Hur ska Europa trygga tillväxten?

Alla Europas länder är plågsamt medvetna om att USA och Asien drar ifrån ekonomiskt. År 2002 var Europas samlade bruttonationalinkomst, BNI, 83 procent av USA:s. Förra året hade den halkat ner till 70 procent av amerikanernas, enligt OECD, och den amerikanska ekonomin är nu alltså nästan 50 procent större. Under samma period har dessutom Kinas ekonomi gått om Europa. Men när européerna nu gemensamt ska försöka rycka upp sig brakar två vitt skilda synsätt ihop på ett olycksbådande sätt. Nord står mot syd.  

Nordeuropéerna vill skapa bättre förutsättningar för entreprenörer och företag att växa genom att rensa bort hinder och förbättra den inre marknadens funktion. Sydeuropéerna vill i grova drag bedriva statlig industripolitik och ta upp lån för stora investeringssatsningar. Men det går inte att köpa sig till konkurrenskraft, tycker Sveriges statsminister Ulf Kristersson. Särskilt inte med lånade pengar. Och så är striden igång. 

En delförklaring till Europas sämre tillväxt är att amerikaner helt enkelt arbetar fler timmar per person och år. Men huvudorsaken till skillnaden är produktiviteten har utvecklats bättre där än här de senaste 20 åren. Det vill säga; amerikanerna får också mer gjort under varje arbetad timme. Och den stora skillnaden i produktivitetsgapet beror på techsektorn. Räknar man bort tech så har produktiviteten i stort utvecklats likadant i Europa och USA under perioden. Europas produktivitet har till och med förbättrats mer inom några områden, som detaljhandel, fordonsindustri och offentlig förvaltning. 

– Europa är svag på nya teknologier som driver framtida tillväxt. Bara fyra av världens 50 största techbolag är europeiska, sa Mario Draghi när han presenterade sin tjocka krisrapport i höstas. Draghi var tidigare italiensk premiärminister och innan dess chef för Europeiska centralbanken, ECB. 

Amerikanska företag investerar oändligt mycket mer än europeiska bolag i högteknologisk forskning och innovation. Ja, mycket mer än kinesiska och japanska också, för den delen. I Europa dominerar i stället investeringar i mogna, ”mellanteknologiska” branscher, som fordon och komponenter. Det ger inte lika stor utväxling. 

Draghis recept är att Europa ska röja undan hinder för innovativa företag att växa och underlätta för dem att hitta finansiering samt att få ut sina produkter på marknaden. En annan nyckel är att sänka energipriserna i EU, som är två till tre gånger så höga som i USA. Så långt är de flesta européer eniga. Men hur ska det ske? 

Genom åren har Europa regelbundet ansatts av vånda över den sämre ekonomiska utvecklingen gentemot omvärlden. EU:s standardrecept har varit att ta fram en högtflygande handlingsplan för en ambitiös uppgradering av ekonomin, gärna med en italiensk före detta premiärminister inblandad. Oftast har planerna runnit ut i sanden. År 2000 sjösattes Lissabonstrategin som på tio år skulle göra EU till ”den mest konkurrenskraftiga och dynamiska kunskapsbaserade ekonomin i världen”. Den tidigare premiärministern Romano Prodi var då kommissionens chef och han skulle driva igenom reformer av allt från flyg- och finansmarknaden till tjänster och socialsystem. 

När Sverige var EU:s ordförandeland 2009 drog statsminister Fredrik Reinfeldt den uppenbara slutsatsen att strategin helt hade misslyckats. Men året därpå togs nya tag. Ekonomiprofessorn Mario Monti (även han tidigare italiensk premiärminister) lade fram en rapport om en strategi för att få inre marknaden att fungera bättre. I år måste läget vara extra allvarligt eftersom inte bara Mario Draghi har lagt fram en rapport, utan även före detta premiärministern Enrico Letta, naturligvis italiernare han också. 

Ett smörgåsbord av föreslagna åtgärder har dukats upp att genomföra nationellt eller gemensamt i unionen. Problemet är det som kallas Junckers dilemma. När Lissabonstrategin körde fast sade Luxemburgs långvarige premiärminister Jean-Claude Juncker sanningsenligt: 

”Vi vet alla vad vi borde göra, Men vi vet inte hur vi blir återvalda när vi har gjort det.” 

Nödvändiga ekonomiska reformer är ofta smärtsamma. Väljarnas omedelbara vrede skrämmer politikerna mer än det sakta förfall som passivitet medför. Vem vore inte lite orolig för att föreslå exempelvis en stor arbetsmarknadsreform i Frankrike i syfte att få fransmännen att jobba mer? Draghi kallar denna passivitetens väg för ”en långsam plåga”. Den innebär att Europa med tiden kommer att tvingas göra svåra val mellan att dra ner på välfärden, på klimatambitionerna eller på sin självständighet i världen. 

– Jag ska inte moralisera. Att ändra på det tyska pensionssystemet gör man inte i en handvändning,” sa Ulf Kristersson då Draghirapporten diskuterades under EU-toppmötet i Budapest i början av november. 

Fast även i Sverige finns låsningar. Partierna har inte mäktat med någon stor, blocköverskridande och delvis impopulär uppgörelse om bostadsmarknaden, för att ta ett angeläget problem. Nu innebär bostadsbristen bland annat att svenskar har svårt att flytta till nya jobb och att hushållens skuldsättning är bland de högsta i Europa. 

– Det gäller att EU inte landar i att länder vill slippa göra svåra inhemska reformer och hoppas att Europa ska lösa problemen med konkurrenskraften genom upplåning, sa Kristersson. 

– Det är också lättare att enas om gemensam reglering och ökad makt för EU-institutioner än att genomföra reformer. 

Gemensamma lån eller en större EU-budget är återkommande förslag från sydliga länder med höga statsskulder som har svårt att låna mer själva. Nordliga, ”frugala” länder, som Sverige och Tyskland, är däremot hårda motståndare till central upplåning eftersom de blir nettobetalare.  

Enligt Mario Draghi behövs enorma 800 miljarder euro per år för digitalisering, grön omställning och förbättrad försvarskapacitet. Det motsvarar 5 procent av EU:s samlade BNI. 

Om Europa hade kunnat köpa sig konkurrenskraft och tillväxt med hjälp av stora statliga investeringar så hade vår kontinent redan varit bäst, menar Kristersson.  Och Europas offentliga investeringar är för övrigt redan större än USA:s. Det är som sagt de privata investeringarna som saknas i Europa. När företagsklimatet i Europa är sämre på den regeltunga, fragmenterade inre marknaden flyttar lovande bolag till USA för att skala upp på en marknad med färre tillväxthinder. 

Det ser lite bättre ut i Sverige. Jämfört med resten av Europa är Sverige unikt bra på att skaffa fram pengar till växande företag. De senaste tio åren har 500 nya företag noterat sina aktier på svenska börser. Det är fler än Tyskland, Frankrike, Nederländerna och Spanien sammanlagt, enligt Draghi. 

Den viktiga skillnaden är att svenska pensionsfonder har stora innehav i svenska värdepapper. Dessutom deltar de flesta svenskar på aktiemarknaden genom premiepensionen, tjänstepensionen och/eller eget sparande i aktier och fonder. I andra länder i Europa sover sparpengarna på bankkonton till ingen nytta.   

EU har som sagt sjösatt åtgärdsplaner förr. Så varför ska det vara annorlunda denna gång? Europas toppolitiker famlar efter ett övertygande svar på den frågan. Men ibland sker små mirakel. Under åttiotalet stagnerade den europeiska ekonomin i det som kallades euroskleros. En plan presenterades då för att införa en gemensam marknad för varor, tjänster, kapital och arbetskraft. Grunden lades 1988 i en rapport från ekonomen Paolo Cecchini (visserligen från Italien, men aldrig premiärminister). Och i januari 1993 såg inre marknaden dagens ljus. Den anses fortfarande fungera rätt väl och vara EU:s kronjuvel men det är hög tid för en uppdatering. 

***

Läs även: Good cop och bad coop i världspolitiken

Läs även: Här är Ursula von der Leyens nya EU-kommission