Instabil stabilitet
Utgången av EU-valet visar tydligt att de stora ekonomiska sprickorna inom unionen har fortplantat sig i det politiska systemet. Att råda bot på det är lika enkelt som svårt. Det handlar om att få igång jobbskapande och tillväxten.
Det finns naturligtvis många olika förklaringar till att olika populistiska rörelser har vunnit ett större inflytande i en växande skara europeiska länder och nu också i EU-parlamentet. Men kokar man ner den soppan till buljong så återstår sentensen »It’s the ecomomy, stupid!«, som Bill Clintons valstrateg James Carville myntade inför valet 1992, som den smakbärande substansen.
Det stora problemet är att de ekonomiska kockarna inte är helt ense om vilka ingredienser som krävs för att generera tillväxt och jobb. Kockarna i den neoklassiska fåran återkommer ständigt till att det behövs »strukturreformer« i krisländerna. Det handlar framför allt om att avskaffa olika regleringar för att sänka in- och utträdesbarriärerna på arbetsmarknaden, något som skulle öka dess flexibilitet. Privatiseringar och ökad konkurrensutsättning är andra standardgrepp. Problemet är att de har svårt att visa att sådana reformer – vilka är motiverade på många håll – i närtid kan vända utvecklingen.
Det kan snarare vara så att sådana reformer i stället kan förstärka den negativa spiralen i det ekonomiska läge som många länder befinner sig i. Det vill säga att de snarare ökar den ekonomiska osäkerheten hos många aktörer. Detta minskar riskaptiten, sänker investeringsviljan och ökar sparandet i den privata sektorn ytterligare, vilket förstärker den ekonomiska kräftgången.
För att dessa reformer ska fungera så förutsätts att det finns ett positivt tryck någonstans i ekonomin. Med devalveringsvägen stängd genom euromedlemskapet, vilket skulle öka den externa efterfrågan, och offentliga investeringar blockerade, genom att statsskulderna anses befinna sig på ohälsosamma nivåer, finns inte många utvägar.
Sveriges ekonomiska vändning under 90-talet, liksom Tysklands under 2000-talet, fick sin dragkraft av en växande extern efterfrågan genom den svaga kronan och att Tyskland »interndevalverade« sig till en mycket stark konkurrensposition.
Men för att få fart på tillväxten behöver nog både den förda penning- och finanspolitiken inom EU lägga om kursen. Centralbanker som ECB och även den svenska Riksbanken må ha lyckats mycket väl i sitt övergripande mål att hålla inflationen i schack och även med att undvika att finans- och fortsättningsvarianten eurokrisen inte ledde till någon härdsmälta. Men inflationsbekämpningen har de lyckats allt för väl med. De senaste åren har präglats av allt för låg, sjunkande inflation – och i Sveriges fall deflation – något som gör att penningpolitiken fortfarande är åtstramande och håller nere den ekonomiska aktiviteten.
Rädslan för skenande statsskulder, som präglat krishanteringen i många euroländer, har lett till alltför stor och skadlig åtstramning. Det är allt tydligare att orsakssambandet inte går från att höga skulder dämpar tillväxten, utan tvärtom. I en färsk rapport, publicerad på tanke-smedjan CEPRS sajt Voxeu, visar ekonomerna Matthjis Lof och Tuomas Malinen just detta. Påståendet att det finns en »brytpunkt«, där en för högstatsskuld i förhållande till BNP i sig leder till att tillväxten sjunker påtagligt, saknar helt enkelt belägg.
Ekonomernas resonemang leder till en dramatisk slutsats om EU:s så kallade stabilitets- och tillväxtpakt, där det sägs att statsskulderna inte får överstiga 60 procent och att de som ligger över den nivån måste amortera. Skrota omgående!
