»Inte bitter, men förbannad«
Bild: Janne Näss
Om du var en bil…
Det finns en fråga, som psykologer och reklammän använder för att kunna kategorisera människor – och det är den frågan som dyker upp i mitt minne, när jag sitter i Cadierbaren på Grand Hôtel i Stockholm. I en karmstol intill mig – med ett glas nypressad apelsinjuice i handen – sitter Pehr G Gyllenhammar.
I tjugotvå år – omväxlande folkligt och kejserligt, alltid med en hög och tydlig röst i samhällsdebatten, förknippad både med triumfer och nederlag – ledde Gyllenhammar det på den tiden framgångsrika och glamourösa bilföretaget Volvo.
Om du, Pehr, vore en bil, vilket märke skulle du vara?
Efter en för en snabbtänkt man anmärkningsvärt lång eftertanke svarar Gyllenhammar:
– En Volvo. En bussig bil. Och Volvo har varit en central del av mitt liv och min verksamhet.
Gyllenhammar tillägger, i förbigående, att han är tävlingsinriktad – och detta kan möjligen tolkas som att han egentligen hade velat säga Porsche eller Ferrari. Han minns sin ungdoms bil, sin första egna.
– Det var kring 1957 och det var en Volvo PV 444 Sport.
I Sverige, där han utanför Göteborg gärna besöker Råö, den herrgård som han har överlåtit på sina fyra barn, kör han en Volvo V70 eller en Renault Megane.
– Men i London har jag en Audi A5. Den är lite sportig.
Gyllenhammar ger därpå sin syn på räddningsaktionerna för Saab:
– Man kan inte behålla bilmärken på känslomässiga grunder.
Han finner att regeringens sätt att hantera Saab var det riktiga.
– Saab är inte värd att räddas kvar.
Om de arbetsmarknadspolitiska argumenten gör han jämförelsen.
– Jag minns varvskrisen på sjuttiotalet. Staten pumpade in miljarder i Eriksberg och Uddevalla och fler därtill, något som ändå var dödsdömt. Jag sa: 'Lägg ner. Vi ser till att inte en varvsarbetare behöver gå arbetslös.' Så blev det. Bilindustrin sög upp dem alla.
Och Gyllenhammar pekar på en viktig skillnad mellan de två krisdrabbade svenska bilföretagens situation:
– Ett har aldrig gått med vinst och det andra har gått med vinst. Det är en viktig skillnad för framtidsutsikterna.
Men General Motors tog ifrån Saab dess personlighet. Kan Saab med nya ägare återfå den?
– Frågan är ointressant. Saab har funnits i 60 år. Av de åren har Saab gett vinst två år. Går det inte så går det inte. Beslut ska inte baseras på sentimentalitet.
Men inte bara Saab har bekymmer. Jag ber Gyllenhammar att kommentera faktum att när han 1971, 36 år gammal, tog vid som Volvos vd var BMW och Volvo lika stora. Nu är BMW mer än tre gånger större.
– Det är riktigt. BMW har lyckats skapa the ultimate driving machine. Man ska också notera att de har en större hemmamarknad än Volvo. Det är inte oviktigt. Vi ville göra en bussig bil. Säker. Familjevänlig. Men vi ska komma ihåg att Volvo hade framgångar på ett annat område. Också vi växte. När jag kom till Volvo var vi en lastbilstillverkare. Men bara en liten och obetydlig. Vi byggde upp den verksamheten och Volvo Lastvagnar blev tvåa i världen efter Daimler-Benz.
Saab står på ruinens brant men även Volvo är till salu. Ska vi se det som ett nederlag?
– Inte för Volvo. Men det är ett nederlag för säljaren. För Ford. Och på frågan om Göteborg behöver fabriken är jag inte säker på svaret. Som jag sa, Göteborg klarade sig utan varven. Kanske är det så med bilfabriker också.
Det är en allmän uppfattning att bara fem-sex biltillverkare i världen långsiktigt överlever, ett fåtal giganter. Vilken är Gyllenhammars uppfattning?
Han vill inte välja i märkesfloran utan noterar att det varit många och olika »ups and downs« för branschens aktörer.
– Förra året var General Motors världens största bilföretag. I dag är GM i konkurs. Volkswagen hade sina bekymmer för några år sedan. Daimler ser lite blekare ut nu än det gjorde förr. Fiat däremot har en renässans.
Är Gyllenhammar glad över att inte vara i bilindustrin längre?
– Jag funderar inte i de banorna. Var sak har sin tid. Men när jag tänker tillbaka kommer jag ihåg, att 1982 laborerade vi på Volvo med tanken på ett omvänt övertagande – vi skulle ta över GM.
Är det bra att Volvo sponsrar Volvo Ocean Race?
– På min tid satsade vi på folksporter, på tennis, golf och hästar som ju drar till sig ungdom. En gång, en enda, var vi med i America’s Cup. Nu är det helt annorlunda.
Gyllenhammars karriär har kantats av inte bara triumfer utan också flera misslyckade utspel. Han lyckades inte att få till stånd ett samgående mellan Volvo och Saab-Scania. Stödet till Refaat el-Sayed och dennes läkemedelsbolag Fermenta drog löje över aktörerna. Norgeaffären, i vilken norska staten skulle köpa 40 procent av Volvo mot att Volvo fick rätt att borra efter olja på den norska sockeln, torpederades av några stora aktieägare som sköt de små aktieägarna framför sig.
Åke Ortmark har i sin Gyllenhammar-kritiska bok »Ja-sägarna« karakteriserat det försöket som planekonomi och pekat på Gyllenhammars politiska ambitioner. Gyllenhammar själv förklarar nu, att »Volvo behövde pengar. Men allmänheten hetsades upp av oppositionsgrupper. Om det var Wallenbergs? På det kan jag inte svara bestämt.«
Kritiker säger att två av de norska oljefälten var tomma, norrmännen däremot säger, enligt Gyllehammar, att Volvo vid det här laget skulle ha tjänat många miljarder kronor på fälten.
En dödsstöt för Gyllenhammars svenska karriär kom med hans försök att slå ihop Volvo med franska delstatliga Renault.
Som industriledare ville du se dig som en visionär – och så blev du ofta betraktad. Men i backspegeln, var du inte ibland naiv?
Gyllenhammar blir inte kränkt av frågan. Tvärtom visar han sig – oavsett ämne – på strålande humör. Genom åren har även hans belackare prisat honom för »förödande charm«. Ortmark skrev i sin bok att »hans förmåga att få även banala yttranden att framstå som statsmannaord var enastående«.
Harvarddoktorn Michael Maccoby, en socialantropolog som ses som en världsauktoritet på ledarskap, studerade Gyllenhammar och fann att »risken finns att Gyllenhammar romantiserar verkligheten«.
Som av ett infall börjar Gyllenhammar att prata kläder:
– Vi lever i en tid då folk köper mera kläder än någonsin. Jag kan inte med att bo på ett ganska hyfsat hotell som det här (Grand Hôtel i stockholm) och det väller ner en massa halvnakna människor i frukostmatsalen.
Själv är han klädd i en grå kostym (Ermenegildo Zegna) men utan kavajen på sig, en ljus button down-skjorta, milt tonad i lila. Han bär ingen slips. »Det är lördag«, säger han.
För de speciellt intresserade ska noteras – han drar upp skjortärmarna och demonstrerar – att Gyllenhammar fortfarande bär två klockor. Två likadana men med lokal tid på vänster arm, New York-tid på höger.
Vilket märke?
– Olika. Det beror på om jag vill bära tungt eller lätt. Jag byter ofta.
Strax efteråt manar han fotografen:
– Inga närbilder, inte med vidvinkel. Då blir jag bara en enda stor näsa.
Du är kokett?
– Nej. Inte kokett. Men noggrann. Och ja, jag är estet.
Vad gör du om dagarna?
– Jag är för det första rådgivare i bankirfirman Rotschilds, både på dess brittiska och dess franska sida. Nej det är inte som en dooropener – eller som det också heter: »Han har en god adressbok«. Det fungerar inte så i verkliga livet. Jag är för det andra ordförande i Thomson/Reuters Share Founder Company. Den ska garantera alla rörelsegrenars, inklusive nyhetsbyråns, journalistikens oberoende, opartiskhet och integritet. Jag är för det tredje också ordförande i styrelsen för London Philharmonic Trust. Ja, det handlar om att finna sponsorer. Ja, det är ett ideellt uppdrag. Honoraret är noll kronor.
De som umgås med Gyllenhammar privat vet att det konstnärliga intresset är genuint. Det kan yttra sig i att han berättar om hur den rumänske skulptören Constantin Brancusi 1926 gav sig över till Amerika för att lansera sig där. Vid sin sida hade han en annan av tidens främsta konstnärer, Marcel Duchamp. Men Duchamp kom inte som konstnär – han var med som Brancusis agent. Det roade honom mera.
Jag trevar: »London Symphony, Brancusi…«
– Jag har ett visst sinne för konst och musik. Min mamma Aina var konsertpianist. En av mina döttrar är en etablerad konstnärinna, en annan är smyckedesigner.
Han kunde ha tillagt att en tredje dotter, Cecilia, är författarinna men sannolikt släktens svarta får efter att ha skrivit en nyckelroman om sina föräldrar, »Sprickan i kristallen«.
Det är här någonstans – intervjun hade pågått i en och en halv timme– som Gyllenhammar frågar:
– Vill du ha något att dricka? Ett glas champagne? Jaså inte det. Jag vet. En Mimosa. Vaktmästaren, två Mimosa, tack. Mimosa är ju bara nyttigheter. (Tre delar champagne och två delar apelsinjuice.)
Klockan är halv tio på morgonen.
Hur var det med naiviteten?
– Om jag var naiv då så är jag det fortfarande. Och det var inte bara naivitet. Det var mod också.
Han förtydligar:
– Vi skulle slagit oss ihop med Renault-Nissan. Kom ihåg att franska staten inte ägde mera än 15 procent. Och det trängde inte fram i larmet att franska staten släppte sitt krav på den så kallade gyllene aktien, den som i Sverige var så kontroversiell.
Är du bitter?
– Ordet bitter finns inte för mig. Aldrig. Förbannad finns. Upphetsad också.
Men sorgsen då? Gyllenhammar blev i september i fjol änkeman, när hans hustru sedan 49 år tillbaka, Christina avled i cancer.
– Min framlidna fru, säger Gyllenhammar, var en av de finaste och mest intressanta människor jag mött. Tomheten är given. Å andra sidan var hon allvarligt sjuk i tre år. På det sättet fick jag tid att förbereda mig.
Vad gör du, när du i London om kvällen ensam kommer hem till din våning?
– Arbetar. Jag äter. Stående. Jag ser efter om det finns en brödskiva hemma. Och kanske en ostbit.
Ett kort skratt.
– Men jag äter en bastant frukost. Ett digestivkex, ett glas orange juice, en kopp espresso.
Vad gör du på fritiden?
– Jag är ingen hobbymänniska. Jag gillar att segla. Kappsegla. Men för det räcker inte en båt. Det måste finnas vatten. Och jag bor i London.
Är du själv rädd för döden?
– Nej. Men jag ljuger om jag säger att jag inte funderar över den.
Gyllenhammar säger också, att han nog blir kvar i London sin livstid ut.
Du var en flitig samhällsdebattör, varför är du inte det längre?
– Jag är så fjärran från Sverige. Det är 14 år sedan jag flyttade till London. Men jag har i artiklar berömt Göran Persson. Det väckte anstöt i borgerligheten. Mats Bergstrand (den tidigare redaktören för DN Debatt) noterade att det var jag som nio år i rad skrev nyårsartikeln i hans tidning.
I flera år var du framröstad som Sveriges mest beundrade person. Vilken tror du är din placering i dag?
– Ingen placering alls. Sådant bygger på närvaro.
Gyllenhammar var under åttiotalet politiskt aktiv. Han var förtrogen med Olof Palme. Valåret 1973 skrev han debattboken »Jag tror på Sverige«.
Men när han tog plats i en partistyrelse var det i folkpartiets. Hustrun Christina, som var socionom, hörde hemma där och hade plats i både kommunfullmäktige och sjukvårdsstyrelsen. Det var Gyllenhammar som fick uppdraget att se till att Ola Ullsten avgick som partiledare och Gyllenhammar själv var påtänkt som efterträdare.
Vad hade hänt om du efterträtt Ullsten?
– Det hade splittrat min familj. Min hustru sa: 'Pelle, du har inte det tålamod som behövs för att vara riksdagsledamot'.
Vem röstade du på i EU-valet?
– Det säger jag inte. Jag röstade i Storbritannien.
Och liksom britterna är han emot euron.
– Jag tackade nej till att vara med i propagandan före folkomröstningen om euron. Det var etablissemanget som ville ha euro. Det har inte varit livsavgörande. Sverige har en sund ekonomi.
Vad säger du om dagens politik?
– Framför oss har vi för det första inflationsrisk och för det andra något som jag vill kalla livslängdsrisk. Ett minskande antal unga människor ska försörja ett växande antal gamla människor. Vi har en politik som är fylld av heliga löften, som inte går att infria.
Din respekt för Carl Bildt är, om jag förstått det rätt, begränsad?
Gyllenhammar sänker rösten och säger på sin karaktäristiska dialekt (ett slags kombination av göteborgska och amerikanska):
– Ja. Bildt var som statsminister mera för statliga ingrepp än socialdemokraterna var. När Volvo tagit över Procordia – för våra egna pengar – tillsatte Bildt en kommission för att bedöma om det kunde göras. Med Curt Nicolin som ordförande – han som hade lämnat vår styrelse. Detta var ett övergrepp.
Och motsatsen, vilka personligheter beundrar han?
– Jag beundrar väldigt få människor. Att ha idoler tyder på bristande omdöme. Men fråga mig om konstnärligt skapande och jag säger … Matisse och Picasso. Och även svenskar – Lena Cronqvist och Göteborgskoloristerna. Det finns mycket att beundra i konsten. Den är flerdimensionell.
Han nämner sedan även Henry Kissinger.
– Jag träffar honom flera gånger om året, jag försöker alltid om jag är i New York.
I ett svep nämner Gyllenhammar sedan Jacques Delors, den pådrivande kraften bakom EU, Pascal Lamy som leder World Trade Organisation och, kanske mer överraskande, den gåtfulle forne franske presidenten Francois Mitterrand.
Du nämner inte Obama.
– Jo. Mycket talar för att han blir en av dem. Han visar människors möjligheter i det land vi älskar mest.
Han gillar att vara verksam.
– Jag har genom åren erbjudits flera FN-befattningar. Som biträdande generalsekreterare bland annat. Men jag skulle aldrig ha tålamod för det.
Men nu – när Gyllenhammar varit bosatt i 14 år i London – är han ändå något mindre verksam än för några år sedan. Han har inte längre ordförandeskapet i Storbritanniens största försäkringsbolag, Aviva, han har lämnat sin roll som rådgivare åt en mogul i Dubai. »Och«, noterade jag, »din tid hos Stenbecks blev kortvarig, varför?«
– Tre år. Det var lagom. Cristina Stenbeck är mycket begåvad.
Däremot profilerar sig Gyllenhammar nu starkt i vindkraft. Sedan 2007 är han styrelseordförande och delägare i det svenska vindkraftsföretaget Arise Windpower, värt miljarder.
– Tolv vindkraftverk snurrar redan och vi siktar på hundratals. Det finns plats i södra Halland – Oxhult vid Laholm – där orkanen Gudrun rev ner skogen. Vi arrenderar eller ger markägarna chansen att få optioner.
Vilket av uppdragen värdesätter du mest?
– Stoltast är jag över att vara Honorary Master of the Bench vid The Inns Court of the Inner Temple i London. Det är en traditionsrik organisation för jurister och domare.
