Hakelius: Världens stater har hittat sedelpressen – vad kan gå fel?
Toppbild: TT
Religiösa liknelser är bökiga i den här hednatiden, så låt oss gå till de vetenskapliga i stället. Till svarta hål, händelsehorisonter och singulariteter. Till en tillvaro där inga naturlagar längre gäller och till och med postmodernism framstår som paragrafrytteri.
Det finns en snitsig tanke på den verkligt teoretiska vänsterkanten som ser Donald Trump som den store förlösaren. USA skulle bli den nya världen, men blev aldrig det. Den amerikanska eliten satt fast i gamla europeiska tankemönster, revolutionen var ofullständig och amerikanerna kälkborgerliga. Men nu har det äntligen börjat röra på sig.
I Donald Trump fick USA till sist en riktig bildstormare. Någon som utan pardon river ner de gamla förtryckande institutionerna. En befriare.
I den här tolkningen av det amerikanska dilemmat är det särskilt viktigt att Donald Trump och hans fans tror vad de vill, oaktat fakta. De har nämligen frigjort sig från den småborgerliga idén om »sanning«. De har, till sist, blivit så fria att de verkligen kan skapa en ny värld, helt oberoende av borgerligt sanningsförtryck.
Det är, det medges, en rätt extrem tanke utanför överhettade seminarierum på prestigeuniversitet, men den ligger i tiden.
Vi tillhör den första generationen som jobbar hårt på att intala oss att vi kan lyfta oss i håret.
Hakelius: Ett tvåfrontskrig väntar för Joe Biden – klarar han det?
Dagens Nyheter hade för en vecka sedan en intervju med Stephanie Kelton, en av de främsta förespråkarna för Modern monetary theory (MMT) Det är en behändig teori. I korthet går den ut på att ekonomin – som ju heter som den gör eftersom hushållning heter oikos på klassisk grekiska – inte har något behov av att hushålla. Åtminstone står staten över sådant, eftersom staten har en sedelpress. Allt snack om staten som låntagare, budgetunderskott och statsskuld är bara trams. Det är bara att rulla pressarna.
Hela idén om att ekonomin finns där, eftersom våra resurser inte är oändliga, sätts liksom ur spel av staten.
Såvitt jag vet har ingen ännu lanserat en decentraliserad version av den här teorin, där vi kan lösa alla bristsituationer genom att var och en blir sin egen falskmyntare, men det är antagligen bara en tidsfråga. Teorier av det här slaget har ju två betydande konkurrensfördelar: den ena är att det alltid är trevligt att ha obegränsat med pengar, särskilt om man är politiker, den andra är att den är så fri, fräsig och tuff. Det är jobbigt att hålla fast vid gamla dogmer. Det är så vitt, normförstärkande och cis-manligt.
Det här är en liten, alternativ skolbildning, förklarar Dagens Nyheter. Kanske i teorin. Knappast i praktiken.
Världsekonomin har drabbats av den kraftigaste och bredaste ekonomiska störningen i mannaminne. Hela länder är stängda i månader. Börsen slår nya rekord. Det finns två skäl:
Det första är att räntan i de flesta av världens länder sedan länge är avskaffad. Tidvis negativ.
Det andra är att det utbrutit en världs- och partiomfattande enighet om att det inte finns någon gräns för hur många miljarder staten kan trycka ut i ekonomin för att det som faktiskt sker inte ska märkas.
Hakelius: När till och med partiets vänner förutspår dess död
Den svenska staten har, enligt färska bedömningar, tryckt ut 200 miljarder kronor i ekonomin, givit garantier för ytterligare 250 miljarder kronor och »likviditetsförstärkningar« på upp till 335 miljarder kronor. Riksbanken köper värdepapper för hundratals miljarder. Men det här föranleder rubriker som »Så lågt är Sveriges coronastöd jämfört med övriga länder«. För Sveriges stöd uppgår bara till 6 procent av BNP. I EU är snittet 8 procent. I USA 12 procent. I Storbritannien 16 procent. I Japan 42 procent. Och i onsdags sa Riksbanken att den vill se ytterligare krisåtgärder.
De som säger att det går att lyfta sig själv i håret är kanske ännu i minoritet, men de som faktiskt försöker göra det är en nästan hundraprocentig majoritet.
Härliga yttersta dagar! Ni vet hur sådana slutar.
