Grälsjukan i Bryssel

De har mötts igen. För en vecka sedan var det dags för ännu ett i raden av alla möten – formella och informella, på tu man hand eller i stor grupp – som än en gång utlovade en lösning på hela eller delar av eurokrisen.

På entréns utrullade mötesmatta anlände en efter en av de 27 EU-ländernas ledare. Begravningsmörka kostymer, sammanbitna och bistra men ändå angelägna om att se resoluta och handlingskraftiga ut. Denna gång skulle det ske. Kanske skulle de inte kunna tillkännage att  krisen var borttrollad, men att den var under kontroll, att det fanns en trovärdig plan för hur den ska fixas och att den planen var på rull. Från åskådarplats har viljan att tro på dessa minidramer ofta varit lika stark som hos deltagarna själva.

Nu senast skulle formerna för en bank-union klubbas. Inte så mycket hände. Eller jo, man bestämde ett datum.  Före den 1 januari 2013 ska det juridiska ramverket spikas för hur banktillsynen ska se ut.

Annars var osäkerheten i princip lika stor före som efter mötet. Flera av de mer avgörande frågorna sköts upp till nästa toppmöte i december. Och flera av nyckelpersonerna blev osams. François Hollande och Angela Merkel grälade om hur fort genomförandet av bankunionen skulle ske: Hollande ville gå snabbt fram medan Merkel framhöll kvalitet framför hastighet. Hollande anklagade då Merkel för att bara styras av inrikespolitiska hänsyn. Han menade att hon bara hade ett datum som gällde för insatser mot eurokrisen: den 13 september 2013 då det väntar val i Tyskland. Angela Merkel var dessutom tvungen att föra ett flerfrontskrig. Euroskeptiske David Cameron flaggade med veto mot EU:s nya budget och det ryktades om att Merkel då hotade med att ställa in toppmötet i december. Överhuvudtaget satte Storbritannien hälarna i backen och knappt var mötet över innan bedömare började surra om en Brexit, alltså att Storbritannien blir det första landet att lämna eurosamarbetet EU-samarbetet.

Andra, som Sverige och Finland, tyckte att förslaget om bankunion var ofärdigt och väntar med att ta ställning. Olika besked gavs om när och hur krisande banker skulle kunna få nya pengar. Dessutom var det oklart vad EU-ledarna skulle fatta beslut om vid decembermötet. En del sa att tidtabellen för bankunionen låg fast, andra att de praktiska detaljerna skulle förhandlas under nästa år. Spanska premiärministern Mariano Rajoy förhalade ännu en gång en ansökan om stödprogram för att få ner landets lånekostnader. Dessutom fick han svårt att åka hem i triumf. Direktstödet till de svårt sargade spanska bankerna kommer förmodligen att skjutas framåt i tid och kommer troligen inte att gälla retroaktivt. Ett litet glädjeskutt tog dock Rajoy efter att hans hemprovins Galicien, en av tre regioner som hållit eller ska hålla regionval, gett hans parti majoritet. En snäll tolkning var att han fått grönt ljus för sina hårt kritiserade åtstramningar.

Så alla som blivit mer kloka och lugnade efter senaste mötet – räck gärna upp en hand. Själva hade EU-ledarna fullt upp med att skyla över de stora oenigheterna.

Ska man vara lite hygglig är det värt att påminna om att dagens ledare till viss del fått ärva de underlåtelser som gjordes i samband med att valutaunionen skapades. Eller så kan man konstatera att de har exakt samma förhållningssätt då som nu när det gäller att hantera svåra frågor. I stället för hållbara och gedigna lösningar väljs kortsiktiga och urvattnade utvägar som garanterat skapar ännu större problem i framtiden.