Jobbpanik i alliansen

Det är inte bara oppositionen som tycker att regeringen har kört fast i jobbfrågan.

I veckan avslöjade DI den växande frustrationen hos folkpartiet och centerpartiet, som inte längre vill sitta still i båten. Deras förslag till arbetslöshetsbekämpning brukar stoppas av finansminister Anders Borg – om de lyckas passera krängningsprovet hos Fredrik Reinfeldt. Vilket de sällan gör.

Siffran för ungdomsarbetslösheten är smärtsamt hög: 24,2 procent i januari eller 137 000 personer.* Detta i ett läge när regeringen under fem års tid har gjort ungdomar betydligt billigare att anställa genom generellt sänkta sociala avgifter. Enbart 2011 kostade detta statskassan 14 miljarder kronor, utan att det påverkade ungdomsarbetslösheten särskilt mycket.

Även den sänkta krogmomsen var tänkt som åtgärd mot ungdomsarbetslösheten. Kostnad i år: 5,4 miljarder kronor. Reformens effekter är ännu okända. Forskarna vid Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering (IFAU) har just nu den tidsödande uppgiften att ringa runt till restaurangerna och kolla om fläsknoisetten verkligen blev billigare efter nyår – så att fler går på krogen, så att fler behöver anställas i kök och servis. Det säger sig självt att tålamodet börjar ta slut hos dem som ska står för notan.

En av dem är Lennart Gabrielsson (fp), vice ordförande för kommunstyrelsen i Sollentuna. Han har fått med sig resten av kommunalliansen på en idé om ungdomsavtal. En ettårig anställning med utbildningsinslag i kommunal verksamhet, till 75 procent av lägstalönen. Konceptet är plankat från IF Metalls och Teknikföretagens uppgörelse om introduktionsanställningar.

– Regeringen pumpar ut miljard efter miljard mot arbetslösheten, men det verkar ju inte lyckas, säger Lennart Gabrielsson.

Märk väl att han är kommunpolitiker. Det är kommunen och dess skattekollektiv som får betala om ungdomarna måste gå på socialbidrag, eftersom dessa sällan kvalar in för a-kassa. Med Sollentuna-modellen får ungdomarna arbetslivserfarenhet, vilket oftast är helt nödvändigt för att få »riktiga« jobb. Och 12 000 kronor i månaden i lön är ändå bättre än 0 kronor, resonerar Lennart Gabrielsson.

Om modellen blir verklighet är oklart, fackliga förhandlingar pågår. Och folkpartister i många kommuner avvaktar spänt på utgången.

Det finns ungefär fyra strategier i kriget mot ungdomsarbetslösheten. I princip alla åtgärder kan sorteras in under någon av dem. Vid sidan om sänkta ingångslöner i olika varianter handlar det om uppmjukat anställningsskydd, bättre matchning och utbildningsinsatser.

Mest högröstad Las-skeptiker är centerpartiet.

– Om jag måste välja ett av våra förslag framför något annat så blir det turordningsreglerna, säger Annika Qarlsson (c) i riksdagens arbetsmarknadsutskott.

Centerpartiet vill slopa turordningsreglerna helt för småföretagen, medan fp vill att dagens regler om att två personer får undantas ska gälla även stora företag. Medan moderaterna vill behålla Las i ograverat skick.

Centern driver också ett annat förslag, i kategorin bättre matchning.

– Vi vill ha en jobbpeng som de arbetslösa kan ta med sig till den coach eller förmedlare de själva väljer, i stället för att enbart hänvisas till Arbetsförmedlingen, säger Annika Qarlsson.

Hon har inte hört ett ljud från Fredrik Reinfeldt eller Anders Borg sedan hon nyligen gjorde ett utspel i frågan.

Det enklaste sättet att undvika bråk på regeringsnivå är att lösa problemen på någon annan nivå, precis som Sollentunafolkpartisterna gör i sin kommun.

Ännu enklare vore att lämna finsnickrandet till arbetsmarknadens parter, som skulle kunna lösa stora delar av ungdomsarbetslösheten själva om de bara lyckades komma överens. I dag funderar i stället Hotell- och restauranganställdas förbund på att överge de ungdomsavtal (med lägre lön) man framgångsrikt har haft tillsammans med arbetsgivarna ända sedan 1993, eftersom regeringen ändå har tagit ner lönekostnaderna så mycket med krogmomssänkningen och nedsättningen av ungas sociala avgifter.

Ungefär här behöver man stanna och tänka efter.

Om nu kommunerna kan hitta egna lösningar – eller om arbetsmarknadens parter kan göra det på sätt som passar just deras avtalsområde – finns det då egentligen något skäl för moderaterna på riksnivån att lyssna på alliansbrödernas krav på statliga reformer om las och konsumentstyrd jobbcoachning? Utöver det uppenbara argumentet att 20 årliga miljarder med måttliga resultat skulle kunna användas bättre?

Nej, det är inte säkert. När Fokus talar med Anders Forslund, professor på IFAU, betonar han att ungdomsarbetslöshet är extremt komplicerat. Sänkta lägstalöner kan möjligen vara en väg, men troligen bara i vissa sektorer med lägstalöner nära medianlönen. (Det är, reds anmärkning, troligen förklaringen till att Metalls och Teknikföretagens omskrivna introduktionsanställningar inte har använts särskilt mycket – lönespridningen är redan stor.) Mindre strikt anställningsskydd, visst, men Sverige har redan internationellt sett frikostiga regler för tillfälliga anställningar och bemanningsföretag. Matchning, ja, det är ett problem att vissa ungdomar har ett svagt nätverk, eftersom nätverk är viktigt för att få jobb.  Men de som har svagt nätverk är inte sällan de som också har hoppat av skolan, varför deras problem snarare handlar om utbildning än om arbetsmarknad.

– Detta såg vi redan på 90-talet. Avhoppen ökade när yrkesprogrammen blev treåriga och »icke godkänd« infördes i betygssystemet, säger Anders Forslund.

Som forskare vill han egentligen inte ge policyråd. Men när Fokus pressar honom ger arbetsmarknadsprofessorn ändå en indikation. Och den handlar inte om arbetsmarknadspolitik. Den handlar inte ens om arbetsmarknadsutbildning. Utan om skolpolitik.

*I gruppen 18–24 år, öppet arbetslösa eller i åtgärder.