Grön fråga lika blå som röd
En gång i tiden stävade enorma sovjetiska fiskebåtar runt på världshaven. För varje år som gick plockade de upp mer och mer av de fiskar som simmade under ytan. Efter ett tag började ekosystemen kollapsa här och där. Men båtarna tuffade vidare, till nya vatten. Det fanns ju alltid något nytt ställe att åka till.
Det kunde fortsätta ett bra tag. Eftersom båtarna subventionerades hemifrån drevs de mot allt mindre, och allt olönsammare bestånd. Det var först 1977, när USA och Kanada stakade ut gränserna för sina ekonomiska zoner, som den sovjetiska rovdriften började avta.
Det saknas onekligen inte exempel på hur giriga företag skitar ner vår luft eller nallar av våra gemensamma resurser. Men frågan är om planeten ändå inte tagit lika mycket skada av centralkommittéer och statliga subventioner. Av politiker helt enkelt.
Man behöver inte ens leta i historien. I USA fanns fram till 2011 ett massivt program för etanolsubventioner som ökade växthusutsläppen. I Sverige finns just nu ett miljöbilsstöd som mest går till dieselbilar som skitar ner våra städer – och som numera också går till tunga stadsjeepar. När OECD räknade senast uppgick subventionerna till fossila bränslen i Sverige till över 20 miljarder kronor.
Miljöpolitiken kidnappas alltid av särintressen: av majsbönder i Iowa och av biltillverkare i Europa. Det underligaste exemplet på det kom så sent som i augusti förra året, då centerledaren och dåvarande näringsministern Annie Lööf utan omsvep erkände att regeringens nya miljöbilsregler var anpassade till Volvos önskemål.
Om detta vill journalisten Mattias Svensson berätta. I sin nya bok »Miljöpolitik för moderater« nämner han varken Annie Lööf eller Sovjetunionens fiske men lyckas ändå gå igenom det mesta vi vet om miljöpolitik: vad som fungerar och vad som inte gör det. Varför det gick att rädda ozonlagret och varför det går att rädda klimatet.
Svensson är bekännande nyliberal och skrev en gång om det meningslösa i att sopsortera. Han har ändrat sig en del sedan dess, men egentligen inte så mycket. Och det är det som är poängen: för även om miljöfrågan har adopterats av väns-terpolitiker i de flesta länder har många av de mest framgångsrika åtgärderna varit marknadsbaserade.
Därför är det underligt att fler liberaler inte har välkomnat insatserna. När idén om trängselskatter kom till Sverige stod borgerliga politiker och demonstrerade mot »biltullarna« – trots att idén länge varit en liberal önskedröm. Det var ju Milton Friedman som redan 1951 ifrågasatte varför staten ska ge bilister en massa vägutrymme helt gratis. Bilköerna i Stockholm berodde ju på samma sak som brödköerna i Sovjetunionen.
Flera fiskbestånd fick en liten andningspaus på 70-talet av en variant av en annan liberal idé: äganderätten. Mattias Svensson fyller på med exempel på hur högerspöket (och naturvetaren) Margaret Thatcher var en av de första storpolitikerna att uppmärksamma klimatfrågan, och hur George Bush den äldre startade handel med utsläppsrätter för svaveloxid.
Svensson vill att liberaler ska sluta passa i miljöfrågan. Sluta tro att det är en vänster-idé att vilja ha ren luft att andas. Det är revolutionerande i all sin enkelhet. Det är som om han översatt Bibeln från latin till svenska – så att andra än prästerskapet kan läsa den.
