Kapitalförstöring

Boksluten för 2013 har börjat trilla in och trots att de samlade resultaten för 2013 förväntas komma in runt 5 procent lägre än för fjolåret, så väntas utdelningarna öka med någon procentenhet till drygt 190 miljarder kronor för Stockholmsbörsens bolag.

En viktig förklaring är att en hög, stabil och över tid växande utdelning är viktigt för att få en stämpel som kvalitetsbolag. Detta gör att bolag mycket ogärna sänker utdelningen, trots vinstfall, då det är en signal om att bolaget har stora problem. Det handlar även om kortsiktig kursvård. Sänkt utdelning innebär lägre direktavkastning och därmed ett strupgrepp på den kraft som syresatte fjolårets börsrally, skillnaden mellan direktavkastningen och den låga räntan.

Kraven från investerarkollektivet på företagen att leverera »aktieägarvärde« har över tid gjort att utdelningsandelen stigit kraftigt. I dag finns det knappast något bolag som inte har som mål att dela ut minst hälften av nettoresultatet. Swedbank med vd:n Michael Wolf,  delar i år ut 73 procent av vinsten. De höjda kraven på utdelningar är även ett sätt att hålla ledningarna i strama tyglar, så att de agerar kapitalsnålt och inte sprätter pengar på slentrianmässiga investeringar.

Många traditionellt kapitalintensiva bolag, som skogsföretagen, har även som finansiellt mål att investeringarna i anläggningar ska vara mindre än avskrivningarna. Vinstvarningen från kartongtillverkaren Billerud Korsnäs häromveckan, vars orsaker var produktionsstörningar vid två av bolagets bruk, Frövi och Gruvön, är en tydlig indikation på vad som händer när man försöker sträcka ut den ekonomiska livslängden på vitala delar allt för långt.

Astra Zeneca är ett annat bolag som fört ut en allt större del av sitt intjänade kapital till ägarna, trots att såväl vinster som framtagandet av nya preparat har sjunkit påtagligt. Under 2012 skiftade företaget ut närmare 7 miljarder dollar till aktieägarna, inklusive aktieåterköp, vilket var knappt 90 procent av resultatet och närmare 60 procent mer än vad bolaget investerade i sin forskning. För ett bolag i en verksamhet där den höga lönsamheten för patenterade preparat bygger på det implicita samhällskontraktet att vinsterna ska matchas av framtidsinriktade investeringar så urholkas trovärdigheten. För 2013 beräknas Astra Zenecas vinst ha sjunkit med en tredjedel. Aktieåterköpen har visserligen upphört men utdelningen ligger kvar på samma höga nivå och matchar storleken på företagets forskning.

Trycket på att lämna ifrån sig vinsterna är tillsammans med den ekonomiska krisen en viktig förklaring till att investeringsnivån generellt har sjunkit. I USA, där återhämtningen efter finanskrisen är på god väg, ligger företagens investeringar ändå på samma låga nivå som de gjort under hela krisen. För svenska företag är bilden likadan. Vårt enorma bytesbalansöverskott, som främst kan härledas till företagssektorn, visar att vi sparar långt mer än vi investerar.

Tanken med att slussa ut så mycket kapital till investerarna är ju att det ska vandra från mogna företag till investeringar i bolag med större utvecklingspotential och kapitalbehov. Investerarkollektivet har dock svårt att hitta några nya reella investeringar. I stället snurrar kapitalet inom det finansiella systemet och jagar gamla objekt. Utdelningarna bidrar till denna rundgång genom att större delen återinvesteras på kapitalmarknaden.

Men sparande som inte investeras i några nya produktiva resurser leder till ekonomisk stagnation, vilket ekonomer som Paul Krugman och Larry Summers menar karaktäriserar västvärldens tillstånd idag.