Inflationen flyttar in

»Den här brukar kosta mellan 18 och 19 kronor kilot. Förra veckan sålde jag den för 85«, säger Kahraman Farydun, grönsakshandlare på Nytorget i centrala Kungälv, och vevar en röd paprika genom luften.

Han har bättre koll än de flesta på prisuppgången på grödor. Även råvaru- och energipriser har eldat på inflationen ordentligt såväl i Sverige som utomlands det senaste året. Och mycket tyder på att det inte är några tillfälliga effekter.

Här hemma har inflationen i över sex månader överstigit Riksbankens maximala toleransnivå på 3 procent. För Riksbankens del är detta prekärt: inflationen har bitit sig fast i ett läge där alla tecken tyder på att konjunkturen viker. I ett sådant läge är det svårt, för att inte säga omöjligt, att använda penningpolitiken till att stimulera de ekonomiska hjulen.

– Riksbanken lär inte våga sänka räntan förrän man noterar en faktisk sänkning av inflationen, säger SEB:s makrostrateg Olle Holmgren.

Men ingen vet hur länge det kan dröja. Rensar man inflationsstatistiken från effekterna av den globala råvaruprisuppgången, ser man nämligen tecken på en högre inhemsk inflationstakt som förmodas ligga kvar under överskådlig tid.

Det rör sig om kombinationen av stigande löner och fallande produktivitet, ett mått på kostnadsutvecklingen i ekonomin som med fackspråk kallas »enhetsarbetskostnad«. Enligt Konjunkturinstitutet uppgår den enhetsarbetskostnad som är förenlig med Riksbankens mål om en tvåprocentig inflationstakt till strax under 2 procent. I år ligger den på det dubbla. Främsta orsaken till det är att produktiviteten i svensk ekonomi fallit kraftigt på senare tid.

Det blir lätt så på toppen av en högkonjunktur: företagen slåss om en ledig arbetskraft som, åtminstone på kort sikt, har en lägre kompetens och effektivitet än de som redan suttit länge på sina jobb. Men även om produktivitetsfallet kommer att stabiliseras framöver kvarstår faktum: lönerna – och enhetsarbetskostnaden – ligger högt över den nivå som en långsiktigt låg inflationstakt kräver.

Historiskt sett har vi i liknande situationer kunnat räddas av låga importpriser. Minns debatten från börjat av 2000-talet. Då talade vi om »den nya ekonomin«, en ny era i industriåldern då ny teknologi och en migration till lågkostnadsländer för evigt skulle pressa tillbaka inflationen.

Och så blev det under en tid. År 2001 föll tillväxten kraftigt. Samtidigt hade inflationen stigit till relativt höga nivåer. Då liksom nu undrade Riksbanken hur man skulle hantera inbromsningen. Men rädslan för att sänka räntan visade sig i efterhand kraftigt överdriven eftersom de låga importpriserna bidrog till att dämpa kostnadstrycket och inflationstakten.

Men den här gången kan vi inte räkna med någon mirakeleffekt från fallande världsmarknadspriser. Teknologipriserna faller visserligen fortfarande, men effekterna av flytten till lågkostnadsländer har nästan helt klingat av. Det är kruxet med strukturella förändringar: när de väl är genomförda och de nya fabrikerna står på plats, är det »business as usual«. Lagen om utbud och efterfrågan tar vid, om än från lägre nivåer.

Det som gör inflationen extra svårläst i dagsläget är att någonting drastiskt håller på att hända med just nivån på det globala utbudet av varor och tjänster. När vi till vardags i förbifarten pratar om att priserna på mat och energi stiger, är det lätt att missa att denna trend förmodligen är tecken på en strukturomvandling av smått historiska proportioner. När oljan kostar över 100 dollar fatet, priset på ris, vete och andra basgrödor har närapå fördubblats och många av världens matexporterande länder panikreagerat med mer eller mindre drastiska handelsrestriktioner kan man undra: var finns världens lågkostnadsländer om tio år?

– Prisuppgångarna har varit som allra kraftigast i Asien och Afrika. Eftersom ingenting talar för att priserna kommer att gå ned, är det naturligt att se ökade lönekrav från arbetarna i dessa länder, säger Handelsbankens chefsstrateg Peter Kaplan.

Därmed står vi inför en våg av indirekta effekter av mat- och energiprisuppgången som ännu inte har börjat sätta sina avtryck i den officiella inflationsstatistiken. Priserna på importerade varor, på transporter och på energiintensiva material som plast, stål och aluminium lär fortsätta upp, sannolikt under flera år framöver.

Den långsiktiga, strukturella komponenten i inflationen stärker därmed den kortsiktiga, konjunkturella uppgång som vi just nu ser i löner och priser. Men även om det sätter Riksbanken i en rävsax, är Sverige lyckligare lottat än flertalet av de andra länder som vi brukar mäta oss med.

I USA försvårar den sjuka banksektorn och de monstruösa statsfinansiella underskotten en kraftfull hantering av konjunkturinbromsningen. Och flera av Europas största ekonomier står inför liknande problem.

– Är det någon plats på världskartan som ser ut att kunna klara nedgången i världsekonomin bra är det de nordiska länderna. Sveriges ekonomi är i grunden väldigt stark. Vi har en frisk finanssektor och ett överskott i statsfinanserna som närmar sig 4 procent av BNP. Det gör finanspolitiken till det mest verkningsfulla vapnet för att motverka en lågkonjunktur. Vi har råd att möta en nedgång med både sänkta skatter och ökade utgifter, säger Peter Kaplan.