I huvudet på en bitcoin-diktator

När El Salvadors president Nayib Bukele anklagades för diktatoriska metoder log han ett snett leende och bytte mottot på sitt twitterkonto från »världens coolaste president« till »världens coolaste diktator«. Nayib Bukeles ambition är att göra El Salvador till världens coolaste land. Det första landet med bitcoin som officiell valuta och där snart en hel stad, ett Bitcoin City, ska byggas vid foten av vulkanen Conchagua i de södra delarna av landet. Ingenting, har den 40-årige salvadoranske presidenten lovat, ska där få stå i vägen för »bitcoins befriande antiauktoritära kraft« som, försäkrar han, mycket väl snart kan förvandla El Salvador till ett av världens finansiella centrum.

Så är det i alla fall tänkt. Och så presenterades det av Nayib Bukele när han lanserade idén på en gala i en lyxig semesteranläggning i La Libertad vid Stillahavskusten någon timmes bilresa från huvudstaden San Salvador. Bukeles ankomst till scenen när mörkret lagt sig liknade en rockstjärnas – lite smådansande rörelser, vita byxor, Nikedojor, svart T-shirt med bitcoin-logo, den vita basebollmössan bak och fram och det så obegripligt perfekt ansade skägget som gör att han ser ut som en meme. Storbildsskärmar, ljusspel, rökridåer, tung bakgrundsrytm och ett par tusen jublande bitcoinentusiaster från när och fjärran, mest fjärran. Och naturligtvis talade Nayib Bukele engelska.

Att Nayib Bukele inte är någon vanlig president visade han för världen när han inledde sitt tal på FN:s generalförsamling med att ta en selfie. Precis som Donald Trump och Jair Bolsonaro älskar Bukele att regera via sociala medier. Han hävdar också att han, mellan Twittermeddelandena, har direktkontakt med Gud. Men räcker det för att driva igenom ett framtidsprojekt av Bitcoin Citys kaliber? Och för att vinna stöd av en befolkning varav inte ens hälften har tillgång till internet, än färre har en smartphone och bara en handfull känner till att det finns lyxiga semesteranläggningar i La Libertad.

Märkligt nog verkar det så. Åtminstone hittills.

Enligt opinionsmätningar har Bukele stöd av uppemot 80 procent av befolkningen, en siffra andra latinamerikanska presidenter inte ens vågar drömma om. Salvadoranernas historia är fylld av så många krossade drömmar att deras behov av löftesrika framtidsdrömmar är gränslöst, på gränsen till desperat. Bukele tycks ha väckt en dröm till liv, även hos dem som inte riktigt förstår vari den består.

Avgörande för att bitcoinmining ska vara möjlig är tillgång på mycket – och billig – energi. Bukele hävdar att El Salvadors omkring 20 vulkaner är garantin, också för att energin blir grön och förnybar. Det finns redan två geotermiska anläggningar som producerar en fjärdedel av energin i landet. Den största ligger vid vulkanen Tecapa i närheten av staden Berlin i Usulutanprovinsen.

Det var i Berlin som jag första gången mötte Oscar Romero – den blyge biskopen som under inbördeskriget förvandlades till »rösten för dem som ingen röst har«, men som påven Johannes Paulus vände ryggen när han vädjade om stöd och som strax därpå, den 24 mars 1980 sköts ihjäl inne i en kyrka efter gudstjänstens slut. 38 år senare helgonförklarades Romero av påven Franciskus, en senfärdig kompensation för åratal av glömska och även förtal. Fortfarande är Romero en älskad och respekterad symbol för salvadoranerna. Men den som i dag kan göra anspråk på att vara »rösten för de som ingen röst har«, är Nayib Bukele. Om än av helt andra skäl.

Jag var en av de sista som intervjuade Oscar Romero innan han dödades. Det var på ett prästseminarium i San Salvador vars bakgård var fylld av familjer som flytt kriget och som såg honom som garantin för att deras liv skulle respekteras. Romero betraktade dem från sitt fönster på andra våningen och talade om sin rädsla för vad som kunde hända om militären kom dit, som de ofta hotat. Han berättade att han en natt tyckt sig höra steg på taket och trott att stunden var kommen. »Men«, förklarade han med ett lättat leende, »den här gången var det bara mangofrukter som fallit ner på taket«.

Den geotermiska anläggningen utanför Berlin, där det nu står ett par containrar med datorer som redan skapar bitcoin och ingår i blockkedjor, ligger inte långt från en by jag besökte tillsammans med en grupp andra journalister någon gång i början av 1980, innan Oscar Romero mördades. Det var när drömmarna om framtiden fortfarande var synonyma med revolution och El Salvadors valuta hette colon, innan den tjugo år senare byttes till dollar och nu till bitcoin.

Det var en liten by, några hundra innevånare och det var gerillan som var auktoritet. En präst och en nunna bodde också där. På kvällen var det dans i skolan. Tre män spelade fiol och gitarr. Några gerillamän med sina gevär stod vid dörröppningen. Det var en lite blyg, nästan lycklig atmosfär.

Men den framtid byborna drömde om då upplöstes i krigets fasor. Frågan nu är om de här containrarna med sina datorer som drivs av energin från vulkanen kan rymma en hållbarare framtidsdröm?

En salvadoransk kollega som var med på besöket 1980 och som också var med nu när bitcoincontainern vid anläggningen vid vulkanen Tecapa invigdes, skriver och berättar att det var två samtalsämnen som gick igen ute i de kringliggande byar som han besökte: »Dels de här nya pengarna, bitcoin. Ingen förstod hur de fungerar. Och alla var lite rädda. Men ännu räddare var de för ryktena om att vattnet skulle privatiseras och att man skulle bli tvungen att betala för det.«

Det är kring vattnet livet organiseras. Källor en bit upp på kullarna där vattnet rinner fram och där det ständigt är kö av människor med kärl som väntar på att fyllas, fungerar som bytorg. Det är där alla samlas och det är där man löser gemensamma problem.

Vattenbristen har tvingat fram en organisering bland byarna kring Berlin för att garantera att alla får sin del, åtminstone så att det räcker för att dricka. Det kräver samordning, solidaritet men också kontroll.

»Men«, hade byinnevånarna frågat min vän, »när de borrar brunnar för den geotermiska anläggning för att skapa energi, vad betyder det för vårt vatten? Kommer våra källor att sina? Eller är det så att vårt vatten nu blir deras?«

En del experter, som ekonomiprofessorn Steve Hanke på John Hopkinsuniversitetet, menar att de geotermiska energikällorna är otillräckliga för att möjliggöra ett projekt som Bitcoin City som ska rymma såväl bostäder, affärs- och kontorskomplex som en flygplats.

»Pajaskonster för att väcka uppmärksamhet utförda av en narcissistisk president« är professor Hankes skoningslösa dom.

Nayib Bukele har svarat med att avfärda Hanke som »en idiot«.

Men Hanke är inte ensam om sin kritik. Den salvadoranske ekonomen Alvaro Trigueros på tankesmedjan Fusades i San Salvador säger att sedan bitcoins värde nästan halverats mellan oktober och januari befinner sig »landet nu i så stor risk att ekonomin kan kollapsa helt«.

Han får stöd av traditionella finansinstitutioner som Världsbanken och Internationella valutafonden. IMF uppmanade Bukele häromdagen att dra tillbaka beslutet om bitcoin som nationell valuta för att undvika katastrof.

Men Bukele lyssnar inte. Hans målsättning är att alla de pengar, motsvarande drygt 20 procent av hela El Salvadors ekonomi, som salvadoraner i USA skickar hem till sina familjer ska gå via Chivos, namnet på de ATM-automater för Bitcointransaktioner som regeringen satt upp både i El Salvador och USA.  Det skulle, har han sagt, spara 400 miljoner dollar som nu betalas i kommissioner till olika privata bolag typ Federal Express och andra.

Även om debatten om bit­coin för de flesta salvadoraner ter sig obegriplig tycks de, förunderligt nog, lita mer på Nayib Bukele och hans visioner om framtiden än på de varningar som IMF utfärdat.

De viktigaste orsakerna till det har inte med ekonomi att göra, utan med att presidenten varit fysiskt närvarande för fler salvadoraner än någon annan president före honom. När det delats ut hjälp i samband med pandemin har Bukele ofta varit varitpå plats i landets mest avlägsna hörn. Han har förvandlat presidenten från ett abstrakt begrepp till kött och blod. Men framför allt har hans popularitet att göra med hans framgång i att bekämpa våldet.

»Las maras«, de tatuerade våldsamma ungdomsgängen som kontrollerat inte bara bostadsområden i städerna utan även på landsbygden, har under många år hållit salvadoranerna i ett skräckvälde. Mordfrekvensen har legat i topp i världen. Men sedan Bukele kom till makten har morden, liksom våldet i stort, minskat. Själv förklarar han nedgången med sin strategi »territoriell kontroll« där polis, och militär, efter att ha tagit kontroll över konfliktfyllda områden har stannat kvar i stället för att, som tidigare, snabbt åka därifrån. Men det finns gott om bevis att Bukele samtidigt har förhandlat med »maras« ledare i fängelset. Något som föregående regeringar också gjort och som accepteras av de flesta medborgare. Problemet är att förhandlingarna skett i hemlighet och att det är oklart vad »maras« fått i utbyte för att hålla nere mordfrekvensen. Att öka mordfrekvensen har varit maraledarnas sätt att sätta tryck på regeringen för att få igenom sina krav. När mordfrekvensen lättar brukar det spegla att de lyckats.

Men Nayib Bukele är en showman inte bara när han lanserar Bitcoin City, utan också i kampen mot våldet. För något år sedan lät han ockupera alla fängelser med mara-fångar, tvingade fångarna att sitta tätt ihop i rader i enbart kalsonger och munskydd på fängelsegårdarna. De förödmjukande bilderna skickades ut över världen via alla nyhetsbyråer. Tidigare regeringar har hållit olika mara-grupper i olika fängelser för att undvika krig inne på fängelserna. Men nu upphävde Bukele i ett slag den regeln, han beslutade också att placera medlemmar från olika gäng i samma kollektiva celler. Många, inte minst MR-grupper, menade att det var upplagt för massakrer. Men effekten blev i stället att maras organiserade sig för en slags tidigare otänkbar form av fredlig samexistens. Möjligen ett resultat av de hemliga förhandlingarna mellan Bukele och maras ledare.

Oavsett det och oavsett hur det kommer att gå för projektet Bitcoin City har Nayib Bukele under sina dryga två år vid makten revolutionerat den politiska geografin i det lilla centralamerikanska land som den chilenska Nobelpristagaren Gabriela Mistral ömsint kallade »Amerikas tummeliten«.

De två stora partierna, högerpartiet Arena och vänsterpartiet FMLN, som bildades av den tidigare gerillan och där Bukele började sin karriär, har praktiskt taget försvunnit. Bukeles nya parti, Nya idéer, segrade överlägset i parlamentsvalet för ett år sedan och han har sedan dess en så överväldigande majoritet i kongressen att han kan göra i stort sett vad han vill.

Det gör han också.

Förutom satsningen på Bitcoin och Bitcoin City har han utsatt den kritiska pres­sen för ständig förföljelse med falska anklagelser och nu senast med övervakning med hjälp av det israeliska spionprogrammet Pegasus. Han har också tagit kontrollen över rättsväsendet så att de flesta av de domare och åklagare som var garanter för ett oberoende domstolsväsende, beundrat i hela Centralamerika, har rensats ut. Det innebär bland annat att den emblematiska rättegången om massakern i den lilla byn

El Mozote – en av de värsta i Latinamerikas historia då omkring ett tusen människor, varav många barn, dödades av elitförbandet Atlacatl i december 1981 – helt stannat upp sedan domaren som driver fallet tvångspensionerats av Bukele.

Fredsavtalet som undertecknades för exakt 30 år sedan och som satte stopp för ett krig som kostat 100 000 liv beskriver Bukele som »en fars«. Kanske är det hans ömma punkt, att som så många andra auktoritära ledare, inbilla sig att historien börjar med honom. Men att lura sig själv, och därmed andra, är i längden inte särskilt »coolt«. Risken är stor att Bitcoin City i stället för en framtidens stad, blir Bukeles grav. Och att det salvadoranska folket får lägga ännu en krossad dröm till de många de redan bär på.

****

Läs även: Kosovo förbjuder Bitcoin-mining

Prenumerera på Fokus, digitalt eller i brevlådan, här.