Ingen budgetlösning

Fredrik Reinfeldt kan glömma tacosen och »X Factor« med familjen denna fredagskväll. Herman van Rompuy, ministerrådets ständige ordförande, har beordrat alla EU:s 27 regeringschefer att bereda sig på att stanna betydligt längre i Bryssel än de inplanerade 22 och 23 november. Ingen tror att de ska lyckas komma överens om EU:s långtidsbudget under de två mötesdagarna.

Litar man på förhandssnacket skulle en framgång före midnatt fredag betraktas som ett smärre mirakel.

De 27 EU-länderna intar vitt skilda positioner och toppmötets förspel har varit minst sagt livat. Full av utspel. Hot. Maktlir. Taktiskt manövrerande. Allt på högsta nivå.

Mycket står också på spel. Nästan 1 000 miljarder kronor. Det är så mycket som ryms i EU:s långtidsbudget för åren 2014 till 2020, eller budgetramen som kommissionen kallar den. En del medlemsländer tycker att det för mycket, en del för lite. Andra tycker att det går till fel saker eller fördelas orätt. Några vill ha mer rabatt medan några inte vill betala någon annans rabatt.

Förenklat: ju mindre man betalar till och ju mer man får tillbaka från den -gemensamma EU-kassan, desto mer ställer man upp på en expanderad budget och den fördelning av stöden som finns i dag. Här hittar vi länder som Polen, Rumänien, Litauen och flera medelhavsländer. I andra änden finns bland annat de nordeuropeiska, tyska, franska och italienska kamraterna – nettobetalarna – som bromsar och inte alls vill skjuta till mer. Utöver konflikten mellan netto- och bruttobetalande kommer det sedvanliga maktspelet mot unionens tungviktare Tyskland och Frankrike från alla de mindre länder som inte vill släppa ifrån sig mer inflytande.

Så för att lyckas i förhandlingarna har det alltså gällt att göra ett ordentligt fotarbete före själva mötet. Ett måste för att hitta allierade, knyta band, hitta gemensamma nämnare som ger kraft i -argumentationen. Men som också bildar solida pakter runt förhandlingsbordet. De senaste veckorna har det rests intensivt kors och tvärs mellan huvudstäderna i Europa.

Redan den 29 juni 2011 presenterade kommissionen en övergripande version av den nu aktuella långtidsbudgeten och för en knapp månad sedan kom en reviderad -variant. Flera EU-länder gick i taket och underkände den direkt. Sverige var ett av dem. Invändningarna handlade om den svällande budgeten och hur ländernas -rabatter såg ut. Två veckor senare var det så dags för ordförandelandet Cypern att lansera ännu en omknådad budget. Men det var inte många fler som blev nöjda.

– Ett steg i rätt riktning men inte tillräckligt långtgående.

Sa EU-minister Birgitta Ohlsson och sågade förslaget på nytt.

Hon var fortfarande sur för att den svenska rabatten minskar med 7 procent medan andra får höjda rabatter. Med det liggande förslaget ökar Sveriges EU-avgift från 31 till 36 miljarder kronor. Fredrik Reinfeldt har dessutom, tillsammans med flera andra länder, efterlyst en modernisering av EU:s budget. Särskilt när det gäller jordbruksstödet, som ser ut att helt klara sig från besparingar. En förändring av just detta stöd ligger långt borta. Stödet har – inte överraskande – hängivna supportrar i den rad av länder som har en betydande jordbrukssektor, som Frankrike, Tyskland och Spanien. Jordbruksstödet står för drygt 40 procent av EU:s budget.

I sitt tal »Tillståndet i unionen 2012« i september tog kommissionens ordförande, José Manuel Barroso, EU-länderna i örat:

– Det är oacceptabelt att de här europeiska mötena framstår som boxningsmatcher, där man utropar knockoutseger över en rival. Vi kan inte tillhöra samma union och uppföra oss som om vi inte gjorde det.

Han sa det inte men att Storbritannien var ett av de länder han syftade särskilt mycket på är nog inte den vildaste av gissningar. David Cameron har hotat med veto och vill frysa budgeten på 2011 års nivå plus inflation till 2020. Men parlamentet – däribland flera av hans partikamrater – protesterade vilt och röstade ner premiär-ministerns förslag. Så fick en ytterst pressad Cameron åka till Bryssel, tvingad att banta budgeten ännu mer än vad han signalerade först. Han vill definitivt inte komma hem med en än mer underminerad ställning på hemmaplan efter bakslaget i parlamentet. Ett veto skulle stärka hans status.

Å andra sidan. Ken Clarke, en av Torys absolut tyngsta och i dag minister utan portfölj, röt till häromdagen och kallade de upproriska EU-skeptikernas agerande för »komplett dårskap« och uppmanade David Cameron att  stå emot pressen från dem.

Förutom storleken på budgeten är -Cameron rejält arg på att landets rabatt minskar. För det EU-trotsiga Storbritannien är rabatten helig. Dåvarande premiär-minister Margaret Thatcher förhandlade till sig den med argumentet att landet, då EG:s tredje fattigaste land, inte kunde få så stor del av jordbruksstödet eftersom jordbruket är så liten del av Storbritanniens ekonomi. De flesta av de övriga EU-medlemmarna finansierar rabatten som i den svenska statsbudgeten benämns just »Storbritannienavgift« och som senast stod för 309 miljoner kronor. Tyskland har dock förhandlat till sig ett undantag och slipper.

I slutet av förra veckan kom Tysklands Angela Merkel på middag till 10 Downing Street för att tala honom till rätta. Hon lockade med en tysk kompromiss som sa att EU-budgeten skulle skäras ner med 1 procent. Kanske mjuknade han lite och insåg att han hade för få kompisar på det stundande toppmötet. I helgen gick mobilen varm då han pratade med flera kollegor runt om i EU. Men, för säkerhets skull, jobbas det med en alternativ långtidsbudget där Storbritannien inte finns med, enligt uppgifter till Financial Times. Eller? Kanske är parallellbudgeten bara ytterligare ett sätt att pressa Cameron till ett ja?

Danmark viftar också med vetohotet och vill, liksom Storbritannien, behålla lika bra rabatter som i dag. Men blir inte EU--ledarna överens denna helg, eller -senast vid årsskiftet, rullar automatiskt årets budget över till 2013 med uppräkningar för inflationen med 2 procent. Givna förlorare blir alltså de som vill frysa eller sänka budgeten. Vetovapnet blir alltså rätt tve-eggat.

(Klicka på kartan för förstoring)