Inte som Japan – värre

Riksbanken och Europeiska centralbanken, ECB, har under de senaste åren ständigt överskattat inflationstakten. Faktum är att Sverige och eurozonen sakta men säkert håller på att glida in i en allt mer deflationistisk trend. Det börjar lukta Japan lång väg. Och är det någon gång som man ska börja oroa sig för hushållens skulder så är det i ett sådant scenario.

I Sverige föll konsumentprisindex med 1,2 procent i januari. Rensar man för effekten av fallande räntor så är inflationen nere på 0,4 procent i årstakt. Det är långt under Riksbankens mål på 2 procent. Utfallet för januari låg även långt under Riksbankens prognos. Inflationstakten har nu legat och hovrat runt nollstrecket sedan november 2012. Trenden för alla enheter i korgen, som SCB använder för att mäta konsumentprisindex, är fallande och på väg mot noll eller under. Hur finansminister Anders Borg kan säga att inflationsförväntningarna är väl förankrade runt målet är lika svårt att begripa som att Fredrik Reinfeldt i söndagens »Agenda« varnar för att det finns en överhängande risk för inflation i Sverige.

Men det är inte bara i Sverige som inflationstakten faller. Det gäller Storbritannien, det gäller USA och det gäller inte minst inom eurozonen. Storbritannien är ett belysande exempel. Där har Bank of England varit mycket aggressiv i sin penningpolitik genom att hålla basräntan på 0,5 procent sedan mars 2010, trots att inflationen var uppe på 5,2 procent i september 2011, och genomfört stora köp av obligationer med lång löptid för att pressa ner de långa räntorna. Då hördes ropen »hyperinflationen kommer« från hökboet. I stället har den brittiska inflationstakten sjunkit till 1,9 procent, vilket är under Bank of Englands mål på två procent.

Det brittiska exemplet visar hur lågt inflationstrycket är i världsekonomin. Inte ens negativa realräntor på 3–4 procent har fått fjutt på inflationsbrasan, även om finansministern George Osborne bidragit med att kasta en del vatten, utdrivet av den lite stolliga statliga åtstramningsmedicinen.

I eurozonen ser det värre ut. Inflationen har stadigt fallit och är nu nere på 0,8 procent i årstakt. Det är långt från målet på 2 procent, vilket gör de nödvändiga anpassningarna av kostnadsläget i de värsta krisländerna än tuffare och mera utdragna. På Cypern sjönk priserna med 1,9 procent i januari och i Grekland sjönk de med 1,4 procent, vilket får realräntorna att stiga för de redan hårt skuldsatta. För Irland, Spanien och Portugal ligger inflationen runt nollstrecket. Frankrike redovisade en inflationstakt på 0,66 procent, men »kärninflationen«, rensat från skatter och annat, sjönk till 0,1 procent. Inget enskilt euroland ligger nu över målet. Estland, som för ett halvår sedan låg över tre procent har fångats upp av klungan. Inflationen där är nu 1,1 procent.

Tyskland, eurozonens draglok, ligger på 1,2 procent. Men även där håller ångan på att pysa ut. Enligt den senaste statistiken sjönk reallönerna i Tyskland under 2013, vilket tar ner kraften i det omtalade ekonomiska uppsvinget i eurozonen. Och om inte Tyskland drar, vem ska då dra?

ECB, vars prognoser ständigt missat utfallet, borde nu ta till den arsenal av så kallade okonventionella metoder som finns för att få upp trycket i ekonomin. Centralbankschefen Mario Draghi har ju tidigare sagt att han är beredd att »göra vad som krävs«. Det börjar bli dags för det. ECB brukar säga att Europa inte är Japan. »Verkligen, det är man inte. Europas position är potentiellt värre«, som Financial Times tyske kolumninst Wolfgang Münchau skriver.