Ekonomi

Härifrån till superstaten

Publicerad 2012-09-18

Bild: scanpix

Låt aldrig en bra kris gå till spillo, lyder ett slitet skämt i Bryssel. Skämtet har ekat så många gånger i maktens korridorer att när José Manuel Barroso i onsdags presenterade sin djärva plan för att rädda euron var det ingen som skrattade.

EU-kommissionens ordförande hade valt sitt tillfälle med omsorg. Den 12 september var dagen då EMU-kritiska holländare skulle rösta fram en ny regering, den grekiska regeringskoalitionen skulle förhandla fram ett nytt sparpaket och den tyska författningsdomstolen skulle avgöra om eurokrisfonden ESM strider mot landets grundlag.

En ödesdag för Europa med andra ord. Således en perfekt tidpunkt för EU att ta nästa steg i riktning mot ökad federalism. Tänkte portugisen. Och tog i från tårna.

– Vi måste röra oss mot en federation av nationella stater.

– Vi måste skapa en bankunion och en skatteunion.

– Vi måste ta beslut nu, med en politisk union hägrande vid horisonten.

Innan Barroso var klar hade han föreslagit ett nytt fördrag. Men först en bankunion som ger Europeiska centralbanken, ECB, långtgående kontroll över eurozonens 6 000 banker. Vilket bara det kommer att innebära en tydlig finansiell maktförskjutning från medlemsstaterna till EU.

– Vi kommer inte kunna gå hela vägen på en gång. Bankunionen är snarare ett av flera stora steg på en lång väg framför oss, säger en källa i EU-kommissionen till Fokus.

Barrosos förslag om »mer union« kan läggas till en redan omfattande lista över krisåtgärder som de senaste två åren lett till ökad överstatlighet: den 780 miljarder euro stora räddningsfonden EFSF och dess 500 miljarder euro stora efterföljare ESM, direktlån till skuldsatta länder, ECB:s stödköp av statsobligationer, finanspakten med striktare budgetregler, europluspakten för att samordna den ekonomiska politiken och så nu, en gemensam finansinspektion. För att bara nämna de största.

»Den värsta krisen i det moderna europa-projektets historia har lett till nya politiska och ekonomiska initiativ och banat väg för radikala överstatliga lösningar, som tidigare inte varit möjliga«, konstaterade nyligen statsvetarprofessorn Magnus Jerneck i en rapport åt Svenska institutet för europapolitiska studier, Sieps.

Det låter som en paradox. När EU är som mest ifrågasatt och ansatt så växer unionen sig starkare. Ludger Kühnhardt, en tysk expert på europeisk integration, har kallat det lagen om oavsedda konsekvenser. När det europeiska samarbetet fördjupas sker det i princip alltid som ett resultat misslyckanden – misslyckanden som bara kan rättas till genom mer europeisk integration.

Eurokrisen faller in i mönstret. Det som skulle vara en ekonomisk och monetär union – EMU – blev i praktiken en MU. En gemensam valuta utan gemensam finanspolitik; en enbent skapelse som nu ställer krav på ökad ekonomisk centralisering i Europa. Om nu euron, och i förlängningen EU, ska överleva. För, som Tysklands förbundskansler Angela Merkel har uttryckt det: »Om euron misslyckas så misslyckas Europa.«

– Det blir en logik i det där som är väldigt svårstoppad när man väl har gett sig in i projektet. Med en gemensam valuta är det svårt att inte ta nästa steg som innebär en gemensam övervakningsstruktur av banker, och steget därefter är att finanspolitiken också blir gemensam, säger Mats Persson, chef på den liberala tankesmedjan Open Europe.

Kanske är det inte så konstigt att krisen är motorn som driver EU framåt. Så har det även sett ut genom unionens 60-åriga historia om man blickar bakåt.

Europeiska kol- och stålgemenskapen föddes en gång som ett direkt svar på den största katastrofen i Europas historia – två förödande världskrig. 1957 omvandlades samarbetet till Europeiska ekonomiska gemenskapen, EEG, efter att försöken att bilda en försvarsgemenskap och en politisk gemenskap brutit samman. Bråk kring jordbruksbudgeten fick Frankrike att tillfälligt lämna gemenskapen 1965 men gav också upphov till majoritetsprincipen och unionsrättens företräde framför nationell lag. Så fortsatte det. Oljekris, stigande arbetslöshet och skenande inflation under 1970-talet fick politikerna att enas om den inre marknaden med fri rörlighet för personer, varor, tjänster och kapital. Och det var valutakriserna på 1980- och 1990-talet som blev startskottet för EMU, liksom det var de konstitutionella kriserna efter folkomröstningsnederlagen i Danmark (1992) och Frankrike och Nederländerna (2005) som slutligen ledde fram till dagens Lissabonfördrag.

För att sammanfatta: EU har varit långt-ifrån en friktionsfri framgångssaga, snarare en hackig utveckling mot ökad federalism, framdriven av återkommande kriser.

Ingen annan politisk enhet i världen har genomgått så många stora förändringar som EU har gjort de senaste 25 åren. Från den europeiska enhetsakten, via Maastrichtfördraget, Amsterdamfördraget, Nicefördraget till Lissabonfördraget – samtidigt som unionen har växt från 10 till 27 medlemsstater. Ändå är reformerna som nu genomförs i kölvattnet av eurokrisen de mest genomgripande, menar många experter.

– Såvida allt inte bryter samman så kommer alla viktiga beslut att flyttas uppåt. Men det är väldigt tveksamt om även demokratin flyttar uppåt, säger den s-märkta statsvetaren och EU-nestorn Sverker Gustavsson.

Såväl påhejare som kritiker har på senare tid jämfört vad som händer nu i Bryssel med vad som skedde när federalisterna möttes i Philadelphia 1787 för att skriva konstitutionen till Amerikas förenta stater. Men jämförelsen med USA haltar, menar Sverker Gustavsson, just eftersom man i Europas förenta stater inte får välja sin president.

Varken José Manuel Barroso eller hans planer på ökad federalism är framröstade i ett val. Tvärtom sker utvecklingen just som skepticismens vindar mot EU och EMU blåser som starkast genom Europa. Så frågan är vilket som är Barrosos största problem just nu? Att driva igenom ett nytt fördrag bland medlemsstater som inte vill lämna ifrån sig mer makt till den nya europeiska superstaten – eller att lösningen på den ekonomiska skuldkrisen samtidigt ökar på unionens demokratiska underskott?