Här kommer lågkonjunkturen

Tolv skrotvagnar står tysta och stilla på ett av sidospåren i Hallsberg.

De är inte fulla av skrot. Inte heller trasiga. De kallas bara så för att de inte har någonstans att ta vägen.

Inget företag behöver dem. De bara står där.

Av alla ögonblicksmått på tillståndet i Sveriges ekonomi är antalet vagnar på Hallsbergs rangerbangård ett av de säkrare. Gods från SCA, SSAB, Volvo, Outokumpu och andra industrier rullar framåt eftermiddagarna in i Närkekommunen, rangeras om och dras under nätterna ut till sina olika destinationer i Sverige och Europa. Stål, papper, bilar – här passerar allt.

Företag och regeringar kan klä ekonomin i fina ord. De kan prata om effektiviseringar när de varslar anställda. De kan skyffla om siffror mellan kvartalen för att framstå som bättre eller sämre än de är.

Men de kan inte rå på skrotvagnarna i Hallsberg. Och nu står alltså tolv vagnar där. Är det mycket?

Nja, säger Jan-Olov Öhrn. Det är inte i närheten av krisen 2008, då godsvolymerna helt dog under loppet av fyra dagar. Men det är sämre än på länge. Och det har gått snabbt.

– För tre veckor sedan såg vi att det började dyka. Totalt har volymerna sjunkit med en tiondel sedan dess. Stålet har gått ner mest.

Jan-Olov sköter kunderna på Green Cargo, det statliga godsföretag vars gröna logotyp dominerar staden. Därmed har han örat mot rälsen på flera sätt. Så fort en av Green Cargos kunder får mer eller mindre att göra märker han det i antalet bokade godsvagnar.

– Det är klart, de här varslen som kom i veckan från de stora industrierna, det var ingen överraskning för oss direkt.

Så vad händer framöver? Den frågan ställer sig vartenda företag i Sverige just nu. Ska man våga anställa? Eller vänta ut läget?

På regionkontoret i Hallsberg undrar alla samma sak. Tidtabellen inför 2014 ska snart fastställas och tåglägen ska köpas. Likt alla andra företag i Sverige vill man inte bli stående med överkapacitet. Samtidigt vill ingen behöva säga nej till kunder om det vänder.

Men trots sin unika kristallkula är Jan-Olov Öhrn och de andra på Green Cargo lika osäkra inför framtiden som alla andra.

– Det känns som att det kan gå åt vilket håll som helst.

Han har helt enkelt ingen aning.

»Varje abstrakt bild av världen«, skriver Tomas Tranströmer, »är lika omöjlig som ritningen till en storm.« Och att förutsäga vindriktningen på samhällsekonomin nästa år är inte helt lätt när den verkar svänga varje timme. Så sent som i måndags berättade klädföretaget Hennes & Mauritz om en oväntad hög försäljningsökning för september. Dagen efter rapporterades att nybilsregistreringen i EU sjunkit med över 10 procent. Bland förlorarna fanns Volvo Personvagnar med ett tapp på 17 procent i september.

Ändå är det många som försöker peka ut en riktning. I Konjunkturinstitutets sammanställning finns inte mindre än nitton prognosmakare. Det är banker, fackförbund, regeringen, EU, Sveriges Kommuner och Landsting, och så vidare.

Det enda som är säkert om prognoserna är att många kommer att ha fel. Om man frågar finansminister Anders Borg tror han på 1,6 procents tillväxt i år. Det är den mest positiva bilden av alla. I andra änden av skalan ligger Danske Bank, som länge pekat fingret söderut mot Medelhavet. Bankens ekonomer menar att krisen i Europa förr eller senare kommer att påverka Sverige riktigt ordentligt – mer än de flesta har trott.

– Vi har varit defensiva ett tag. Det är inte så lätt att se hur all tillväxt ska kunna inom landet. Hela vår samhällsstruktur är ju uppbyggd kring att vi ska sälja saker till utlandet, säger bankens makroekonom Michael Grahn.

När han uttrycker det så enkelt verkar det nästan naivt att vi för inte så länge sedan trodde att den svenska ekonomin skulle rida genom stormen. Så sent som i mars rapporterade Konjunkturinstitutet att »svenska hushålls och företags förtroende för ekonomin stärkts. Det är ett av tecknen på att konjunkturen är på väg att vända upp.«

Några månader senare – i somras – skruvade SCB upp tillväxtsiffrorna till 2,3 procent för andra kvartalet. Tidningarna började återigen prata om den blågula »tigerekonomin«.

Vilken skillnad några månader gör. Just nu tyder det mesta på att lågkonjunkturen är på väg in över Sverige med full kraft. På bara en vecka har Telia Sonera, Volvo, NCC, Holmen, Tetra Pak och andra storföretag varslat tusentals anställda. Konjunkturinstitutets officiella prognos är att tillväxten landar på beskedliga 1,3 procent i år. Finansdepartementet börjar också prata ner sina siffror.

Tigerekonomin börjar alltmer likna en strutsekonomi. Hur kunde så många ekonomer ha så fel? Och hur kunde det gå så snabbt?

Möjligen blev man förblindad av de svenska hushållens starka ställning. Det var längesedan löntagarhushållen hade så mycket pengar att röra sig med. Bara de fem senaste åren har hushållen haft reallöneökningar på nära 20 procent.

Problemet är att de pengarna inte gör så mycket nytta i kristider. När det vankas lågkonjunktur brukar sedlarna hamna i madrassen. Hushållens redan höga sparande väntas nå rekordnivåer nästa år. Svenskarna är inte ett folk som konsumerar sig ur kriser.

Men kanske grundade sig optimismen i att det trots allt finns en liten ljusglimt i världsekonomin. Och den kommer från samma ställe där krisen nästan omärkligt började för över sex år sedan: på bostadsmarknaden i USA.

När priserna på amerikanska hem började sjunka under våren 2006 dröjde det bara några år innan de amerikanska villorna dragit med sig landets finanssektor, Islands ekonomi, General Motors, Irland, Grekland och några andra länders bostadsmarknader i fallet.

När värdet på de amerikanska hemmen suddades ut avslöjades ett gigantiskt hav av skulder som världsekonomin seglat på utan att särskilt många bedömare slagit larm.

Efter finanskrisen 2008 började skulderna arbetas ner – en tung och långsam process som fortfarande är ett sänke för världsekonomin. Författarna Ken Rogoff och Carmen Reinhart menar i den ofta citerade boken »This Time Is Different« att finansiella kriser är svårare och tar mycket längre tid att komma ur än andra kriser, just för att så mycket skulder måste betalas ner.

Under den tid som Sverige har upplevt en kort men kraftig lågkonjunktur, en högkonjunktur och nu en begynnande lågkonjunktur har USA därför genomlevt en enda, segdragen återhämtning.

Efter sommaren har USA passerat en milstolpe. Huspriserna noterade i augusti sin största ökning sedan januari 2006. Flera andra mått antyder att marknaden nått botten och börjat vända.

– Om det finns något som sticker ut i världsekonomin är det just USA. Den amerikanska ekonomin har en helt annan stabilitet än den europeiska, även om statsskulden är ett stort bekymmer, säger Tor Borg, chefsekonom på SBAB.

Det finns även andra siffror som pekar mot att amerikanerna är på väg åt rätt håll – om än långsamt. Jobbtillväxten har varit positiv under trettio månader i sträck och arbetslösheten är under 8 procent för första gången på länge. I tisdags kom siffror om att industriproduktionen i september ökade med dubbelt så mycket som väntat.

Det har länge talats om att den amerikanska ekonomins betydelse för världen är på väg att minska. Att det inte har hänt än vet man i Hallsberg. Här påminns man med rysningar när investmentbanken Lehman Brothers gick i konkurs 2008

– Det tog fyra dagar, sedan stod allt stilla,    minns skiftledaren Sylve Bäckström.

Så illa kanske det inte blir den här gången. De flesta bedömare tror snarare att nedgången blir mer lik den som ägde rum i början av 2000-talet.

Men den sprids inte jämnt över landet. Om det skvallrar redan utvecklingen på de andra järnvägsspåren i Sverige. På godsbangårdarna i Älvsjö och Tomteboda utanför Stockholm har trafiken inte gått ner lika mycket i höst. Där rullar det in socker till bagerierna och möbler till inredningsbutikerna. Konsumtionsvaror, helt enkelt.

De högt belånade invånarna i huvudstaden gynnas ofta i lågkonjunkturer. Så länge de lyckas behålla jobbet drar de nytta av lägre räntor och stabila priser. Den tjänsteinriktade arbetsmarknaden klarar sig dessutom hyfsat helskinnad när industrin stannar. Så var det i förra krisen – så är det nu.

Det är som att glappet mellan Stockholm och resten av Sverige förstärks med varje lågkonjunktur. Samma vecka som Sveriges Kommuner och Landsting basunerar ut att var tredje kommun väntas gå med underskott de närmaste åren slår huvudstadskommunen till med en skattesänkning på 15 öre. Samtidigt är bostadspriserna nära rekordnivåer. En genomsnittlig lägenhet i Stockholm kostar nu mer än 59 000 kronor per kvadratmeter.

För en villa i Hallsberg får man betala runt 7 000 kronor per kvadratmeter. I lokaltidningen står det om en svajig marknad; det är ju inte bara järnvägspersonal som jobbar här. De stora företag som har sina logistikcentrum i kommunen har börjat gå knackigt, däribland byggrossisten Ahlsell.

Men inne på Green Cargo gläds man åt en sak: nedgången inträffade samtidigt som hösthalkan. När träden börjar tappa sina löv tvingas godstågen gå ner ett par hundra ton i vikt. Så om det ska komma en nedgång ska den i alla fall komma precis nu, konstaterar operative chefen Peter Zetterlund i ett mörkt rum upplyst av skärmar där små prickar signalerar företagets tåg.

Frågan är om Gunnar Sträng räknade in lövhalkan i sina prognoser. Enligt en seglivad historia brukade den mångårige finansministern höra sig för om antalet godsvagnar som passerade genom landet. Mindre trovärdiga historier ger vid handen att han räknade vagnarna själv.

Sedan dess har flera stats- och finansministrar hållit sig med egna konjunkturmått. Olof Palme tog temperaturen på Ludvig Svenssons gardinfabrik i Kinna. Pär Nuder hänvisade till Öbergs färg i Västerås och Göran Persson nöjde sig med att gå ner på Drottninggatan i Stockholm och kolla in butikerna.

Men de måtten bleknar i jämförelse med Gunnar Strängs metod. Finansministern verkar genom sitt urval ha insett att ett land som Sverige alltid kommer att vara beroende av omvärlden – oavsett hur många gardiner vi köper, hur mycket färg hushållen använder, eller hur många som handlar på en gågata i Stockholm.

Det är det vi märker hösten 2012. En svensk godsvagn ljuger aldrig.