Inbyggd impopularitet

»Du kan inte säga till dina barn att du är riskkapitalist. De läser ju tidningarna.«

Den som pratar är Johan Hernmarck, utförsåkaren som runt millennieskiftet blev framträdande it-investerare.

Nu är Hernmarck ångerfull. Under fyra år var han ordförande i Svenska Riskkapitalföreningen. Han önskar att han hade gjort en sak annorlunda: kluvit föreningen i två delar. En med gänget som investerar i nystartade företag – som han själv företräder. Och en med utköpsbolagen. Miljardfonderna som köper upp företag, omstrukturerar och sedan säljer vidare. Då slipper branschen att »kladdas ner av all den kritik som nu riktas mot buy out-gänget«.

Ordvalet säger en hel del om stämningsläget. Det går knappt en dag utan att riskkapitalbolag attackeras. Som i SVT-program »Världens bästa skitskola«. Som följdes av friskolekommitténs ordförande Lars Leijonborg som i Dagens Industri sa att »riskkapitalbolag kommer att definieras bort som ägare«. Riskkapitalägda Attendo upplever ännu en våg av svarta rubriker.

Nu är det dags för nya snytingar. I dag släpps boken »De svenska riskkapitalisterna« av SvD-journalisterna Carolina Neurath och Jan Almgren, varifrån Hernmarcks citat är hämtade. Boken släpps bara dryga halvåret efter en annan branschsmocka i bokform, »Finansfurstarna« av Lotta Engzell-Larsson.

När man läser böckerna undrar man hur just riskkapitalbolagen kan väcka så mycket känslor. Hårdföra bolagsägare som tjänar miljoner, äger i off shore-länder och trixar med skatten är ju inga nyheter i näringslivet. Stenbeck har i många år ägt sin bolagsgrupp från en trust i Liechtenstein. Storföretag har alltid varit mästare på att trolla bort skatt.

Riskkapitalets köp av skattefinansierade skolor och vårdföretag förklarar naturligtvis att branschen har blivit partipolitik. Men kritiken finns även utanför välfärdssektorn. Båda böckerna listar stormar kring riskkapitalägda bolag i flera andra branscher.

Nej, det som skiljer ut utköpsbolagen är att de vill maximera i alla led. De maximerar skattesituationen för investerarna genom att placera sina fonder på kanalöar. De maximerar fondernas storlek så att de kan köpa större bolag än alla andra. Och när de väl äger bolagen ska lönsamheten följas upp ned till minsta kommatecken. Neurath och Almgren berättar hur hotellstädarna på Scandic instrueras att en sängbäddning får ta högst 45 sekunder.

Kurt Björklund på amerikanska riskkapitaljätten Permira sammanfattade en gång branschens framgångsmodell: »Den fullständiga sammanstrålningen av affärsplan, beslutsplan och ekonomiska incitament i ett rum. Allt pekar åt samma håll, och det ger en otrolig styrka.«

Det perfekta och ostörda förverkligandet av ägarens vilja är själva kärnan i affärsidén. Att undvika jobbiga regler är ofta motivet till att riskkapitalbolagen köper ut bolag från börsen. Det är en ägarfilosofi som baseras på kontroll och total mätbarhet. Den står i bjärt kontrast till en bredare modell som också tar hänsyn till andra intressenter, som kunder och anställda. Sådana företag blir måhända trögare men sannolikt mer samhälleligt följsamma.

Man kan diskutera i evighet vilken modell som i längden är samhällsekonomiskt bäst. Hårdför omstrukturering behövs ibland i näringslivet. Men knappast i alla företag, i alla tider, vilket båda böckerna ovan illustrerar tydligt.

I detta ligger nog branschens pr-problem. Hernmarck noterar att efter honom har två personer från utköpsbolag lett Riskkapitalföreningen, som därför ägnat mycket möda åt att informera om sin egen del av branschen.

Ändå har kritiken bara ökat. Kanske just därför?

Det som på allvar skulle göra riskkapitalbolagen mer accepterade i samhället vore om de tummade på sina maximeringsambitioner och utgick från en bredare intressentmodell. Men då vore de inte längre riskkapitalister.