Kan själv!

Bara en gång under sina 21 år som finansminister avbröt Gunnar Sträng sin semester i Halland för att åka upp till Stockholm. I korridoren mötte han en ung medarbetare som förvånad undrade vad finansministern gjorde där.

– De har fått nervsammanbrott på Riksbanken, sa en upprörd Sträng.

Han slog numret till riksbankschefen Per Åsbrink. Alla som var där kunde höra hur han skällde ut honom.

– Du din kålrotsräknare, du kunde åtminstone ha ringt.

Åsbrink – pappa till senare finansministern Erik Åsbrink och farfar till Marika Lindgren Åsbrink, i dag ekonomisk rådgivare åt partiledaren Stefan Löfven – hade tidigare på morgonen den 10 juli 1957 samlat de tre andra socialdemokraterna i riksbanksfullmäktige på sitt rum. Han hade övertalat dem om nödvändigheten att höja räntan från fyra till fem procent, och sedan hållit kvar dem på rummet så att de inte kunde meddela regeringen innan beslutet skulle klubbas en halvtimme senare. Per Åsbrink visste att högern och liberalerna skulle rösta med honom.

Statsminister Tage Erlander beskrev räntekuppen i sin dagbok som »en av de mörkaste dagarna i mitt politiska liv«. Den socialdemokratiska partiledningen försökte få Per Åsbrink att avgå men riksbankschefen vägrade och gick segrande ur striden.

Om händelsen kan man säga två saker. För det första att tjänstemännen på Riksbanken var bångstyriga redan då. För det andra att politikerna in i det längsta försökte kontrollera banken, men att det gick sisådär med den saken.

Hösten 2013 är mycket sig likt. Riksbankens räntepolitik retar upp allt från svenska exportföretag till ekonomipristagaren Paul Krugman. Precis som då handlar debatten om huruvida riksbanksledningen har tagit sig för stora friheter.

Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski beskyllde Riksbanken för att ha blivit »en stat i staten« i en ledare förra helgen. Han skrev att banken medvetet missar sitt inflationsmål för att i stället jaga bubbelspöken, och frågade sig:

»Med vilken rätt formulerar tjänstemän – inte folkvalda – nya avvägningar i den ekonomiska politiken? Hur kan ett paradigmskifte inträffa utan att riksdagen tillåtits fatta ett enda beslut? Är det verkligen upp till enskilda statsanställda att bestämma att arbetslösheten ska vara högre, därför att bostadsmarknaden eventuellt är överhettad?«

Tidigare var det bara vänsterpartister och fackförbundsekonomer som klagade på bristen på demokrati när makten över penningpolitiken överfördes från riksdagen till Riksbanken. Nu hörs liknande tongångar från en liberal. En framstående sådan. Symptomatiskt nog samma höst som tunga nationalekonomer har börjat ifrågasätta överskottsmålet i statsbudgeten – en annan hörnsten i 1990-talets normpolitik.

Kanske är det ändå nya tider.

Riksbanken hade i århundraden upprätthållit en självständighetskultur gentemot kungamakt och regering tills en ung Dag Hammarskjöld en dag satte sin fot på banken. Socialdemokratin hade precis omfamnat en nationalekonomisk nymodighet kallad keynesianism, som sa att penningpolitiken skulle underordnas regeringens ekonomiska politik med målet att tämja konjunkturcyklerna.

Hammarskjöld var statssekreterare på finansdepartementet när han 1941 utsågs också till ordförande i riksbanksfullmäktige. Hans uppdrag var att göra Riksbanken till en filial till finansdepartementet.

Även sedan Dag Hammarskjöld gick vidare och blev generalsekreterare i FN låg den nya penningpolitiska linjen kvar – Riksbanken skulle vara politikernas verktyg. I ett halvt sekel framåt var samtliga riksbankschefer som utsågs – Mats Lemne, Per Åsbrink, Krister Wickman, Carl-Henrik Nordlander, Lars Wohlin, Bengt Dennis och Urban Bäckström – gamla statssekreterare.

På pappret var de regeringens förlängda arm. Men som räntekuppen den 10 juli 1957 visade var det inte alltid så det fungerade i praktiken. Tvärtom tog sig banken allt större friheter med tiden, tills rollerna till slut blev ombytta.

Avregleringen av kreditmarknaden 1985 var ett talande exempel. Statsvetaren Torsten Svensson har skildrat hur det var riksbanksledningen som drev frågan medan politikerna inte förstod konsekvenserna av ett sådant beslut. Svensson konstaterade att »problemet, dagordningen och förslagen har formulerats av Riksbankens tjänstemän«.

En annan som vittnat om bankens självrådighet är folkpartisten Olle Wästberg. Han var statssekreterare på finansdepartementet i början på 1990-talet när bankkrisen slog till. Arbetslösheten steg från två till tio procent inom loppet av ett par år, och regeringen försökte enträget få Riksbanken att snabba på med räntesänkningarna. Men Wästberg tvingades i efterhand inse att »det stod helt klart att regeringen inte kunde påverka banken«.

Riksbanken blev formellt självständig 1999. Det utmålades som århundradets reform men var i själva verket en acklamation till vad som i praktiken redan skett. Tanken var denna: genom att i lag förbjuda politiska påtryckningar skulle inflationsbekämpningen bli mer trovärdig, och därmed mer effektiv. Det var dessutom inte så mycket ett val som ett krav för att få gå med i valutaunionen EMU. Fem riksdagspartier röstade igenom reformen. Alla utom vänsterpartiet och miljöpartiet.

Det konstiga – med tanke på Riksbankens historia av solokörning – var att riksdagen gav banken så fritt spelrum. Riksbanken fick ett vagt mål om att upprätthålla ett fast penningvärde, utan att närmare precisera vilken inflationsnivå som var önskvärd. Eller hur inflationsmålet förhöll sig till andra politiska mål. Och något verkligt system för ansvars-utkrävande om riksbanksledningen skulle misslyckas med sin penningpolitik inrättades aldrig.

Det är detta som bäddat för de senaste årens interna strider i Riksbanken. Majoriteten i direktionen har höjt räntan och motiverat det med bankens roll att värna den finansiella stabiliteten. Minoriteten har opponerat sig högljutt och i stället hänvisat till uppdraget att främja en hög sysselsättning.

Utåt handlar bråket om huruvida Sverige står inför en bostadsbubbla. Ja, varnar riksbankschefen Stefan Ingves. Nej, säger den nu förre vice riksbankschefen Lars EO Svensson, som i våras tvingades bort från banken. Frågan om bostadspriser och hushållens skulder vevas på repris var och varannan dag i medierna.

Bakom rubrikerna skymtar dock den verkliga maktkampen – vem bestämmer egentligen över penningpolitiken?

Peter Wolodarski avslutade sin ledare förra helgen med orden: »De politiker som på 1990-talet trodde att det gick att delegera tung ekonomisk makt till några ämbetsmän insåg inte vilka friheter dessa personer skulle ta sig.«

Det där sista påståendet är inte helt korrekt.

Senhösten 1996 blev centerpartiledaren Olof Johansson rasande. Ordföranden i riksbanksfullmäktige, gamla finansministern Kjell-Olof Feldt, hade i en intervju i tidningen Veckans Affärer öppet förespråkat en svensk anslutning till EMU.

– Jag accepterar inte att Riksbanken ska hålla hemliga överläggningar där man inte vet vad de håller på att kuckla med och sedan dessutom gå till politiska attacker utan att kunna angripas, sa Olof Johansson till nyhetsbyrån TT.

Han krävde att Feldt skulle rätta in sig i ledet – eller avgå.

Kjell-Olof Feldt, som just landat på Arlanda efter en solsemester i Spanien, mötte en Aftonbladet-reporter när han klev ur taxin framför villan i Nacka. Han ställdes inför ultimatumet. Och svarade:

– Jag kommer aldrig att rätta in mig i Johanssons led. Och jag tänker sannerligen inte avgå.

Reportern vände på frågan: Men Olof Johansson bör avgå?

– Visst är det ett bra rubrikord? Men ärligt talat: för mig får centerpartiet gärna dras med honom så länge de vill, sa Feldt.

Johansson blev bara argare. Det som retade upp honom var att Kjell-Olof Feldt inte uttalade sig som privatperson, inte som socialdemokrat utan som talesperson för Riksbanken. Uppbackad av riksbankschefen Urban Bäckström.

– Denna debattroll är ny policy för Riksbanken. Det är en riskfylld roll eftersom Riksbankens oväld och trovärdighet kan undergrävas, sa Johansson till TT, och konstaterade:

– Det här är en utomordentligt lärorik debatt som visar hur en självständig riksbank kommer att uppträda. Politikerna i riksdagen kommer att bli mer medvetna om hur i all världen det kommer att fungera med en mer självständig riksbank.

17 år senare vet vi hur det gick. Nog löste en självständig riksbank problemet med den höga inflationen. Precis som teorin hade sagt att den skulle. Men banken skapade i stället ett annat: problemet med en för låg inflation. Vilket även det har en dämpande effekt på ekonomin.

I ett par års tid har inflationen legat under två procent – bankens egen definition av ett fast penningvärde – och det beror på en man: riksbankschefen Stefan Ingves. Hans jakt på hushållens skulder kräver en tämligen okonventionell tolkning av Riksbankens uppdrag.

Visserligen kan man säga att det ligger helt i linje med hans bångstyriga föregångare, men regeringen borde ändå ha anledning att vara upprörd. Om det stämmer som kritikerna säger har Ingves räntepolitik inneburit en högre arbetslöshet än nödvändigt, vilket kostar ett valår som detta. Ändå hör man inga röster från finansdepartementet som klagar.

Kanske är det för att alla slutligen har accepterat Riksbankens självständighet. Eller så känner finansministern bara tacksamhet. Riksbanken har tagit rollen som syndabock. Regeringen slipper en debatt där högern klagar på arbetsrätten och vänstern kräver arbetsmarknadsåtgärder. I stället ökar pressen på Riksbanken, vars nästa räntebesked kommer den 17 december. Från LO till Svensk Näringsliv kräver man sänkt ränta.

Bakgrund | Bankbråk vi minns

Statsminister Tage Erlander och finansminister Gunnar Sträng blev vansinniga när riksbankschefen Per Åsbrink kuppade igenom en räntehöjning 1957. På 1990-talet rök centerledaren Olof Johansson och riksbanksfullmäktiges ordförande Kjell-Olof Feldt ihop.

Gunnar Sträng, Tage Erlander.

Per Åsbrink.

Kjell-Olof Feldt.

Olof Johansson.