förra året sattes ett tak på hur mycket en kommun får fakturera Migrationsverket för ensamkommande. Och just nu ligger på förslag att systemet med schabloner (i dag på 1900 kronor) för ensamkommande flyktingbarn ska ändras till en differentierad ersättning, så att kommunerna får mindre pengar för barn som klarar sig bättre själva.

Det är vettiga åtgärder. Som inte minst kan nyansera en debatt som just nu har ett orimligt tonläge.