Hotet mot svenska banker

Det talas i dagarna om förluster som europeiska banker står inför om och när krisande eurostater ska skriva ned värdet på sina obligationslån. En sådan nedskrivning är inte beslutad, men kan meddelas när som helst. Det skulle i så fall riva upp ansenliga förlusthål i bankernas balansräkningar.

Men det är inte förlusterna i sig som omedelbart skrämmer politikerna, som nu försöker presentera räddningsprogram. Som får även våra storbanker att stå på tå, trots att de utåt ser hälsosamma ut och bara har en minimal andel »farliga« statsobligationer.

Det mest akuta på kort sikt är likviditeten. Banker kan bära på en dödlig sjukdom, sjuka tillgångar, som sydeuropeiska statsobligationer. Men det som skickar en bank över kanten är kvävning – om de inte kan få tillgång till tillräckligt med likvida medel för att hålla i gång sin verksamhet.

Investmentbanken Lehman Brothers var till exempel dödssjuk av dåliga investeringar i bolån när den försattes i konkurs måndagen den 18 september 2008. Men själva konkursen inträffade för att banken inte hade tillräckligt med kontanter när den skulle öppna igen efter helgen.

Lehmans konkurs medförde i sin tur att ingen ville låna ut till någon annan i den skräckvåg som sköljde över marknaden. I princip alla banker i världen, friska såväl som sjuka, fick stödjas och i några fall tas över av myndigheterna.

Likviditetschocken drabbade även svenska banker. Visserligen fanns frågan om kredit­förluster i bakgrunden. SEB:s och Swedbanks lån i Baltikum gjorde det till exempel särskilt svårt för dessa att låna och tvingade dem senare till att ta in nytt kapital. Men den plötsliga djupfrysningen drabbade nästan hela marknaden. En kvävande likviditetschock kan på ett ögonblick få tillgångar och garantier, som bankerna tror är trygga, att bli ytterst osäkra.

Vad som gör svenska banker särskilt utsatta för likviditetschocker är att de, jämfört med utlandet, har ett särskilt stort beroende av marknaden. Vanligtvis finansierar en bank 60–70 procent av sin utlåning med besparingar från kunder. Men eftersom svenskar har så varierat sparande i fonder och aktier måste bankerna i stället vända sig till finansmarknaden och låna upp mellanskillnaden. Enligt Riksbankens senaste stabilitetsrapport hade de svenska storbankerna bara 47 procent av sin finansiering på totalt 7 400 miljarder kronor via kundinlåning. Resten kommer alltså från marknaden.

Hösten 2008 gjorde denna utsatthet att flera svenska banker, då illa förberedda, hamnade ytterst nära betalningsinställelse. I dag, tre år senare, står vi alltså inför en ny eventuell likviditetschock. Klimatet för bankernas finansiering har försämrats drastiskt de senaste veckorna. I onsdags öppnade ECB en ny möjlighet för nödlån i dollar för banker. Dollarfönstret är bara den senaste i en lång rad åtgärder som myndigheterna har genomdrivit för att hålla liv i likviditeten. Det är en tid som bär stora likheter med klimatet veckorna före Lehman Brothers krasch.

Den här gången har den svenska kvartetten en helt annan beredskap än 2008. Alla säger sig sitta på tillräckliga reserver och har en finansiering säkerställd som gör att de klarar lång tid utan att behöva vända sig till marknaden. Men andelen av de svenska bankernas externa finansiering är ändå fortsatt hög, vilket påtalades i stabilitetsrapporten i våras där Riksbanken krävde ytterligare åtgärder.

Det tycker Mattias Persson, chef för finansiell stabilitet på Riksbanken, nu att han har sett.

– Vi har sett en klar förbättring, men det är klart att det är en process som kommer att ta tid.

Mattias Persson var en av dem som fick jobba dag och natt hösten 2008 för att rädda de svenska bankerna. Han ser dock inga behov av liknande åtgärder just nu, mot bakgrund av vad som hotar i Europa.

– I dagsläget ser vi inte några behov av likviditetsstödjande åtgärder från Riksbanken. Svenska banker har i dagsläget tillgång till de finansiella marknaderna, som vi nu ser att allt fler banker i Europa saknar. De får till exempel låna i dollar, som är omöjligt för de flesta andra. De har också goda reserver, vi har en nära kontakt med dem och vi har bra överblick över deras motparter.

Just finansieringen i utländsk valuta kan vara särskilt svårhanterlig om marknaden fryser. Riksbanken kan trycka mer kronor för att banker ska kunna omvandla svårsålda tillgångar till dollar och andra kontanta medel. Men lån i andra länders valutor är svårare. När den marknaden går ned riskerar bankerna att stå på bar backe, om de inte har reserver i just den valutan.

Svenska banker har en relativt stor del av sin marknadsfinansiering i just utländsk valuta. Det var också den som var utgjorde det kanske största problemet 2008/2009. Riksbanken skrev också i sin stabilitetsrapport att »likviditetsrisken i utländsk valuta är särskilt problematisk«.

Det är främst en total låsning på kreditmarknaden som Mattias Persson är orolig för när det gäller de svenska bankerna.

– Händer det någonting, vad det än månde vara, finns det en risk att marknaderna går ned helt. Det såg vi efter Lehman Brothers konkurs, men också i december 2010 då Grekland kom på tapeten.

Jonas Eriksson, ansvarig för finansieringen i Swedbank – den bank som kanske var mest utsatt 2008– ser både likheter och skillnader jämfört med den tiden.

– Det som är likt är förlop­pet i Europa, hur en del marknader uppträder. Det som är bättre är svenska och nordiska bankers situation, som är helt annorlunda än för tre år sedan.

– Det som är sämre är att då var lösningen enkel. Då var det banker som skulle räddas, nu är det hela stater. Men sammantaget ska det här pågå väldigt mycket längre och bli mycket, mycket djupare än vad det är nu för att svenska banker ska påverkas.