Inte vilka prisökningar som helst
USA:s centralbankchef hävdade länge att prisökningarna inte är ett problem. Nu har han ändrat sig – och Sverige ligger bara sex månader USA efter på inflationskurvan.
Toppbild: Alex Brandon / AP
Förra våren hände något märkligt i USA. Inflationen – som hade varit mycket låg under ett decennium – skuttade plötsligt upp till över 5 procent i årstakt. Trenden fortsatte och i höstas nådde prisökningstakten först den högsta nivån på 30 år. Sedan på 40.
Till en början var det främst stigande energipriser – el, olja, bensin, gas – som drev på. Till det kom att pandemin skapade problem i logistikkedjorna vilket gjorde halvledare och andra insatsvaror dyrare, liksom transporter.
Jerome Powell, chef för den amerikanska centralbanken Fed, viftade länge bort inflationshotet. Det orsakades av utbudsstörningar, sade han. Problemet skulle försvinna när den globala ekonomin normaliserades efter corona. Och han fick medhåll av andra framträdande experter.
Inflation orsakas normalt av att tillväxten är hög och att företagen går bra. Det driver ner arbetslösheten och upp lönerna. Enligt skolboken ska centralbanken då höja räntorna för att kyla ekonomin och dämpa inflationen. Men eftersom det var ”annorlunda den här gången” väntade Fed med att dra upp styrräntan ända till mars i år. Då hade Ryssland redan invaderat Ukraina, vilket gav ytterligare bränsle åt prisspiralen.
Nu verkar paniken dock sprida sig i den mäktiga institutionen, för i april tog Powell fram släggan och höjde med ytterligare 0,5 procent på ett bräde. Det talas om fem eller sex höjningar till i år. Ett bidragande skäl är att amerikanernas löner har börjat stiga snabbt, vilket sätter ännu högre fart på karusellen. Sverige ligger ungefär sex månader efter USA på inflationskurvan och tongångarna från Riksbanken speglade länge dem från Fed. Men i slutet av april tog Stefan Ingves mod till sig och höjde räntan, trots att löneinflationen inte riktigt har synts till här. Än.
Under sjuttiotalet dök ett nytt ekonomiskt fenomen upp som kallades stagflation. Det innebär låg tillväxt kombinerat med hög arbetslöshet och hög inflation. Flertalet ekonomiska bedömare viftar bort farhågor om att vi är på väg in i en ny sådan period. Det är annorlunda den här gången, heter det. Precis som när inflationen började stiga förra våren, alltså.
***
Läs mer: Rekordinflation hotar bofesten
