Herr Slösa och fru Spara

Hon kallar honom »lilla Napoleon«, han henne »madame Non«. En inställd middag inför toppmötet i juni ledde till en våg av artiklar om de usla fransk-tyska relationerna. I september var det Frankrikes utvisning av romer – och Angela Merkels förnekande av Nicolas Sarkozys påstående om liknande tyska planer – som resulterade i ännu en bottennotering.

Även om Angela Merkels och Nicolas Sarkozys promenad i Deauville i måndags ledde fram till en uppgörelse, så har de senaste veckornas diskussioner om EU:s budgetregler tydliggjort den växande konflikten mellan Paris och Berlin. Muskelflexandet har handlat om hur EU ska strama upp euroländernas ekonomi för att rädda den gemensamma valutan.

Kommissionen vill ha större överstatligt inflytande över nationella budgetunderskott, statsskuld, obalanser och konkurrenskraft och tvingande sanktioner i form av böter. Samtidigt har den aktionsgrupp, som inrättats direkt under EU:s permanenta ordförande Herman von Rompuy för att hantera euro­krisen, avgett en rapport som ännu inte är offentlig.

I vid mening står striden mellan Europas nord- och sydstater. På ena sidan »Club Med« med Frankrike i spetsen omgiven av flera stora, men alla svaga, ekonomier som Italien, Spanien, Grekland och Portugal som motsätter sig hårdare budgetbestämmelser med tydliga siffermål och tuffa sanktioner.

På den andra, Tysklands »Ordnungsgrupp« med Österrike, Holland och de nordiska länderna som i stället vill ha just sådana klara mål och tvingande sanktioner för länder som inte lever upp till dem.

Efter merkels och Sarkozys tête-à-tête i början av veckan tycks eurosamarbetet – åtminstone tillfälligt – ha räddats. Enligt uppgörelsen fick Paris bort tvingande sanktioner, och in större nationellt inflytande, medan Berlin fick in ett åtagande om att öppna upp nya fördragsförhandlingar för att kunna bestraffa ekonomisk misskötsel med minskat politiskt inflytande och indragen rösträtt. Tanken är att bestämmelserna ska börja gälla för euroländerna först, för övriga på sikt.

Det kan tyckas normalt att två stora europeiska länder som Tyskland och Frankrike inte är överens i en fråga, men motsättningarna blottar en klyfta mellan dem som går djupare än den gjort på många decennier.

Sedan kol- och stålunionen har de båda länderna utgjort både motor och bränsle i den europeiska integrationen. Bara genom den franska presidentens storsinthet och den tyska kanslerns ödmjukhet har unionen kunnat fördjupas och utvecklas, makten gå från statlig till överstatlig nivå, från huvudstäderna till Bryssel. Radarparen är kända; Kohl och Mitterand, Schröder och Chirac, Adenauer och de Gaulle. Men på senare tid har något hänt.

Den ekonomiska krisen blottade sprickor i unionen som kan sätta djupa spår i samarbetet framöver. Det är ett ekonomiskt djup som i dag skiljer de bäst fungerande ekonomierna från dem som drabbats värst av krisen. Bara inom euro­gruppen återfinns å ena sidan Spanien, Grekland och Portugal vars ekonomier fortfarande knappt växer alls, och å den andra Tyskland, vars tillväxt inte varit starkare sedan andra världskriget och som drar med sig Österrike och Holland i uppgången.

Samtidigt jäser missnöjet över hela Europa över besparingar och åtstramningspaket. I juni protesterade man i Tyskland, hela sommaren handlade det om storstrejker i Grekland, i september var det Spanien och Irland, de senaste veckorna har Frankrike lamslagits av strejker och demonstrationer, och de senaste dagarna hotar samma sak i Portugal.

Så länge som den folkliga ilskan är så utbredd är det få ledare som vill axla manteln som Europas ansvarstagare och oväldige förgrundsgestalt. Alla har fullt upp på hemmaplan – de har varken energi, tid eller politiskt kapital för att lösa europeiska frågor – och ingen är beredd att ta risken i Bryssel för att få stryk på hemmaplan.

En del av de slitningarna i unionen hade nog kunnat överbryggas om förhållandet mellan Angela Merkel och Nicolas Sarkozy hade präglats av ömsesidigt förtroende och förståelse. Men de båda har i stället kommit att personifiera en allt djupare spricka i kärnan av Europa. Det finns en rad olika anledningar till att det har blivit så.

För det första har ingen av dem något starkt politiskt mandat på hemmaplan. Angela Merkel leder en koalitionsregering som misslyckats med reformer och hennes parti har tappat mark i regionval och folk i partitoppen. När det gäller EU handlar Merkels mandat snarare om att befria Tyskland från den europeiska bördan. Tyskarna anser att de lurades in i eurosamarbetet mot löften om en självständig centralbank, stränga budgetkrav och inga bailouts.

– Det här var avgörande krav för att tyskarna skulle ge upp D-marken och nu är de trötta på att vara Europas bank, säger Mats Persson, direktör vid den euroskeptiska tankesmedjan Open Europe, tidigare professor i nationalekonomi vid Stockholms universitet.

Nicolas Sarkozy å sin sida har gått från glamorös wonderboy till korruptions­besudlad kontrollgalning med utspelskatarr, oförmögen att genomföra utlovade reformer och med rekordlåga opinionssiffror.

För det andra visar eurokrisen hur olika Paris och Berlin ser på ekonomi. Medan fransmännen traditionellt tror på den stora staten, med ingående statlig kontroll och politiskt styrd ekonomi, har tyskarna låtit marknaden styra och gett privata sektorn stort utrymme. Frankrikes ekonomi är konsumtionsdriven och efter krisen i ganska dåligt skick, medan tysk ekonomi är exportdriven och återigen går som tåget.

– Även om hon inte säger det öppet, så är Angela Merkel mycket kritisk till Frankrikes hantering av krisen. Hon ser Frankrike som en del av problemet, säger Europaredaktören Paul Taylor vid nyhetsbyrån Thomson Reuters i Paris.

De olika filosofierna leder till olika slutsatser om formen och innehållet i de åtgärder som bör vidtas. Merkel och Sarkozy är överens om att det behövs en gemensam »euro­peisk ekonomisk politik« för att närma euroländerna varandra och för att kunna genomdriva de begränsningar på budgetunderskott och statsskuld som alla euroländer utom Luxemburg har brutit emot de senaste åren. Hur den här politiken ska se ut är de dock inte alls överens om.

Sarkozy vill utöka det politiska mandatet för de 16 medlemsländerna i eurogruppen och i princip skapa ett gemensamt finansdepartement. Den idén tycker Merkel genuint illa om – hon vill inte ha någon eurogrupp som dikterar villkoren för Tyskland och som dessutom proportionellt skulle minska det tyska inflytandet. I stället vill hon ha beslut av alla 27 medlemsländer och tuffare ekonomiska krav på länderna – inklusive möjlighet att låta en stat gå bankrutt utan ­räddningspaket. Det tyska mantrat om att EU:s länder måste göra sin hemläxa retar gallfeber på de andra – särskilt Frankrike.

För det tredje handlar sprickan om personkemi. Tyska och franska politiker har ofta haft olika syn på ekonomi och politik men i slutänden kunnat enas för att ledarna respekterat varandra. Så är det inte längre. Merkel och Sarkozy har fått allt svårare att jämka samman de personliga motsättningarna. De är inte bara olika – de är varandras motsatser. Där Angela Merkel är eftertänksam, metodisk och konsensusorienterad, är Sarkozy en känslomänniska som agerar impulsivt på allt, hela tiden och vill ta djärva beslut.

– De litar inte på varandra, det är den avgörande skillnaden. Mitt intryck är att Sarkozy slänger ur sig saker och Merkel står bredvid och undrar »Va? Vart kom det ifrån?«. Hon tål inte att bli sidsteppad på det viset, säger Katinka Barysch, direktör vid tankesmedjan Centre for European Reform.

Till sist handlar det om att en ideologisk tafatthet har brett ut sig i Europa i krisens kölvatten. Det krackelerande euro-samarbetet berövade visionärerna ett mål, och en motvillig europeisk befolkning har redan krävt omfattande övertalning för att acceptera ett nytt fördrag. Det är inte längre inne med EU.

– Det är verkligen dystert. Ingen vet riktigt vart Europa är på väg, ingen har ens någon idé. Det blir mest krishantering, säger Annika Ström Melin på Dagens Nyheter.

Hon anser att Angela Merkels politik inneburit ett skifte där Tyskland numera fokuserar på sina egna intressen, inte Europas.

Så är vi tillbaka i Tyskland. Den europeiska integrationen tycks vara beroende av en osjälvisk, hängiven tysk ledning och frågan är hur en växande EU-kritisk tysk opinion kommer att påverka utvecklingen. En majoritet av tyskarna var emot det grekiska räddningspaketet och numera tycker de flesta tyskar att euron missgynnar Tyskland. Räddningspaketet har hittills inneburit att tyskarna sitter med 120 miljarder euro i potentiella lån till euroområdet. Skulle en ny, ännu djupare kris inträffa inom eurosamarbetet och ett land ställer in betalningarna – då är det frågan om inte tyskarnas tålamod skulle tryta.

– Då kan det bli fråga om seriösa utträdeskrav från valutaunionen från Tyskland. Det blir omöjligt att motivera för tyska väljare varför de ska betala för att greker ska pensionera sig tio år före dem, säger Mats Persson.

Tysklands nya syn på Europa må innebära ett icke ohälsosamt brott med den historiska tyska skuldbeläggningen, men frigörelsen lär ske på bekostnad av det europeiska samarbetet.

Fakta | Krisen i Europa

Tyskland: Ordning på budgeten
Budgetunderskott: 3%
Statsskuld: 73,2%

Frankrike: Budget utan kontroll
Budgetunderskott: 7,5%
Statsskuld: 77,6%

Italien: Berlusconis skuldbomb
Budgetunderskott: 5,3%
Statsskuld: 115,8%

Spanien: Farligt budgethål
Budgetunderskott: 11,2%
Statsskuld: 53,2%

Belgien: Skulden oroar
Budgetunderskott: 6%
Statsskuld: 96,7%

Grekland: Värst i klassen
Budgetunderskott: 13,6%
Statsskuld: 115,1%

Nederländerna: Hyfsat välstädat
Budgetunderskott: 3,8%
Statsskuld: 69,1%

Portugal: Också illa ute
Budgetunderskott: 9,4%
Statsskuld: 76,8%

Irland: Farligt underskott
Budgetunderskott: 14,3%
Statsskuld: 64%

Jämfört med:

Sverige 1993
Budgetunderskott: 15,9%
Statsskuld: 72%

Sverige 2009
Budgetunderskott: 1%
Statsskuld: 38,9%

Källa: Eurostat, ESV, SCB, Ekonomifakta