Hej matematik!

Den som har oturen att vara tonåring just nu kan inte ha missat en sak: vuxna människor tycker att matematik är viktigt. Väldigt viktigt.

Se bara hur de äldre generationerna vrider sig i plågor så fort Pisaresultaten kommer på tal. Se bara hur många undervisningstimmar de skrivit in i schemat.

Som vore det inte signaler nog, har de bestämt att matematik ska ge extra stort genomslag i slutbetygen.

Politikerna kallar det meritpoäng. En ekonom skulle kalla det för »incitament«.

Incitament brukar definieras som något som stimulerar önskvärt handlande – och är de flesta ekonomers älsklingsord.

Flera politiska reformer är också uppbyggda så att medborgarna har morötter att handla »rätt«. Eftersom man vill att folk ska sluta köpa smutsiga dieselbilar får bilister incitament att köpa miljöbilar – i Sverige tiotusentals kronor för alla som köper en elbil.

Och eftersom vi så gärna vill att kidsen ska plugga matematik, så får de extrapoäng om de skriver bra på just matematikproven.

Det låter smart. Men funkar det?

Jean Tirole, han som vann Nobels ekonomipris i förra veckan, har som av en händelse funderat en del på hur man kan motivera barn.

Säg att en mamma vill att hennes dotter pluggar matte, och erbjuder 5 000 kronor om hon lyckas få upp sitt betyg när terminen är slut.

För pengarna skulle hon kunna köpa ett Playstation eller något annat hon vill ha. Det skapar onekligen en viss motivation.

Men samtidigt kan den hägrande belöningen leda till helt andra konsekvenser. För vilket budskap sänder mamman när hon viftar med pengarna?

Att matematik är så tråkigt att bara en idiot skulle plugga det utan att få betalt? Att dottern saknar talang? Eller att mamman inte litar på hennes omdöme?

I artikeln »Intrinsic and Extrinsic Motivation«, som Jean Tirole skrivit tillsammans med Roland Bénabou, -kallas dessa konsekvenser för »inference effects«. En yttre motivation kan förstöra en inre motivation. Hur bra en belöning fungerar beror helt på sammanhanget –  i det här fallet på vilken relation mamman och dottern har.

Den kanadensiske ekonomen Alex Tabarrok sammanfattar slutsatsen som att »ett incitament inte är ett objektivt faktum utan en subjektiv tolkning«.

Det var inte för just de här tankarna som Tirole fick Nobelpriset – det var bara de som var lättast att förklara på en halv sida.

Men Tiroles huvudbudskap är detsamma oavsett om det handlar om matematikstudier eller telekom-monopol: verkligheten är komplicerad. En lösning som funkar på en marknad kan bli katastrofal på en annan. Ibland krävs mer reglering, ibland mindre. Extrapoäng för matematik behöver inte leda till fler ingenjörer. En jämställdhetsbonus behöver inte leda till att fler delar föräldraledigheten lika.

»Det är komplicerat«-budskapet kan låta intetsägande. Men i ett land som är fastfruset i en permanent twittervalrörelse är det näst intill revolutionerande. För om man vågar lämna de binära tankemonster vi just nu lever efter – som vinstdrivande välfärd vs vinstförbud, eller tillväxt vs miljö – finns det nya vägar. Tirole har skrivit manualer för hur kontrakt mellan staten och företag kan skrivas. Han har skrivit en »färdplan« för klimatförhandlingar.

Det är komplicerat – såklart – precis som verkligheten. Men mest av allt är kanske Tiroles pris en uppmaning till svenska politiker att sluta torgföra förutsägbara åsikter och fördjupa sig i problemen.

Det är ett pris till alla som vill sluta twittra och börja tänka.