Handelskrig utan vinnare
För nästan hundra år sedan startade USA ett handelskrig som minskade världshandeln med 65 procent och fördjupade depressionen. Är vi där igen?
Bild: AP
Det är inte lätt att hänga med i den amerikanske presidenten Donald Trumps höftskjutande handelskrig. De tullar på 25 procent på importen från Kanada och Mexiko som skulle trätt i kraft i måndags, har efter ”konstruktiva” samtal med Mexikos president Claudia Sheinbaum och Kanadas premiärminister Justin Trudeau flyttats fram en månad. Att stoppa inflödet av illegala invandre och dödsdrogen fentanyl var motiveringen i den presidentorder som låg till grund för tullbeslutet. Både Kanada och Mexiko har nu lovat rejäla förstärkningar vid sina gränser och fortsatta förhandlingar planeras.
Näst i tur står Kina, som är USA:s tredje största handelspartner och som har det största enskilda bilaterala handelsöverskottet. I skrivande stund är det liggande budet att tullarna ska höjas med ytterligare 10 procent, ovanpå de som redan finns på en mängd varugrupper, som elbilar, solpaneler, stål med mera. President Trump har tidigare pratat om tullar på kinesiska varor på 60 procent, även här kommer att ”samtal” att genomföras så tiden får utvisa var det slutar. Kina har svarat med att införa tullar på amerikanska varor på upp till 15 procent. EU, som är USA:s fjärde största handelspartner, ligger med all sannolikhet på tur i Donald Trumps kikarsikte.
Det är som framgått högst osäkert vad utfallet av dessa dueller blir men prognosen är att tullarna kommer att höjas. Med hur mycket blir beroende av vilka eftergifter som USA kan tvinga fram. Trump har länge pratat sig varm för tullar, både som ett sätt att finansiera staten och för att komma till rätta med det gigantiska amerikanska handelsunderskottet. Enligt Donald Trumps syn är det senare en stor ”orättvisa” och ett bevis på att andra länder utnyttjar USA.
Omvärlden delar förstås inte den synen; tullar på de nivåer som nämnts skapar stor friktion i handelsflödena vilket skapar en ekonomisk ”lose-lose-situation” med svårövergripbara konsekvenser. En parallell kan dras till de tullar som USA införde 1930 – ”The Smoot-Hawley Tariff Act” - och där andra länder snabbt införde motåtgärder. Det medförde stora störningar i handeln och kapitalflödena vilket spädde på både de stora börsnedgångarna och den efterföljande depressionen och politiska instabiliteten vid tiden. Mellan åren 1929 och 1933 föll den internationella handeln med 65 procent.
Erfarenheterna från denna ekonomiska katastrof ledde till att USA efter kriget tog initiativ till att förbättra och reglera den internationella handeln genom bildandet av GATT (General Agreement on Tariffs and Trade) som senare blev WTO (World Trade Organization) och även frihandelsavtal som NAFTA i Nordamerika.
Med dagens mer integrerade världshandel är känsligheten för störningar ännu större, både vad gäller handeln med varor och tjänster och inte minst kapitalflödena, då skuldnivåerna såväl offentligt som privat är på rekordnivåer. Tullar driver upp inflationen och räntorna och skapar stora kast i valutakursderna, vilket i sin tur ökar osäkerheten i ekonomin och därmed riskpremierna. Det är ingen bra kombination, allt blir dyrare utan att något mervärde skapas och i förlängningen kan det leda till recession – eller i värsta fall depression, som på trettiotalet.
Samtidigt går det inte att komma ifrån att Donald Trump har en poäng vad gäller de stora globala makroekonomiska obalanserna, där USA absorberar större delen av andra länders handels- och bytesbalansöverskott, och därmed sparandeöverskott. Den amerikanska dollarns ställning som global reservvaluta och USA:s position som globalt finansiellt centrum är centrala i denna cocktail. Det ger stora fördelar för USA som kan finansiera sitt stora budgetunderskott billigt. Men samtidigt tränger den starka dollarn ut stora delar av amerikansk industri och ett stort skuldberg skapas. En utveckling som inte kan fortgå hur länge som helst.
***
Läs även: Därför vill Donald Trump rädda Tiktok
Det är inte lätt att hänga med i den amerikanske presidenten Donald Trumps höftskjutande handelskrig. De tullar på 25 procent på importen från Kanada och Mexiko som skulle trätt i kraft i måndags, har efter ”konstruktiva” samtal med Mexikos president Claudia Sheinbaum och Kanadas premiärminister Justin Trudeau flyttats fram en månad. Att stoppa inflödet av illegala invandre och dödsdrogen fentanyl var motiveringen i den presidentorder som låg till grund för tullbeslutet. Både Kanada och Mexiko har nu lovat rejäla förstärkningar vid sina gränser och fortsatta förhandlingar planeras.
Näst i tur står Kina, som är USA:s tredje största handelspartner och som har det största enskilda bilaterala handelsöverskottet. I skrivande stund är det liggande budet att tullarna ska höjas med ytterligare 10 procent, ovanpå de som redan finns på en mängd varugrupper, som elbilar, solpaneler, stål med mera. President Trump har tidigare pratat om tullar på kinesiska varor på 60 procent, även här kommer att ”samtal” att genomföras så tiden får utvisa var det slutar. Kina har svarat med att införa tullar på amerikanska varor på upp till 15 procent. EU, som är USA:s fjärde största handelspartner, ligger med all sannolikhet på tur i Donald Trumps kikarsikte.
Det är som framgått högst osäkert vad utfallet av dessa dueller blir men prognosen är att tullarna kommer att höjas. Med hur mycket blir beroende av vilka eftergifter som USA kan tvinga fram. Trump har länge pratat sig varm för tullar, både som ett sätt att finansiera staten och för att komma till rätta med det gigantiska amerikanska handelsunderskottet. Enligt Donald Trumps syn är det senare en stor ”orättvisa” och ett bevis på att andra länder utnyttjar USA.
Omvärlden delar förstås inte den synen; tullar på de nivåer som nämnts skapar stor friktion i handelsflödena vilket skapar en ekonomisk ”lose-lose-situation” med svårövergripbara konsekvenser. En parallell kan dras till de tullar som USA införde 1930 – ”The Smoot-Hawley Tariff Act” – och där andra länder snabbt införde motåtgärder. Det medförde stora störningar i handeln och kapitalflödena vilket spädde på både de stora börsnedgångarna och den efterföljande depressionen och politiska instabiliteten vid tiden. Mellan åren 1929 och 1933 föll den internationella handeln med 65 procent.
Erfarenheterna från denna ekonomiska katastrof ledde till att USA efter kriget tog initiativ till att förbättra och reglera den internationella handeln genom bildandet av GATT (General Agreement on Tariffs and Trade) som senare blev WTO (World Trade Organization) och även frihandelsavtal som NAFTA i Nordamerika.
Med dagens mer integrerade världshandel är känsligheten för störningar ännu större, både vad gäller handeln med varor och tjänster och inte minst kapitalflödena, då skuldnivåerna såväl offentligt som privat är på rekordnivåer. Tullar driver upp inflationen och räntorna och skapar stora kast i valutakursderna, vilket i sin tur ökar osäkerheten i ekonomin och därmed riskpremierna. Det är ingen bra kombination, allt blir dyrare utan att något mervärde skapas och i förlängningen kan det leda till recession – eller i värsta fall depression, som på trettiotalet.
Samtidigt går det inte att komma ifrån att Donald Trump har en poäng vad gäller de stora globala makroekonomiska obalanserna, där USA absorberar större delen av andra länders handels- och bytesbalansöverskott, och därmed sparandeöverskott. Den amerikanska dollarns ställning som global reservvaluta och USA:s position som globalt finansiellt centrum är centrala i denna cocktail. Det ger stora fördelar för USA som kan finansiera sitt stora budgetunderskott billigt. Men samtidigt tränger den starka dollarn ut stora delar av amerikansk industri och ett stort skuldberg skapas. En utveckling som inte kan fortgå hur länge som helst.
***
Läs även: Därför vill Donald Trump rädda Tiktok
