Hotet från bankerna

Leo Tolstoj formulerade en gång att »den olyckliga familjen är alltid olycklig på sitt speciella sätt«. På samma sätt lider vart och ett av de just nu krisdrabbade europeiska länderna av sina högst egna strukturproblem.

Men det finns även anledning att nyansera beskrivningen av krisen. Bevakningen av EU-ländernas skuldkris har hittills mest handlat om just staternas kriser. Detta till skillnad från kreditkrisens första våg, som främst drabbade banker. Flera händelser de senaste veckorna tyder dock på att vi även denna gång står inför en bankkris, i flera av de nämnda länderna.

Under några veckor hösten 2008 gick ju ett flertal europeiska banker under, efter paniken vid investmentbanken Lehman Brothers konkurs. Orsaken till haverierna var i de flesta fall kvävning – att de inte kunde låna längre på den internationella kreditmarknaden. Men i flera fall fanns också undernäring i bakgrunden – övervärderade fordringar (bland annat fastig­heter) och allt för små riskbuffertar. En stor del av EU-staternas svåra finansiella sits just nu beror på de förstatliganden som länderna tvingades till då. Men flera av ländernas banksektorer har minst lika stora problem som deras hemländer.

I Spanien, som klarade sig ganska bra igenom den förra krisen, står fastighetsmarknaden för de sura rönnbären. Åratal av överproduktion inom byggsektorn, i kombination med dagens tjugoprocentiga arbetslöshet, gör att både kommersiella investerare och privatpersoner kämpar med räntebetalningarna. Merparten av de fastighetsrelaterade lånen ligger hos ­regionala sparbanker som ser sina tillgångar krympa i takt med att kunderna får problem. Att de dessutom ägs av olika allmännyttiga institutioner förvärrar problemen eftersom det medför risk för långdragna beslutsprocesser och politisk kohandel.

Som typexempel på svårigheterna med den icke-vinstdrivande ägarstrukturen framhålls det nyliga förstatligandet av sparbanken Caja ­Sur. Egentligen var planerna på en sammanslagning med en annan bank långt framskridna, men affären föll när katolska kyrkan som ägde Caja Sur inte kunde komma överens med mot­parten om den framtida företagsledningen. Bara dagar efter förstatligandet blottlades de spanska sparbankernas prekära situation återigen, när fyra »caias« med likviditetsproblem slogs samman. Andra liknande sammanslagningar väntas inom kort bli nödvändiga bland Spaniens runt 45 sparbanker, som sammantaget står för 40 procent av ut­låningen i det spanska banksystemet.

Även landets näst största bankgrupp BBVA har utpekats som vacklande. Enligt Wall Street Journal misslyckades banken förra veckan förnya ett större kortfristigt lån. Det fick marknaden att omedelbart höja riskpremien för BBVA, vilket är detsamma som att säga att banken måste erbjuda en högre ränta till sina kreditgivare för att kunna förnya sina lån i nödvändig takt. Det är just sådana situationer som i extremfall leder till akut likviditetsbrist, med konkurs som följd om inte en centralbank ­eller annan institution griper in.

Matthew Maxwell, bankanalytiker på Société Générale, säger dock att de stora spanska bankerna som BBVA egentligen är välfinansierade.

– Ibland har marknaderna överreagerat och dragit alla över en kam utan att bedöma de enskilda bankerna. Dessutom har aktiekurserna sannolikt pressats ned av omfattande spekulation, säger han.

Ingen analytiker vågar helt utesluta ett spanskt mardrömsscenario, men konsensus tycks vara att landet har goda chanser att klara sig undan en kollaps. Den slutsatsen drar man främst av att statsfinanserna är relativt stabila. Spaniens statsskuld motsvarade förra året drygt 50 procent av BNP, medan genomsnittet för EU var närmare 80 procent. Även statsutgifterna ser ut att vara under bra kontroll. Slutligen står den räddningsfond som Spanien satte upp redan i förra krisen, FROB, fortfarande orörd och innehåller åtminstone på papperet tillräckligt mycket kapital för att hålla landets samtliga sparbanker under armarna.

Initialt var det problem med statsfinanserna i Grekland som riktade sökljuset mot Spanien och andra länder med intressen i grekiska tillgångar. Men på den punkten har marknaden slappnat av litet, enligt Maxwell på Société Générale.

– Ett räddningspaket ligger på bordet, och i sig är Grekland en liten ekonomi som bara står för en mindre del av bankernas internationella tillgångar. Detsamma gäller för Portugal, säger han.

I stället tror Maxwell att marknaden härnäst kan komma att rikta blickarna mot Italien. Hos italienska banker är det inte fastigheter som spökar utan svårigheter i sektorn för små och medelstora företag. De banker som specialiserar sig på ut­låning till detta segment är pressade, säger han. Av landets storbanker utpekas Intesa Sanpaolo på grund av en sådan kundprofil som mest sårbar. Italiens beryktade statsskuld, och lågt förtroende för den politiska kraften att minska statsutgifterna, grumlar framtidsutsikterna ytterligare.

Bland EU:s största ekonomier är Frankrike det land som totalt sett har flest tillgångar i Grekland och Spanien, och visst mumlas det om Crédit Agricole som ett potentiellt problembarn. Men trots det utpekas Tysklands sparbanker oftare som en bakteriehärd. Hos dem finns en större andel riskfyllda tillgångar koncentrerade än hos motsvarande institutioner i Storbritannien och Frankrike. En av orsakerna är att tyska sparbanker passade på att ta upp stora lån före år 2005, då regler infördes som man visste skulle sänka kredit­värdighetsbetygen. Det uppmuntrade till hamstring av lån före lagändringen. Den största andelen osäkra tillgångar förmodas i dag ligga hos Hypo Real Estate Group och Deutsche Postbank.

Sammantaget håller sig dock oron över Tysklands banksektor inom rimliga gränser. Alla utgår ifrån att finansiella möjligheter finns att omedelbart rädda banker som skulle råka i svårigheter.

Vad gäller medel att stävja turbulensen runt bankerna är marknadens aktörer rörande överens om att EU:s politiker under kommande månader måste vara beredda att agera snabbt för att kväva eventuella dominoeffekter. I fallet Grekland gjorde man det. Och även i Spanien har centralbanken ingripit kraftfullt. Men mot bakgrund av svårigheterna i Italien kommer det sannolikt att krävas fler uppoffringar, både i form av minskade statsutgifter och utvidgade kreditstöd.

Även om svårigheterna just nu inte borde leda till en bankkris i storformat, så kommer bankernas B-lag över hela Europa att skapa fortsatt huvudbry för politikerna, och ökade kostnader för skatte­betalarna. En tröst är att de stora kommersiella bankerna för ögonblicket står stadigt.

– Förvisso har de tillgångar i svaga länder som exempelvis Spanien, men risken borde vara hanterbar eftersom förlusterna bara berör mindre delar av deras balansräkningar, säger Matthew Maxwell.