Ingen ände syns på lågkonjukturen

Sverige befinner sig i en seg lågkonjunktur. Och det ser dessvärre inte ut att sprida sig någon större värme på den ekonomiska fronten i närtid. Hushållens ekonomi förbättras, men en svag utveckling i vår närmaste omvärld gör att den viktiga exportindustri har det fortsatt motigt. Den geopolitiska osäkerheten är också fortsatt stor, med utvecklingen för kriget i Ukraina som främsta nervretare men också vad Vita husets nästa hyresgäst Donald Trumps hittar på med tullar och annat. 

Så kan man sammanfatta Konjunkturinstitutets och Riksbankens senaste bedömningar av det ekonomiska läget. Båda myndigheterna tror också att Sverige fortsätter att studsa kring den tillväxtmässiga nolllinje där vi befunnit oss under 2024. Visst steg BNP en aning under tredje kvartalet, men det förklarades av lageruppbyggnad så ”värdet” av den beskedliga ökningen var lågt till obefintligt. Hushållens konsumtion var oförändrad och på exportsidan sjönk aktiviteten. Ja, så ungefär låter det mollackord som kommer dominera även framöver. Bakgrunden är att den ekonomiska motvinden inom EU fortsätter att dra fram över kontinenten, och det gäller inte minst för den viktiga tyska ekonomin där styrfarten är låg. 

Hushållen ekonomi är skadeskjuten efter de senaste årens räntehöjningar och höga inflation som urholkat köpkraften. De högt skuldtyngda svenskarna har dessutom fått avsätta en stor del av hushållsbudgeten till räntebetalningar, sedan de glada nollräntedagarna tagit slut. Reallöneutvecklingen har under de senaste åren varit miserabel. Lönerna steg i genomsnitt knappt 3 procent under 2022 och runt 4 procent 2023 och 2024, medan inflationstakten, mätt som KPI, var uppe över 12 procent vid årsskiftet 2022/23 och föll tillbaka under 4 procent först våras. Räntebetalningarnas andel av disponibla linkomster steg samtidigt från rekordlåga 3,5 procent i början av 2022 till 8 procent för ett år sedan. Det var i nivå med finanskrisen i slutet av 2008 och nästan uppe på den kärvaste delen av nittiotalets nivå. Efter det senaste årets sänkningar är dock siffran idag kring 6 procent. 

Nu har inflationstakten dock fallit till 1,6 procent, varför reallöneutvecklingen numera är positiv och det är en utveckling som både KI och Riksbanken förväntar sig att kommer att fortsätta under 2025. KI bedömer att inflationen, KPIF (det vill säga exklusive påverkan av ränteförändringar) kommer att ligga under Riksbankens mål på 2 procent under såväl 2025 som 2026, medan de förväntar sig att löneökningstakten kommer att hålla sig runt 3,5 procent för de kommande två åren. KI tror också att Riksbanken kommer att fortsätta att sänka räntan för att komma ner till 1,5 procent vid halvårsskiftet 2025.  

Riksbanken själv är mera försiktig vad gäller såväl inflation som sin egen räntebana. De bedömer att inflationen kommer upp mot 2-procentslinjen under nästa års andra halva och att styrräntan bara sänks med 25 punkter till ner mot 2,25 procent. Till stigande reallöner och sjunkande räntebetalningar kommer även regeringens beslutade skattesänkningar som beräknats till 23 miljarder kronor och som kickar in under 2025 

Det finns förstås en del motkrafter till hushållens ekonomiska lättnader, där den höga arbetslösheten är en komponent. Den förväntas stiga något till 8,6 procent nästa år, tror KI.      

Men även om hushållen ser ut att få det lite lättare så blir det motigare för företagen. De lägre räntorna ger visserligen en viss lättnad, inte inst för det räntekänsliga byggandet och då framför allt bostadsbyggandet. Detta har närmast kollapsat under de senaste två åren, där nyproduktionen har sjunkit ner mot nivåerna under bank- och fastighetskrisen i början av nittiotalet. Bostadsbyggandet förväntas stiga något, men då alltså från en låg nivå. Dessutom har kostnadsökningarna på byggmaterialsidan varit mycket stora, vilket har påverkat nybyggnadskalkylerna negativt.     

Parallellt brottas den så kallade sällanköpshandeln (alltså motsatsen till daglivsvaruhandeln) med svag lönsamhet och även e-handelns tidigare snabba expansion har kommit av sig. På kontorssidan har vakanserna börjat stiga och närmar sig nivåer där hyrorna kan väntas falla på många håll, vilket visserligen är bra för hyresgästerna, men inte för fastighetsägarna. Äldre kontorsfastigheter i sämre lägen riskerar att förvandlas till så kallade ”stranded assets”, så som har skett på många håll i USA och Storbritannien.  

Industrin hämmas, förutom av en svag exportmarknad, av att många aktörer inom den gröna omställningen har fått kalla fötter. Kollapsen för battteritillverkaren Northvolt i Skellefteå och Västerås är förstås det främsta exemplet, men en lång rad andra industriprojekt har också antingen skjutits i sank eller fått radikalt förändrade investeringsplaner. Det gäller exempelvis flera anläggningar för att framställa fossilfritt flyg- och fartygsbränsle, med danska Örsteds avveckling av sitt ”Flaggship One” i Örnsköldsvik som främsta exempel. LKAB har också skruvat ner på tempot för sin framtida produktion av fossilfritt stål samtidigt som Volvo har beslutat att flytta fram byggandet av sin batterifabrik i Mariestad. 

Parallellt finns en växande osäkerhet kring många aviserade utbyggnadsplaner för ny elproduktion. Det gäller exempelvis en stor del av den havsbaserade vindkraften. Regeringens beslut att satsa på ny kärnkraft har också ökat den ekonomiska osäkerheten för andra kraftslag. Kombinationen av en växande osäkerhet om den verkliga framtida efterfrågan på el och byggandet av ny statligt subventionerad kärnkraft, gör att risken i många planerade projekt, framför allt vindkraft, har ökat betänkligt. De senaste årens snabba utbyggnad av solcellsparker har också bromsat in. Erfarenheterna från sommarens rekordlånga perioder med mycket låga och till och med negativa elpriser visar att lönsamheten i att addera ytterligare kapacitet är mycket låg.  På den offentliga sidan har kommuner och regioner en fortsatt ansträngd ekonomi. Och de senaste årens kraftigt sjunkande födelsetal gör att behovet av nya förskolor och skolor har fått skruvas ner.  

Ska man hitta någon ljuspunkt på investeringssidan så är det framför allt staten som kan stå för den. Det är då framför allt försvaret och kriminalvården, där de akuta investerings- och anställningsbehoven är stora, även om branschorganisationen Byggindustrierna inte tror på någon större effekt på byggaktiviteten förrän framåt 2026. 

Mycket hänger också på hur Donald Trump kommer att agera sedan han installeras som ny president i USA den 20 januari. Hans retorik om att införa höga tullar på all import har skakat om ordentligt, inte minst i EU. Frågan är om det är ett förhandlingsutspel för denne transaktionsinriktade man eller om man ska ta honom på orden.  

Ett annat frågetecken, koppla till eventuella tullar, är eventuella mottullar från andra länder och vad som då händer med inflationen och därmed räntan.  Den amerikanska centralbanken Federal Reserve signalerade före jul att man  kommer att avvakta med ytterligare räntesänkningar. Räntedifferensen mellan USA och eurozonen och Sverige är redan betydande och historiskt har stora skillnader i räntorna drivit likviditetsflödena mot dollartillgångar, med effekten att andra valutor försvagas och då inte minst kronan. Det senare ökar risken för att inflationen tickar upp även här. 

Till det kan läggas osäkerhet om vad som kommer hända med USA:s mycket stora budgetunderskott med Trumps politik. Han har utlovat att hans tidsbegränsade skattesänkningar från sin förra period skall förlängas, samtidigt som han vill sänka andra skatter rejält. Omvärlden har tidigare inte tillskrivit den växande amerikanska statsskulden och det stora budget- och bytesbalansunderskottet någon större riskpremie. Men här finns nu allt fler ekonomer som varnar för att vi kan närma oss en ”tipping point”.  

Det är också en riskfaktor hur de amerikanska börserna, med sina framgångsrika och mycket högt värderade techföretag som har varit en global magnet för världens investerare, kommer att utvecklas. De som utgår från historiska nyckeltal vill gärna lyfta fram att värderingarna är på samma nivå eller högre än när it-bubblan sprack efter millennieskiftet och långt över nivån från 2007, alltså just före den senaste globala finanskrisen. 

Och då har vi ändå inte nämnt orosmolnen över Kina som plågas av en omfattande fastighetskris som äter sig in i finanssektorn. Stora stimulanspaket har lanserats, men verkar inte få avsedd effekt. Den kinesiska ekonomins belackare har länge påpekat att den investerings- och exportdrivna kinesiska ekonomin förr eller senare måste komma till en mindre vacker brytpunkt. Dessa experter drar inte sällan paralleller till Japan på  1990-talet.. 

Där kanske vi ska stanna, innan någon räcker upp handen och börjar prata Ukraina. Eller Mellanöstern.

Toppbild: Albin Kainelainen, Konjukturinstitutets generaldirektör

***

Läs även: Är Kinneviks årets sämsta börsbolag?

Läs även: Ogenomtänkt vevande av energiministern