Hertigen af hedgefond

Svenska kungligheter gillar onomatopoetiska ord. När kungen förlovade sig med Silvia sa det »klick«. När prinsessan Madeleine avslöjade sin förlovning i en omtalad video avslutades klippet med ett »tihi«.

Det var ett inte helt lyckat ordval. En våg av kommentatorer har tolkat de fyra bokstäverna som ett tecken på underkastelse gentemot den blivande maken Chris O’Neill. Omodernt helt enkelt.

Men faktum är att prinsessan Madeleine genom sitt val av en hedgefondsmake visat på stor modernitet och en imponerande förståelse för hur den nutida ekonomin ser ut. Till skillnad från många som dagligen följer världsekonomin verkar hon ha insett var framtiden finns.

Madeleine verkar helt enkelt vara i full kontroll över sitt eget öde.

Vi tar det från början. Prinsar och prinsessor som inte ärver tronen har starka incitament att gifta sig rikt. Se bara på Hagasessorna: prinsessan Margaretha gifte sig med en åkeriägande engelsman, Birgitta med en prins, Christina med en direktör och Désirée med en adelsman.

På den tiden var valen logiska. Världens förmögenheter var fram till en bit in på andra halvan av 1900-talet antingen ärvda eller skapade av »riktiga« företag – sådana som typ byggde saker och sålde dem.

Men från 1950-talet började någonting hända. Finansiella hävstångsmekanismer började sakta men säkert övertrumfa företagens eget kapital. Utvecklingen intensifierades på 1980-talet och makten över ekonomin förflyttades från industrin till de företag som föste runt pengar i världen. Till investmentbanker. Till riskkapitalföretag. Och till hedgefonder.

Madeleines blivande make Chris O’Neill är »head of research« på en av de tusentals hedgefonder som ploppat upp de senaste decennierna. Den heter Noster Capital och är en okänd liten spelare men har likväl nästan en halv miljard kronor under förvaltning.

Tanken med hedgefonder är att de ska kunna gå med vinst även om börsen går ner. Därför sysslar de med blankning (spekulation i nedgångar genom lån av aktier) och handel av olika derivat. Verksamheten är riskfylld och inte lika reglerad som vanliga fonders. Därför får bara mer eller mindre professionella investerare sätta sina pengar hos dem.

Vad fonderna sysslar med är inte helt korrekt, sett med svenska ögon. Enligt en gammal artikel i New York Times har till exempel Noster Capital satsat pengar på att statsobligationer i utvecklingsländer ska få problem.

Lägg till att fonderna betalar minimalt i skatt och har dålig insyn – och det är inte konstigt att de ibland utmålas som det kapitalistiska systemets hyenor. Den europeiska centralbanken ECB har bland annat sagt att de ökar systemrisken i det finansiella systemet eftersom de jagar i grupp.

Men frågan är om det stämmer. Enligt New Yorker-skribenten James Surowiecki finns det mycket som tyder på att ekonomin mår bra av hedgefonderna, att det är hälsosamt att ha några spelare som försöker göra tvärtemot. De flesta fonder sysslar trots allt bara med att köpa aktier – eller att sälja aktier som de redan äger. Eftersom hedgefonderna ständigt försöker slå hål på positiva bilder gör de att risken för bubblor minskar.

De enda som i så fall får det sämre av hedgefonderna är de människor och institutioner som investerar i dem. Avgifterna är extremt höga och enligt flera mått är de högavlönade placerarna inte bättre än någon annan på att hitta avkastning.

Men det är ju inte Chris O’Neills problem. Eller prinsessan Madeleines.