Ekonomi

Gräv på distans

Text: Lars Edfast

Publicerad 2014-02-20

Bild: Christian Sprogoe

En vit jeep skumpar fram över den rostbruna marken. En man i grått skägg och hjälm med företagsnamnet »Rio Tinto« vakar över de gula, gigantiska lastbilarna med tomma förarsäten som rör sig i närheten.

Mycket har hänt i gruvbranschen sedan han var ung. Nu styr han det mesta, som vilka rutter lastbilarna ska köra och var de ska släppa sin last, från den skärm som sitter monterad på bilens instrumentpanel. Han för en mikrofon till munnen och ber Dave ge honom uppgifter för lastplats 475.

Dave sitter bekvämt klädd i den australiensiska miljonstaden Perth, 150 mil från gruvan. Framför honom tornar datorskärmar runt honom sitter ett hundratal andra gruvarbetare framför likadana skärmar. Vissa sköter mer administrativa sysslor, andra styr stora grävskopor som lastar gruvmaterial på de gula lastbilarna. När Dave och de andra på kontoret tar bussen hem har de flyttat 1,5 miljoner ton grus, sten och järnmalm på en plats många av dem aldrig någonsin besökt.

I Australien fick gruvnäringen ett uppsving kring 2003 och nu är samma sak på väg att hända i Sverige. I höstas bjöd Åsa Romson, miljöpartiet, in till en debatt i riksdagen om möjligheter och risker med en kraftig gruvexpansion. Hon var orolig för samernas möjligheter till renbete när Sverige »hamnat i ett slags Klondykestämning«.

– Jag förstår att det känns tråkigt och jobbigt att tänka på biologisk mångfald och rent vatten i den eran av entusiasm.
Näringsminister Annie Lööf tog ett djupt andetag när hon gick upp i talarstolen. Det var en viktig debatt för henne: gruvnäringen med alla jobb den lovar till centerpartiets landsbygd.

Annie Lööf och regeringen presenterade i våras en nationell mineralstrategi där de tar upp frågor kring gruvbrytningen i Sverige, hur den ska utvecklas. Ingenstans nämns vare sig fjärrstyrning eller automation, två begrepp som inte bara förändrar gruvindustrin i Australien utan också tar sig ner allt snabbare i Sveriges underjordsgruvor.

Anledningarna är framför allt två: säkerhet och ekonomi. Säkerheten blir bättre av att maskiner och inte människor finns i gruvan och brytningen blir mer lönsam därför att det är dyrt att ha personal med höga underjordstillägg i gruvorna. Men det finns även andra orsaker.

– I en typisk underjordsgruva går halva arbetstiden bort i transporter, förklarar Fredrik Ekenstedt, projektledare inom gruvautomation vid Bolidens teknikavdelning.

Gruvarbetare ska ta sig till maskinerna, gå på lunch, ha fikarast. Då bryts inte gruvan och maskinerna står stilla, två investeringar som är dyra och som företaget vill utnyttja så effektivt som möjligt.

– Gruvor följer egentligen precis samma utveckling som andra industrier, det är bara det att det är lite svårare omständigheter nere i berget. Men nu börjar tekniken komma även till gruvan, konstaterar Fredrik Ekenstedt.

I företagets gruva i Garpenberg, en gruva som brutits sedan 1200-talet, finns i dag tre autonoma lastare. De kör själva fram till malmen som sprängts loss i berget, en förare tar över ilastningen i skopan, och maskinen kör själv iväg och föraren väljer var malmen ska tippas av. Allt sker via sensorer, kameror och trådlöst nätverk. Liknande autonoma maskiner finns runt om i svenska gruvor för att borra, krossa och transportera malm.

– Då kan man sitta var som helst egentligen, säger Fredrik Ekenstedt.

Var som helst. Det var alltså inte något näringsminister Annie Lööf nämnde då hon justerade upp höjden på talarstolen i riksdagen efter Åsa Romson, samlade sina papper och argumenterade för att »en växande gruvnäring har möjlighet att vända avveckling till utveckling« i Sveriges avfolkningsbygder. Men det är långt ifrån säkert att jobben hamnar i glest befolkade orter.
I Australien valde företaget Rio Tinto att placera sitt kontrollrum i Perth eftersom det är svårt att rekrytera människor till de avsides belägna gruvorna. Frågan är var svenska gruvarbetare kommer att sitta i framtiden.

– Kompetensen att driva gruvan finns i Malmfälten, att lägga ett kontrollrum i Solna finns inte på kartan.

Göran Bäckblom, ansvarig för kommunikation för LKAB, avfärdar alla tankar på att flytta företagets personal bort från gruvorna. LKAB är en del av samhället i norra Norrland och tar ett stort samhällsansvar, konstaterar han.

Samtidigt var Göran Bäckblom så sent som 2010, före sin tid på LKAB, med och skrev rapporten »Smart Mine of the Future« där han tillsammans med Boliden, LKAB och forskare vid Luleå tekniska universitet satte målet »fully automated mining operation without human interface« till 2030.

Redan 2020 hoppas rapportskrivarna att det inte ska finnas några människor alls vid produktionsområdena, det vill säga nere i gruvorna där det sprängs och lastas malm. Då har nästan hälften av dem som i dag jobbar i gruvorna gått i pension, och några av de företag som i dag prospekterar har kanske börjat sin gruvbrytning; var vill nästa generation gruvarbetare jobba, och var vill bolag som inte har samma fasta förankring i det nordsvenska samhället ha sin arbetskraft? Enligt en rapport från Svemin, en närings- och arbetsgivarpolitisk förening för mineral- och gruvbranschen i Sverige, är tillgången på arbetskraft en av de mest begränsande faktorerna i norra Norrland. LKAB:s Göran Bäckblom tycker att det är svårt att veta hur framtidens unga människor och utländska företag resonerar.

– Vill man sitta i ett kontrollrum i Solna eller vill man vara i Kiruna där man kan få bo nära naturen, slippa bilkö i två timmar varje morgon och inte betala 20 000 kronor i månaden för en lägenhet? Vill man vara i Solna så kommer man att vara det.
Enligt Mikael Krispinsson på Poncat Mining, som är svensk leverantör för världens största gruvmaskintillverkare Caterpillar, är det svårt att säga när en gruva i Sverige kommer att fjärrstyras från ett kontrollrum på samma sätt som sker i Australien, men han berättar att gruvbolag som ska starta gruvor här om fem-tio år tittar på hur långt tekniken för automation och fjärrstyrning kan tänkas ha hunnit då.

–Ska man bryta i en otillgänglig miljö så skulle man kunna tänka sig att det bara är servicepersonal på plats som underhåller grejerna, resten av driften kan skötas betydligt bättre från andra håll. Solna till exempel.