Inte längre ett Schweiz

Det finns ett gravt fördomsfullt skämt om folken i två tidigare jugoslaviska delrepubliker. Det går ungefär så här:

En sloven och en bosnier gick i öknen och trillade plötsligt ned i ett hål.

Slovenen sa: Vad ska vi göra nu?

Bosniern svarade: Typiskt, ni slovener tänker alltid på arbete.

Skämtet bottnar i två mytbilder: Att folk from Bosnien skulle vara lata, samt att slovenerna skulle vara motsatsen.

Den sistnämnda är en del av ett större mytpaket, till del baserat på ett verkligt förhållande: landets företagandetradition och åtföljande ekonomiska välstånd. Redan under tiden i Jugoslavien var den lilla delrepubliken i norr, på gränsen till Italien och Österrike, en stjärna. Den ekonomiska självsäkerheten var ingen liten del i att landet var först med att bryta sig ut och 1991 bilda en egen nation. Slovenien har också gått före grannarna med EU-medlemskap (2004) och medlemskap i euron (2007). Inte konstigt att det lilla alplandet med 2 miljoner invånare har kallats Östeuropas Schweiz.

Men de sista åren har glansen mattats. Nu talas till och med om att Slovenien är näst på tur för nödlån från EU.

Slovenien är, som Sverige, en liten och mycket öppen ekonomi. Landet drabbades därför hårdare än många andra när skuldkrisen slog till 2008. Under 2009 noterades ett fall i BNP på nära 8 procent. Ekonomin har sedan dess inte kommit på fötter igen, vilket fört landet in i dagens mer kritiska fas.

I tisdags förmiddag blev krisen uppenbar. Vid ett seminarium i huvudstaden Ljubljana presenterade OECD sin senaste granskning av nationen. Rapporten var en bomb. Enligt OECD står landet inför »en allvarlig bankkris, skapad av överdrivet risktagande, svag styrning av statsägda banker och otillräckliga verktyg för övervakning«.

OECD ifrågasatte också den slovenska regeringens uppskattning av kostnaderna för att hantera risken. Andelen nödlidande lån i det slovenska banksystemet 2012 var bland de högsta i EU, runt 15 procent. I de större statsägda bankerna var siffran 30 procent.

Alla finanskriser är olika. Slovenien är på många sätt en väsensskild ekonomi från Cypern eller Grekland. Landets näringsliv är mer diversifierat och dess statsskuld är till exempel bara hälften av BNP. Den nya slovenska premiärministern Alenka Bratuek gjorde också vad hon kunde för understryka den skillnaden när hon i veckan träffade EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso.

Men det gemensamma för alla kriser är den onda cirkeln. Den som nämnda länder har hamnat i, och som slovenerna också är på väg in i. Lägre tillväxt till följd av internationell konjunktur leder till högre offentliga utgifter och fler konkurser vilket leder till kreditförluster i bankerna, som därmed stramar åt och ytterligare sänker tillväxten. Om utlåningen under de goda åren har varit överdriven, blir fallet extra hårt och regeringen måste hjälpa banksystemet. Vilket försämrar statsfinanserna ytterligare.

Den ekonomiska krisen leder till arbetslöshet – 10 procent nu i Slovenien – och social oro, vilket i sin tur skapar grund för politiska bråk. Bratuek tillträdde för ett par veckor sedan efter en misstroendeförklaring mot föregångaren. För övrigt just den typen av politisk splittring som de internationella långivarna just nu inte vill se.

Slovenien står ännu på tröskeln till det värsta och har tid att agera. Men tiden är kort. Landet har stora lån som löper ut i juni, och alltför höga kostnader på nya lån, eller än värre – att man inte lyckas låna alls, skulle skicka landet in i elden på allvar.

Svårigheten att låna märktes redan i veckan. I tisdags fick slovenska finansdepartementet bara in drygt hälften av förväntade 100 miljoner euro i en emission av statspapper med kort löptid. Budskapet var klart: Slovenien kan inte längre leva på myten om sig själv.