I nationers intresse

Bakom en pampig, mässingsbestyckad entréport sitter det största hotet mot Europas ekonomi och mumsar på en ostmacka.

Andreas Kindahl, senior analytiker på kreditvärderingsinstitutet Standard & Poor’s Stockholmskontor, tar ett djupt andetag och berättar att fyra av fem telefonsamtal han får är »tuffa samtal« från besvikna kunder, missnöjda med betygen hans företag gett dem. Och att myndigheternas krav på kreditvärderingsbolagen har drivits till sin spets det senaste året.

Det är knäpptyst i lokalerna. Från marknadschefens kontorsrum pockar en affisch från Moderna museets Andy Warhol-utställning på uppmärksamhet. »All is pretty« står det, med stora svarta bokstäver. Det känns som en blinkning från ett företag som i stort sett dagligen bespottas av Europas samlade politikerkår.

Kritiken mot kreditvärderingsinstituten är inte ny. I samband med finanskrisen 2008 handlade det om att de tre stora amerikanska instituten med global räckvidd – Standard & Poor’s, Fitch och Moody’s – var för långsamma. De ansågs inte kunna förutse ekonomiska kriser, bara förvärra dem när krisen redan var ett faktum. Bolagen anklagades dessutom för dålig transparens, både när det gäller arbetsmetoder och vinstredovisning. Dessutom ansågs bolagen vara opålitliga, eftersom de tjänar pengar på de kunder som de ska bedöma kritiskt. Instituten beskylldes till och med för att ha utlöst finanskrisen i USA 2008, genom att ha drivit upp betygen på de bolånebaserade obligationer i USA som plötsligt kollapsade. Nobelpristagaren Paul Krugmans dom var stenhård. »Ett djupt korrumperat system«, skrev han, »fast ett system som ser värdigt och respektabelt ut på ytan.«

Sedan dess har tonläget vridits upp flera varv till. Nu handlar kritiken snarast om att kreditvärderingsinstituten är för snabba med sina bedömningar. Och om att instituten i princip har fått monopol på sanningen om det ekonomiska tillståndet i världen. Ledande europeiska politiker är rasande efter den senaste veckans nedgraderingar. I fredags sänktes Frankrikes och åtta andra euroländers betyg. I måndags hände samma sak med EU:s räddningsfond EFSF. Vissa menar att Europa är utsatt för en amerikansk komplott. Syftet? Att förgöra euron. I veckan sa till exempel Tysklands finansminister Wolfgang Schäuble att kreditvärderingsinstituten »inte förstår EU:s krisstrategi«, medan landets ekonomiminister hävdade att »euron attackeras« av de amerikanska instituten. Tysklands utrikesminister Guido Westerwelle och eurogruppens ordförande Jean-Claude Juncker kräver att Europa bildar sitt eget kreditvärderingsinstitut för att stävja den amerikanska dominansen.

Ingen ifrågasätter kreditvärderarnas makt. »Om vi förlorar trippel-A:t är jag död«, ska Nicholas Sarkozy, Frankrikes löst sittande president, till exempel ha sagt till allierade i december. Den franska regeringen höll också en presskonferens om nedgraderingen från AAA till AA+, en ytterst marginell förändring, flera timmar innan Standard & Poor’s ens hade meddelat sitt beslut.

Rädslan för kreditvärderingsinstitutens domslut märks även på andra sätt. Anders Kindahl berättar hur flera av Standard & Poor’s europeiska kontor, bland annat i Italien och Frankrike, har utsatts för »gryningsräder« av dessa länders motsvarigheter till Finansinspektionen. Myndigheterna är helt enkelt livrädda för kreditvärderingsinstituten – som med rätta har kallats världsekonomins dolda makthavare.

Samtidigt fylls dagstidningarnas nyhetssidor av svårtolkad information om bokstavsbetyg och kreditrisk på värdepapper. Världen brinner, ekonomin håller på att kantra. Politikerna jagar en gemensam fiende. I kreditvärderingsinstituten – kaxiga, privatägda bolag som inte bara har fräckheten att tvåla till demokratiskt valda regeringar, utan anses ha makten att kasta hela nationer på soptippen – verkar man ha funnit ett tacksamt mål.

Det är tidig morgon i Cambridge, Massachusetts. Bo Becker, forskare i finansiell ekonomi på prestigefyllda Harvard Business School och författare till flera studier om kreditbetyg, suckar högljutt.

– Man kan tycka lite synd om ratingbolagen just nu. De får mycket uppmärksamhet, men det är inte deras fel att det är kris i Europa.

Flera experter som Fokus talat med menar att kreditvärderingsinstitutens graderingar av euroområdets länder har fått mer uppmärksamhet än de förtjänar. Standard & Poor’s, Fitch och Moody’s bedömningar skiljer sig i grunden inte från andras kvalificerade gissningar. Att samla in och publicera information om tillståndet för olika låntagare är i grunden varken kontroversiellt eller svårbegripligt. Att ha god kreditvärdighet är lika viktigt för företag och nationer som för privatpersoner som vill köpa en bostadsätt. Så långt är systemet busenkelt.

– Alla som är lika gamla som jag och har upplevt det gamla betygssystemet förstår att tre stora A:n är något väldigt, väldigt bra. Det finns nog en förståelse för skalan som sådan, säger Thomas Pousette, chefsekonom på SBAB.

De tre globala instituten har lång erfarenhet av kreditvärdering. John Moody började betygsätta järnvägsbolag efter betygssystemet AAA (»extremt stark« betalningsförmåga) till D (»default«, inställd betalningsförmåga) redan 1909. När verksamheten växte kom den att innefatta även andra branscher. Standard & Poor’s har anor från 1860, då Henry Varnum Poor gav ut en bok med affärsinformation om järnvägsbolag.

I dag tjänar instituten mest pengar på sina granskningar av företag och så kallade strukturerade produkter. Medier och politiker riktar desto oftare in sig på bolagens granskning av nationer, en verksamhet som har ökat i betydelse i takt med att förtroendet för statsobligationer minskat. Samtidigt säger bolagen aldrig vilken obligation som är köpvärd eller inte. Det är inte deras uppgift.

– De här instituten är budbärare, de granskar det finansiella systemet. Resultaten går kanske inte alltid politikernas väg, men man kan inte skjuta budbäraren eller skylla på meteorologen för att det regnar, säger Pär Magnusson, chefsekonom på Royal Bank of Scotland.

Ändå står det bortom allt rimligt tvivel att kreditvärderingsinstituten har stor makt. Paradoxalt nog har de fått den till skänks av samma svavelosande politiker som sågar deras bedömningar i parlamentssalar och tv-soffor över hela Europa. Förklaringen är enkel. Flera europeiska och nationella lagar och förordningar reglerar att investerare inte får handla med obligationer som har »skräpstatus«, det vill säga allt under betyget BBB-. Det handlar förstås om att begränsa risktagandet i europeiska banker, men genom att politikerna skriver in kreditvärderingsinstitutens betyg i lagstiftningen legitimerar de bolagens verksamhet. Bo Becker exemplifierar:

– Angela Merkel klagade på Moody’s när Grekland nedgraderades, men anledningen till att Grekland nedvärderats är att landet inte kan betala av sin statsskuld. I efterhand framstår nedgraderingarna av Grekland som rimliga, och den tyska kritiken som överdriven. Att nedgraderingar ställer till problem beror på att europeiska politiker har skrivit in regleringar baserade på kreditvärdering i EU:s gemensamma regelverk.

Samtidigt menar flera bedömare att kreditvärderingsinstitutens sänkningar egentligen inte spelar så stor roll för priset på obligationer. Handeln med amerikanska värdepapper ökade till exempel efter att USA:s kreditvärdighet sänktes i höstas. Och i tisdags lyckades den spanska regeringen låna 4,88 miljarder euro i obligationer, trots att landet nedvärderats några dagar tidigare.

Varför blir då politikerna så sura över betygen? För Riksgäldens skuldförvaltningschef Thomas Olofsson, som betalar Standard & Poor’s för att göra enskilda granskningar av varje lån myndigheten ger ut, är förklaringen enkel:

– Det är samma sak som om någon skulle säga till dig att du inte är lika snygg som Brad Pitt. Det är klart att ingen vill höra det. Det är inte svårt att förstå.

Riksgälden betraktar kreditvärderingen som en tjänst som Sverige behöver. Att skapa ett nytt europeiskt kreditvärderingsinstitut, något som flera tunga europeiska politiker förespråkar, ger Thomas Olofsson däremot inte mycket för.

– Jag är väldigt kritisk till att ha en statlig eller överstatlig institution. Det skulle bli trovärdighetsproblem direkt. Vi behöver få ner den här övertron på kreditvärdering, snarare än att gå åt andra hållet.

I konferensrummet på Standard & Poor’s Stockholmskontor, ett stenkast från Stureplan i Stockholm, visar Andreas Kindahl broschyr efter broschyr med invecklade grafer och kurvor som ska förklara vad han och de cirka 30 kollegorna egentligen gör på dagarna. Standard & Poor’s är stolta över sin »oberoende analys«, men samtidigt säger Andreas Kindahl att det inte är »sunt« när myndigheter och stora investerare, som pensions– och försäkringsbolag, lägger för mycket fokus på just kreditvärdering.

– Vi vill bistå investerare, men vi är bara en del av pusslet. Vår bedömning ska alltid bara utgöra en del av deras beslut. Många ålägger oss makt, men vi bedömer bara risken för att investerarna inte ska få tillbaka sina lån i tid.

Den vanligaste kritiken mot kreditvärderingsinstituten, att de finansieras av dem de ska granska, avfärdar Andreas Kindahl med en axelryckning. Hela affärsmodellen bygger på att de gissar rätt. »Vi lever på vårt rykte«, säger han och tar ännu en tugga av sin ostmacka.

Samtidigt fortsätter spelet som paradoxalt nog, på lite sikt, gör alla till vinnare. Politikerna har fått en perfekt syndabock för sina egna tillkortakommanden. Och kreditvärderingsinstituten, de som lever på sitt rykte, stärker sin position ytterligare. För vem vågar fnysa åt tre bokstäver som är avgörande för den franske presidentens öde?

Fakta | Kreditvärdering

Kreditvärdighet definieras som en persons, ett företags eller ett lands förmåga att betala sina skulder. Bedömningarna görs av kreditvärderingsinstitut, som graderar länder enligt en betygsskala där AAA är bäst och C sämst. Om ett land får D, »default«, anses det helt ha förlorat sin betalningsförmåga.

Institutens bedömningar är ofta avgörande för vilka räntor som sätts på marknaden för statsobligationer. Ett lägre betyg genererar högre ränta, vilket kan bidra till att stater får svårare att låna pengar.