Kapitalet som tappar ansiktet

När kommunistledaren CH Hermansson på 1960-talet kartlade ägarna i det svenska näringslivet – eller storfinansen som han själv sa – visade det sig att praktiskt taget alla storföretag kontrollerades av sammanlagt femton familjer. Femton maktsfärer, uppkomna genom blodsband och koncentrationen av kapital, som totalt dominerade landets ekonomi.

Att det hade blivit just så i socialdemokraternas Sverige var egentligen lika motsägelsefullt som självklart. De familjeägda storföretagen passade helt enkelt väl in i socialdemokraternas världsbild där arbete stod mot kapital. Så länge kapitalisterna investerade sitt kapital i exportindustrin, och därmed skapade förutsättningar för socialdemokraternas välfärdsbygge, lät partiet gynna de gamla familjeägda storföretagen på olika sätt i regel- och skattesystemen på bekostnad av framväxande konkurrenter och utländska hot.

På så sätt hamnade makten över näringslivet i händerna på »de femton familjerna«. Några år efter att Hermansson släppte boken »Monopol och storfinans« fick han sin bild bekräftad i den statliga koncentrationsutredningen vars slutsatser var snarlika, med skillnaden att några av namnen hade bytts ut och de femton familjerna hade blivit till sjutton ägargrupper.

Hermanssons slutsats att dessa ägarsfärer bara skulle bli mäktigare och mäktigare, i och med att den fria marknadens konkurrens förvandlades till monopol, visade sig däremot vara felaktig.

Dagens verklighet ligger tvärtom långt ifrån den gamle vpk-ledarens profetia.

Av de 50 största aktieägarna i Sverige är bara fyra privatpersoner. Där finns Hennes & Mauritz-grundaren Erling Perssons son och dotter, Stefan Persson och Lottie Tham. Där finns Fredrik Lundberg, som kontrollerar mer än 90 procent av aktierna i fastighets- och investmentbolaget Lundbergs, och greven Gustaf Douglas, storägare i bevakningsföretaget Securitas.

Däremot finns det på den listan inte en enda representant från »de femton familjerna«. En efter en har de nedärvda maktsfärerna antingen gått under eller fått se sin makt kraftigt devalveras. Vem minns i dag redarfamiljen Broström, byggfamiljen Wehtje, skogsfamiljen Kempe eller chokladfamiljen Throne-Holst – på sin tid bland de absolut rikaste och mäktigaste i Sverige?

Sedan Hermanssons kartläggning av näringslivet har nya maktsfärer till och med både hunnit uppstå och försvinna i takt med finansbubblorna, med Erik Penser och Anders Wall som talande exempel.

Men tre av »de femton familjerna« har lyckats behålla sin makt: Wallenberg, Bonnier och Ax:son Johnson. Men de har, precis som med Kamprad och Ikea, organiserat sin makt så att den inte syns i statistiken över de största aktieägarna, antingen genom att inte börsintroducera sina företag eller genom att i första hand äga dem via stiftelser.

Uppenbarligen har den strategin – trots det kostsamma i att låsa fast hela förmögenheten i ett bolag och dessutom sakna tillgång till aktiemarknadens kapital – varit det enda sättet att behålla makten inom familjen. Åtminstone i det 21:a århundradet och det som har kallats en kapitalism utan kapitalister.

Återvänder man till listan över de största aktieägarna i Sverige ser man att den helt domineras av institutioner av olika slag. Det är pensionsfonder, bankfonder och försäkringsbolag sida upp och sida ner. AFA, Alceta, AMF. Ansiktslöst kapital, med andra ord.
Det direkta ägandet som individuella investerare stod för har steg för steg ersatts av ett indirekt ägande där institutionsjättar förvaltar pengar åt sina kunder. Och det är en utveckling som gäller för betydligt fler än femton familjer.

För varje år sedan 2002 har andelen av landets befolkning som äger egna aktier sjunkit, för att i år vara nere på 16,9 procent. Samtidigt kan ingen undkomma att få sina pensionspengar placerade på börsen.

Svenskarnas totala fondförmögenhet överstiger nu 1 000 miljarder kronor; att jämföra med det totala börsvärdet för alla svenska aktiebolag som uppgår till drygt 2 000 miljarder kronor. Då ska man dessutom veta att utländska ägare kontrollerar runt en fjärdedel av värdet på Stockholmsbörsen, och dessa placerare är i de allra flesta fall även de ansiktslösa institutioner.

Allra längst har det gått i de så kallade »herrelösa« företagen – exempelvis Boliden, Kungsleden och JM – där ingen aktieägare äger mer än tio procent. Där ägandet inte består av annat än ett virrvarr av fonder.

Är detta ett problem? Tar den som hanterar andras pengar större risker än den som hanterar sina egna?

Det är inte svårt att hitta kritiker av det ansiktslösa kapitalet. Kritiken kan egentligen delas upp i två skilda ståndpunkter.

Å ena sidan finns det de som påpekar att institutionerna har ett enda ansvar och det är att se till att avkastningen på deras investerade kapital blir så hög som möjligt. De har inget intresse av driva företag, eller ens se till företagens långsiktiga värde, utan flyttar sina pengar efter förväntningarna på aktiemarknaden. Detta, menar kritikerna, leder till en kvartalskapitalism med vidlyftiga options- och bonusprogram och institutioner som till sist är för stora för att de ska tillåtas gå under. I förlängningen innebär det nya finanskriser.

Å andra sidan finns det de som är lika skeptiska till det ansiktslösa kapitalet men av helt andra anledningar. För dem är det inte institutionernas avkastningsmål som är problemet utan att det ansiktslösa kapitalet bryter kedjan ägande-styrelse-ledning, som är själva grunden i det svenska ägarsystemet. Ägarna förlorar sin kontroll och i dess ställe växer en »nomenklatura av förvaltare och direktörer« fram – som finansmannen Bengt Stillström har formulerad det – som tar makten över företagen och handlar i egenintresse.

Det är någonstans mellan dessa ståndpunkter som den allmänna debatten om det ansiktslösa kapitalet har befunnit sig de senaste åren. Alla, inklusive fondjättarna själva, har efterlyst ett ökat ägaransvar.

Det är med tanke på allt tal om ett aktivt ägande som de senaste turerna kring pensionsförsäkringsbolaget AMF framstår så besynnerliga. Inte minst LO, som äger AMF tillsammans med Svensk Näringsliv, har utåt talat sig varma för ökat fackligt inflytande och större socialt ansvarstagande hos företagen. Ändå kunde Svenska Dagbladet häromveckan avslöja att AMF väljer bort valberedningarna, och därmed sin möjlighet att påverka hur styrelserna ska se ut, i fem företag där de är storägare. Bland dem börsjättarna Nordea, SEB, SSAB och Electrolux.

– Det beslutet blir svårt att förklara för våra medlemmar, konstaterade IF Metalls ordförande Stefan Löfven, helt oförstående inför beslutet.
Han var inte ensam om att fråga sig hur AMF:s avhopp var förenligt med deras egna policydokument som talade om bolaget som »en aktiv och ansvarstagande ägare«.

Svaret från AMF, genom informationschefen Stina Sandell, gjorde inte saken bättre. »Ett tänkbart skäl bland andra kan vara att vi överväger en exit. Därmed inte sagt att vi kommer att sälja«, sa hon till SvD.

Om de nu ska sälja, varför skulle de i förväg tala om det för marknaden och därmed riskera sänka aktiekurserna? Om de inte har tänkt sig att sälja, varför skulle de då antyda detta och på så sätt göra sig än mer betydelselös som ägare?

Förvirringen fick till sist AMF:s vd Ingrid Bonde, vice vd Peder Hasslev och dess styrelseordförande Bertil Villard att i måndags svara på kritiken i en debattartikel i Dagens Industri. Deras svar var lika förunderligt som deras beslut från första början: »Vi talar med företagen och inte om dem«, skrev de, »av omtanke om spararnas avkastning varken kan, eller vill vi berätta vilket eller vilka skäl som ligger till grund för vårt ställningstagande.«

Uppenbarligen vill de inte sätta på sig de gamla kapitalisternas höga hatt, den som »de femton familjerna« iklädde under stora delar av förra seklet. Eller om det nu är så att hatten är för stor för dem att bära. Kanske passar den helt enkelt inte dem.

Oavsett vilket så blir det ett moment 22. Inte minst för facket, vilket LO konstaterade i en rapport redan för fyra år sedan:

»Rollen som kapitalägare och kapitalist är inte helt enkel för fackföreningsrörelsen. Å ena sidan anser vi att facket och folket som ägare är en viktig motvikt till kapitalets makt. I vissa fall för att vi ska kunna påverka utvecklingen i en riktning som gynnar oss. Å andra sidan är vi lika fångade i att leva upp till ett avkastningskrav som övriga kapitalister. Om vi inte lyckas med detta kommer vår andel av ägandet att stadigt minska i förhållande till andra aktörers. På sikt omöjliggör detta en hållbar maktbalans.«

Det var knappast detta problem som CH Hermansson förutspådde när han på 1960-talet granskade storfinansen.

Uppgifter om ägandet av de svenska börsbolagen kommer från Sven-Ivan Sundqvists och Daniel Fristedts »Ägarna och makten i Sveriges börsbolag 2009«, utgiven av SIS Ägarservice.
Svenska staten äger mest
De femton största aktieägarna
i Sverige (börsvärde på den svenska
portföljen i miljarder kronor):

1. Svenska staten (94,7)

2. Stefan Persson med familj & bolag (94,3)

3. Swedbank Robur Fonder (73,2)

4. Alecta (48,5)

5. Investor AB (39,3)

6. Industrivärden AB (34,7)

7. SEB Fonder (33,2)

8. AMF Pension (33)

9. SHB/SPP Fonder (29,1)

10. Fjärde AP-fonden (25,5)

11. Nordea Fonder (24,8)

12. Finska staten (24)