Ingves sista strid

Definitionen av galenskap är, enligt ett talesätt, att göra samma sak om och om igen och förvänta sig ett annorlunda resultat.

Man kan kalla riksbankschefen Stefan Ingves för mycket, men galen är han knappast. Ändå var det inte utan att åhörarna undrade vad Ingves tänkte när han tog till orda den där onsdagen på Handels i Stockholm i början av april.

Förväntan fanns i luften. I publiken satt några av Sveriges främsta nationalekonomer och ekonomiska beslutsfattare. Rubriken på Ingves anförande var dramatisk, »Tid för omprövning«.

Vad syftade han på?

Inflationsmålet och minusräntan? De omstridda eventuella valutainterventionerna som marknaden just nu ligger i beredskap inför?

Nej.

När Stefan Ingves hade kommit i gång stod det klart att ett annat ämne var huvudföremålet för hans anförande. Ett som de närvarande redan hade hört till leda, och de flesta trodde var utagerat.

Men inte Ingves.

Han ville prata om ansvaret för den finansiella stabiliteten i kungariket. Närmare bestämt: om banksystemet, och om vem som har till uppgift att hålla efter det.

– I Sverige finns det betydande brister med oklara mandat, otydliga processer och en ineffektivitet i arbetet med att skapa ett mer robust finansiellt system och detta hotar på sikt den finansiella stabiliteten.

Han pratade om rollfördelningen mellan Riksbanken och Finansinspektionen, den där andra myndigheten som redan i augusti 2013 – efter en flerårig bitter strid med just Stefan Ingves och hans riksbank – fått huvudansvaret för att hålla efter -finanssektorn, och hindra att det finansiella systemet kollapsar vid nästa kris. Ingves pratade om hur ovanligt det var att göra som i Sverige. Han föreslog i stället oblygt att det bästa vore att myndigheten slogs ihop med Riksbanken.

Så fortsatte det.

Helt märkligt var det inte att Stefan Ingves tog upp frågan igen. I den utvärdering av Riksbanken på riksdagens uppdrag som presenterades i januari hade utredarna, med de dickensianska namnen Mervyn King och Marvin Goodfriend, öppnat ett fönster. De föreslog att mandat och ansvarsfördelning för makrotillsynen borde ses över. I denna lilla fönsterglipa stack nu Stefan Ingves inte bara in armen utan också halva överkroppen.

Flera av slutsatserna från talet på Handels fanns med i den remiss på Kings och Goodfriends utredning som Stefan Ingves och hans riksbanksdirektion lämnade in någon vecka senare.

Men det är slutsatser han är ensam om bland dem som bestämmer på hemmaplan. Ingen av de övriga tyngre remissinstanserna – Finansinspektionen, Konjunkturinstitutet eller Riksgälden – stöder någon större förändring av dagens struktur.

Remisserna på Goodfriends och Kings utredning behandlades i veckan i ett stort seminarium hos riksdagens finansutskott. Även om parterna där lär ha vädrat sina åsikter återigen, kommer politikerna – oavsett färg – knappast ändra huvuddragen i beslutet om makrotillsynen. Även om det finns goda skäl att lägga det hos Riksbanken finns det lika många argument för Finansinspektionen. Det är därför anmärkningsvärt att Ingves ändå fortsätter att köra huvudet i väggen.

Bakgrunden till Ingves passion i frågan är förvisso väl känd. Han är bankstädare och makroövervakare i själ och hjärta. Historiskt har också Riksbanken haft de största resurserna och den främsta kompetensen på området. Stefan Ingves är också uppriktigt livrädd för bostadspriserna och hushållens skuldsättning. En rädsla som fick Ingves att hålla styrräntan högre under några år än vad som var motiverat av inflationen.

Men så blev han av med befogenheterna 2013 när regeringen gav FI jobbet. Och en julimorgon 2014 blev han även av med räntevapnet. De övriga medlemmarna i direktionen röstade då ned sin chef och chocksänkte reporäntan med hela 0,5 procentenhet.

Därefter har Stefan Ingves tagit varje chans att skrika om skulderna och allt som behöver göras. Han har till och med skickat brev till bankerna, vilket fick Finansinspektionens chef Erik Thedéen att skicka ett argt brev till Stefan Ingves, vilket fick finansutskottets ordförande Fredrik Olovsson i sin tur att lacka ur.

– De får sätta sig ned och prata och skärpa till sig, sa Olovsson till SvD.

Det är uppenbart vad Ingves gör. Han säger att om det smäller, kom inte och säg att jag inte varnade.

Men om ambitionen är att föra sin avvikande mening till protokollet får man nog anse att det är gjort. Ett hundratal gånger.

Och här ligger det mest intressanta med att han fortsätter att ta öppna konflikter och skaffa sig fiender: Att han gör det just nu. I en tid när Riksbanken, kanske mer än på länge, behöver vänner och en allmänt välvilligt inställd omvärld.

Motståndaren. Martin Andersson, tidigare chef för Finansinspektionen, var Ingves fiende nummer 1 under den förra striden om makrotillsynen.

Till att börja med är bankens penningpolitik i ett historiskt extremt och kritiskt läge. Efter både minusränta och omfattande stödköp av statsobligationer har direktionen flaggat för att de även kan ge sig in i valutamarknaden. Men stödköp av kronor är extremt riskfyllt och kontroversiellt, och bankens agerande och kommunikation kan – om den misstolkas – ge upphov till enorma flöden på marknaden och högst oönskade effekter på valutakursen.

Dessutom är förtroendet för minusräntan – även om den äntligen ser ut att ha drivit upp inflationen och ned arbetslösheten – svagt i bredare lager.

»53 av 79 företagare anser att Riksbankens minustränta är fel«, stod det till exempel på Dagens Industris förstasida i tisdags. Att utbilda om och få förståelse för en på ytan märklig politik är en av Riksbankens stora uppgifter i dag. Inte minst så att inte minusräntan fungerar som en signal för åtstramning, i stället för den stimulans som den ska syfta till. Att ha en riksbankschef som i denna tid ägnar en stor del av sin tid åt strukturfrågor och konflikter med andra myndigheter torde därför inte vara optimalt.

Riksbankens stridbarhet påverkar också en annan viktig process just nu. Kings och Goodfriends rapport som behandlades under gårdagen i finansutskottet är startskottet för en större omarbetning av hela Riksbankens regelverk – den största sedan bankens oberoende stadfästes och inflationsmålet infördes i början av 1990-talet.

King och Goodfriend har föreslagit en lång rad förändringar med stora konsekvenser. Bland annat betydande justeringar av inflationsmålet och hur det sätts, att till och med riksdagen ska definiera målet och inte som i dag, Riksbankens direktion själv. Men också en omorganisation av bankens ledning, där man bland annat föreslår nya chefsroller och att direktionen görs om så att tre av de sex direktionsmedlemmarna enbart fungerar som penningpolitiska rådgivare och fråntas alla operativa uppgifter.

Förslagen kommer troligen också att kompletteras med andra från politikerhåll. Utredningen som följer blir därmed en plattform för den kanske främsta ekonomiska politikomläggningen i Sverige på många år. Och denna process startar alltså med en riksbankschef som sitter i sitt högkvarter på Brunkebergstorg och är ovän med halva sin omvärld.

Stefan Ingves konfrontationer lär också påverka en annan viktig process, nämligen den om hans efterträdare. Stefan Ingves mandat går ut vid årsskiftet 2017/2018. Utnämningen blir troligen officiell hösten 2017, vilket innebär att diskussionen i så fall börjar åtminstone ett halvår tidigare, om inte tidigare. Det är i höst.

Utnämningar av riksbankschefer är något som historiskt skett i relativ harmoni och samförstånd, såväl mellan de politiska blocken som mellan politikerna och tjänstemännen i banken.

Stefan Ingves kommer när han slutar att vara en av dem som suttit längst på sin post, maximala tolv år. Bara Per Åsbrink har suttit längre under 1900-talet. Och Ingves har i särklass mest erfarenhet av chefskapet över en centralbank som är oberoende. Även om det inte är hans roll att föreslå vem som kommer efter är det nog bra för alla parter att den avgående är med på noterna i processen.

Slutligen riskerar bråket om makrotillsynen att fördunkla bilden av Ingves tolv i stort framgångsrika år. Om han nu förstås inte sannspås och banksystemet imploderar om några år. Men då vet vi som sagt redan väl vad han tyckte.

När Stefan Ingves hade avslutat sitt tal på Handels fick två opponenter chansen att ge sin syn. En av dem var Martin Andersson, tidigare chef för Finansinspektionen och Ingves fiende nummer 1 under den förra striden om makrotillsynen. Föga förvånande svingade Andersson mot Ingves penningpolitik och anspråk på makt, om än i behärskade ordalag. Han avslutade med att citera sina barn:

– Jag tycker att det är dags att chilla lite grann.