Inget klipp

– Kära medarbetare.

Så inledde vd:n för GGP Group sitt tal på gräsklipparfabriken i Tranås. Georg Metz som direktören hette hade tråkiga nyheter till de anställda. Han berättade om den svåra ekonomiska situationen i Europa, om den ökande konkurrensen från Kina och USA och hur koncernen redan tvingats skära ner. Situationen är tuff, förklarade vd:n, och därför ser vi ingen annan lösning än att slå ihop två fabriker. Fabriken i Tranås kommer att läggas ner och flyttas till Campigo i Italien.

För en stund blev det knäpptyst i lokalen. Sedan gick alla tillbaka och fortsatte att arbeta, som om ingenting hade hänt den där morgonen den 10 december 2012.

– Jag tror inte man fattade. Man kunde helt enkelt inte ta in att vi skulle läggas ner, säger IF Metalls klubbordförande Mikael Stenquist, som arbetat i fabriken i 27 år.

I dagarna* monterar han sin sista Frontmover – Stigas storsäljande gräsklippare. Efter semestern, i slutet av juli, kommer bandet vara nedmonterat och på väg till fabriken i Campigo om allt går enligt planerna. Den mindre linan kommer vara kvar, där man ska slutföra jobbet med en utgående modell till slutet av oktober. Därefter stänger fabriken, där man sedan 1958 tillverkat Stigas gräsklippare.

I Tranås har facket under våren bedrivit en motkampanj, där flyttbeslutet ifrågasatts med ekonomiska motargument. Fackordföranden Mikael Stenquist och hans kollegor på Stiga hävdar att den italienska ledningen inte inser fördelarna med att gräsklipparfabriken stannar kvar i Sverige.

Processen som leder fram till beslutet går tillbaka till 2007. Då köptes Global Garden Products, GGP, upp av riskkapitalbolaget 3i för 6,7 miljarder kronor. Så slog finanskrisen till och tre år senare fick de 28 banker som lånat ut den största delen av köpesumman ta över ägandet, däribland Nordea och SEB. Nu är värdet på bolaget nerskrivet till 2,4 miljarder kronor och GGP dras med stora skulder. Därför vill man effektivisera tillverkningen och genom att lägga ner fabriken i Tranås räknar GGP med att spara 28 miljoner per år.

Men det är oklart om flytten i slutänden faktiskt leder till en besparing.

När facket och ledningen satte sig vid förhandlingsbordet i början av året fick den fackföreningsnära konsultfirman ATK uppdraget att se över flytten. I rapporten som presenterades i mars kom man fram till att GGP Sweden, där Stigafabriken i Tranås ingår, har gått med vinst i alla år utom ett. Vinsten har till och med varit så hög att 540 miljoner kronor har gått till aktieutdelning de senaste sju åren.

– Ledningen hänvisar till överkapacitet och dålig lönsamhet. Vad jag visar är att Stiga och GGP Sweden har en mycket hög lönsamhet och är koncernens kassako. Fabriken i Tranås producerar produkterna med den största vinstmarginalen i koncernen, säger Mikael Eriksson på ATK, som skrev rapporten.

Det finns andra skäl till att behålla fabriken, enligt rapporten. Stigas starkaste marknader finns i Norden, Tyskland och Beneluxländerna – inte i Italien. Och närhetsfaktorn är viktig för att Stiga ska kunna behålla sin position som ett premiummärke. Dessutom visar tidigare erfarenheter att det tar ungefär två år innan produktionen är uppe i samma nivåer som innan en flytt. Den årliga besparingen som GGP väntar sig kommer alltså troligen förskjutas. Och så kostar nedläggningen av fabriken pengar, 33 miljoner bara för uppsägningarna.

Ledningen har i sina kommentarer till rapporten vidhållit att beslutet är ekonomiskt motiverat.

Exakt vem som får rätt är svårt att avgöra i dagsläget. Men vad Stiga är ett exempel på är den nya tonen av ifrågasättande från personal och andra intressenter vid en nedläggning eller utflyttning av industriverksamhet.

Under många år var kalkylen för att flytta verksamhet utomlands enkel. Arbetskostnaden var helt enkelt för hög i Sverige. Men i takt med att indsutrijobben har blivit komplexare, löneskillnader har utjämnats och man dessutom börjat få mer insikter om hur företagsflyttar faktiskt fungerar har slutsaten blivit mindre självklar.

Det är något som IF Metall har tagit fasta på. Enligt Ola Asplund,  utredningschef på förbundet, sker flyttarna ibland lite väl lättvindigt.

– Man har tittat på lönerna och sett att de är en femtedel av de svenska. Det låter som en väldigt fördel men så enkelt är det inte. Det är så många andra saker som måste fungera – kommunikation, transporter, energiförsörjning och att hitta kompetent personal. När man gjort förkalkyler har man helt enkelt inte kunnat förutse alla problem som skulle kunna uppstå.

Att utflyttningar av industriföretag inte innebär självklara vinster exemplifieras av en annan trend. På senare år har flera verksamheter som skickats utomlands tagits hem igen.

Exempelvis ska värmepumpstillverkaren Thermia stänga sin fabrik i Polen och centralisera all tillverkning till Arvika, Husqvarna har i sin tur bestämt att flytta hem tillverkningen av kedjor till motorsågar. Och krantillverkaren Ostnor väljer att flytta sin produktion från Kina till Mora.

Det finns flera skäl till att företagen tänker om, berättar Lars Bengtsson, professor i industriell ekonomi som forskat på ämnet. Lönerna har blivit högre i klassiska låglöneländer som Kina samtidigt som transportkostnaderna har ökat, vilket gör en flytt av tillverkningen mindre lönsam. Dessutom värderas andra faktorer högre idag som exempelvis att tillverkningen ligger geografiskt nära forsknings- och utvecklingsavdelningen.

– Vi ser att det går allt snabbare att ta fram nya modeller och att företagen så fort som möjligt vill få ut sina produkter på marknaden. Då är det en klar fördel om hela processen sker på samma plats.

Fallet Stiga är lite speciellt, då det handlar om en koncern i kris och flytt till ett annat europeiskt land. Men argumenten mot beslutet känns igen. Stora praktiska kostnader, förluster av osynliga värden som upparbetad kompetens nära primärmarknaden.

– Här i Tranås finns det stora kunnandet att tillverka gräsklippare, den kunskap vi har byggt upp under 75 års tid. Den kunskapen finns inte i Italien, säger Mikael Stenquist på Stigas Metallklubb.

De 175 industriarbetarna som får gå från Stiga är långt ifrån ensamma. Sedan år 2000 har vart femte industrijobb försvunnit i Sverige, hela 150 000 anställningar är borta. Orsakerna är inte bara utflyttning. Produktionen har blivit mer effektiv och därmed är behovet av arbetskraft inte lika stort. Dessutom har andelen inhyrd arbetskraft ökat inom industrin efter finanskrisen och den arbetskraften räknas inte in i statistiken.

Det nya ifrågasättandet av företagsflyttar innebär knappast någon vändpunkt för industrin. Fortfarande är flödet av företag som flyttar ut sin verksamhet klart större än dem som tar hem verksamheter och enligt flera prognoser kommer antalet industrianställda fortsätta att minska.

Men att svenska industrijobb försvinner behöver inte vara något negativt. Magnus Henrekson, vd på Institutet för näringslivsforskning, anser att siffran snarare tyder på en större omställning.

– Andelen anställda i industrin minskar i hela västvärlden och vi går mot ett tjänstesamhälle. Det gäller Sverige också. Man kommer inte ifrån att antalet som arbetar inom industrin kommer att minska ännu mer.

Henrekson menar visserligen att industrin är själva basen men är oroad över att man ser industrijobbens försvinnande som ett problem.

– Det kan i slutändan vara robotar som tillverkar allting men jobb skapas ändå, för någon måste tänka ut hur robotarna ska fungera och bistå med alla de tjänster som behövs för att produkterna ska nå kunden och bli användbara.

Men det är inget jobb som passar Mikael Stenquist.

– Det ska inte få vara så enkelt att lägga ner en fabrik och flytta den till ett annat land.

*Den här artikeln publicerades i Fokus sommarupplaga den 28 juni.