Känn ingen sorg, Mölndal
Den amerikanska läkemedelsjätten Pfizers bud på brittisk-svenska Astra Zeneca har fått britterna att sätta eftermiddagsteet i vrångstrupen. Här gäller det att försvara en industri som är av nationellt intresse. De svenska reaktionerna har varit mer ljumma, även om de flesta, från regering till storägaren Investor, än så länge säger klädsamt nej till det skattedrivna uppköpsförsöket. Men om de kapitalistiska lagarna får gälla är det högst sannolikt att övertagandet lyckas. Det blir i så fall det definitiva slutet på en storskalig svensk läkemedelsforskning.
I sitt försvar har Astra Zeneca lyft fram att det inte tar hänsyn till värdet av bolagets forskningsportfölj. Går man igenom den slås man av att alla de framlyfta substanserna antingen är inlicenserade från andra läkemedelsbolag eller kommer från bolag som förvärvats på senare tid, som amerikanska Medimmune. Inget kommer från bolagets kvarvarande svenska forskningsavdelning i Mölndal eller för den delen från den ursprungliga brittiska verksamheten.
Även om Astra Zeneca har investerat tungt i Mölndalsenheten lär den därför få svårt att försvara sin position i en ny jättekonstellation. Det går inte att leva på gamla meriter, som framtagandet av magsårspreparaten Losec och Nexium. Efter fiaskot med storsatsningen på antikoaguleringsmedlet Exanta, som skulle ersätta »råttgiftet« Varan, och som fick dras tillbaka 2006 efter att man upptäckt leverskador hos en del patienter, så har det varit mycket tunt med prat om nya blockbusters från bolagets svenska forskning.
Mölndal är den sista av gamla Astras tre större forskningsanläggningar. De två andra las ned 2012. Verksamheten i Södertälje var inriktad på smärtlindring och har egentligen inte bidragit med något större genombrott sedan framtagandet av Xylocain på 1940-talet, visar på den dystra utvecklingstrenden. Forskningen i Lund, som hade fokus på andningsvägarna och som tagit fram storsäljare som Pulmicort och Symbicort, bedömdes inte heller kunna leverera någonting nytt.
Utförslöpan för svensk läkemedelsforskning började dock långt tidigare. Uppsalabaserade Pharmacia, som i sin tur köpt upp svenska bolag som Leo och Kabi under 1980- och 1990-talen, gick 1995 ihop med amerikanska Upjohn. Trots att lednings- och styrelsefunktionerna var delade mellan svenskar och amerikaner blev den amerikanska dominansen stadigt tydligare. En viktig drivkraft var att USA var, och fortfarande är, den viktigaste läkemedelsmarknaden. Under åren 1995 till 1999 förlorade Pharmacia i Uppsala 1 500 jobb. När detta bolag slogs ihop med Monsanto år 2000 marginaliserades Sverige helt. När Pfizer tog över bolaget 2002 var den svenska delen redan i spillror. Kritiken från finansminister Anders Borg, om att Pfizer skulle ha förött den svenska verksamheten, är historielös. Det jobbet var redan gjort.
Men inte bara Sverige har haft stora problem att ta fram nya storsäljare. Det gäller för hela branschen. Man pratar om »Erooms lag«, vilket är baklängesvarianten på it-industrins Moores lag, där antalet nya mediciner per investerad miljard dollar i forskning halveras vart nionde år. Det är en utveckling som har fortgått sedan 1950-talet.
Fusionshetsen inom läkemedelsindustrin har inte rått bot på detta bekymmer, utan med all sannolikhet förvärrat det. Storleksfördelarna som lyftes fram under 90-talet har inte alls besannats. De flesta genombrott har i stället kommit från mindre bolag och forskningsenheter. Detta lär emellertid inte stoppa Pfizer, som främst drivs av möjligheten till lägre skatt i Storbritannien. Energin i försvaret av Astra Zeneca används nog bättre för att värna om de bolag som faktiskt finns kvar i landet och återskapa den miljö som en gång gjorde svensk läkemedelsforskning framgångsrik.
Den här krönikan publicerades ursprungligen den 16 maj i Fokus nr 20/2014.
Läs mer:
