Kärnkraftsprofetens dödsdömda uppdrag

En smula motvilligt steg Magnus Hall upp på scenen. Platsen var Almedalen på Gotland där Vattenfall skulle presentera sin nya koncernchef. Eftersom det är kutym att en vd inte uttalar sig om sitt jobb i förväg intog Magnus Hall rollen som »moderator« medan en panel med Svante Axelsson från Naturskyddsföreningen, gamla SJ-ordföranden Ulf Adelsohn och Carina Håkansson från Skogsindustrierna fick ge honom goda råd.

Ulf Adelsohn intygade hur svårt det är att leda ett statligt företag – det gäller att ta ett långtgående samhällsansvar (Adelsohn försökte i SJ – och fick sparken). Svante Axelsson ville att statens energibolag ska bli 100 procent förnybart. Carina Håkansson var lite rädd för att hennes gamla kompis skulle byta åsikt när han satt sig på andra sidan förhandlingsbordet. Nu är det dags för Vattenfall att återuppta samtalen med industrin om gemensamma investeringar i energi, tyckte hon.

– Jag utgår från kundens behov, förklarade Magnus Hall artigt.

– Och jag tycker självklart att det ska bli förnybart och att vi ska ställa om. Det är för mig självklarheter.

Deklarationen var något av en sensation från en man som i tio års tid lobbat för kärnkraft och försökt övertala Vattenfall att bygga nya reaktorer. Som chef för skogskoncernen Holmen har Magnus Hall varit ordförande i den elintensiva industrins två påtryckarorganisationer Bas-El och Industrikraft.

När han nu börjar på Vattenfall den 1 oktober får han ett av Sveriges svåraste jobb: att vända utvecklingen i det utskällda företaget. Det handlar om Nuonaffären och om kärnkraften. I valrörelsen duggade kraven på Vattenfall tätt. Kolkraften i Europa ska säljas, intygade politikerna nästan unisont. Men Stefan Löfven har antagligen inga invändningar mot Hall som ny Vattenfallchef. De har ett gemensamt förflutet i kampanjen för ny kärnkraft. Men frågan är vilka planer Magnus Hall har för Vattenfall. Och vilket mandat kommer han få?

Magnus Hall är civilingenjören som började som talskrivare och assistent åt vd:n på Holmens bruk i september 1985, endast 26 år gammal. 2004 blev han vd och koncernchef för Holmen Group. I februari 2014 sa han oväntat upp sig. Några månader senare hade han fått ett nytt jobb.

Vattenfalls ordförande Lars G Nordström ledde rekryteringen. Varför han anställt Sveriges främste kärnkraftslobbyist kan han inte riktigt förklara.

– Magnus Hall har inte anställts för det han gjort tidigare på energiområdet, säger Lars G Nordström.

– Han är en bra företagsledare med industriell och internationell bakgrund och det är precis vad styrelsen ville ha.

Att Magnus Hall tidigare varit ordförande för Industrikraft och därigenom haft många och långa förhandlingar med Vattenfall för att få till stånd nya kärnkraftsreaktorer, tycker Lars G Nordström är ovidkommande.

– De där förhandlingarna var före min tid och det har jag inte borrat djupare i, säger han.

Den process som ledde fram till att Magnus Hall fick jobbet började 2003. Då inledde Svenskt Näringslivs mest elintensiva förbund ett lobbyarbete för att vända kärnkraftsopinionen. Tillsammans med Eon, Fortum och Vattenfall startades »Forum för energi och tillväxt«. Kampanjen sköttes först av pr-firman JKL men 2008 fick även Prime i uppdrag att vända opinionen inom centern och socialdemokraterna. I kampanjen deltog även Stefan Löfven, dåvarande ordförande i IF Metall.

Den elintensiva industrin hade några år tidigare börjat sin »elrevolt« mot höga elpriser och osäkerheten i energipolitiken (sedan kärnkraftverken i Barsebäck stängts). Magnus Hall hotade med att Holmen skulle sluta investera i Sverige.

Efter finsk förebild bildade ett antal svenska storföretag ett konsortium, Bas-El och senare Industrikraft, för att tillsammans med Vattenfall bygga kärnkraft. I Finland hade företag och kommuner gått ihop med Fortum för att bygga kärnreaktorn Olkiluoto 3. Reaktorn skulle vara klar 2009 (men är nu många år försenad, senaste beskedet om start är 2018).

I Sverige krävdes dock lagändringar för att bygga ny kärnkraft. Svenskt Näringsliv spenderade 20 miljoner kronor på Prime som anordnade föreläsningar och uppvaktade politiker som bjöds på frikostiga studieresor till kärnkraftverken i Finland.

Sin första framgång skördade kampanjen när alliansregeringen i februari 2009 presenterade sin energiuppgörelse. Centerpartiet hade gått med på att ta bort förbudet mot ny kärnkraft mot att folkpartiet gick med på fortsatt utbyggnad av vindkraft.

Det var nu fritt fram att bygga ny kärnkraft i Sverige, men det måste ske på marknadsmässiga villkor utan statliga subventioner. Dessutom får ny kärnkraft bara uppföras på de platser där de redan befintliga verken ligger, och först när någon av de gamla reaktorerna läggs ner.

Magnus Hall välkomnade uppgörelsen. I DI berättade han att deras nya bolag Industrikraft redan var igång med diskussioner med de befintliga kärnkraftsproducenterna: »Vårt mål är att få till stånd en ny reaktor.«

Hösten 2009 intensifierades samtalen. Industrikraft och Vattenfall offentliggjorde sitt samarbete. Enligt nya uppgifter till Fokus hade Magnus Hall och Vattenfalls dåvarande vd Lars G Josefsson då ett i det närmaste färdigt avtal om att bygga en ny reaktor. Magnus Hall förklarade i medierna att ett gemensamt bolag skulle bildas under våren 2010 och att basindustrin var beredd att satsa 30 miljarder kronor.

Men det nya avtalet stötte på patrull. Näringsdepartementet konstaterade att avtalet var väldigt förmånligt för industrin men mycket ofördelaktigt för Vattenfall. Industriföretagen skulle få el till mycket låga självkostnadspriser, men Vattenfall skulle bli av med inkomsterna och marknaden översköljas med ett överskott av el vilket skulle sänka elpriserna.

– Jag kan inte klandra Magnus Hall och industrin för att de försökte få fram ett så bra avtal som möjligt, men för Vattenfall hade det varit en mycket dålig affär, säger en källa i regeringskansliet.

Strax därefter tvingades Lars G Josefsson sluta på Vattenfall (han fick så småningom en styrelsepost i Magnus Halls Holmen). Ny chef blev Øystein Løseth som var norrman och inte lika insyltad i det svenska näringsetablissemanget. Löseth vågade stå emot kärnkraftslobbyn. Avtalet med Industrikraft drog ut på tiden.

Men Magnus Hall uttalade sig flitigt. Till Norrtelje Tidning: »Riksdagens ja till ny kärnkraft är en viktig pusselbit i vår planering.« Och senare till samma tidning: »Även om kärnkraften kommer att stå för en mindre andel i framtiden så förblir den en viktig kraftkälla under hela det här århundradet.«

Magnus Hall upprepade sitt mantra om billig energi till industrin: »Vi kommer att behöva el till ett konkurrenskraftigt pris i framtiden när priserna stiger.«

Trots att energi i allmänhet och kärnkraft i synnerhet har varit på tapeten i valrörelsen är det få som tycks ha noterat att elpriset inte alls har stigit – utan i stället sjunker. Efter finanskrisen 2008 har efterfrågan på el minskat och energimarknaden genomgår omvälvande förändringar.

Orsakerna till den sjunkande elkonsumtionen är flera. Lågkonjunkturen i Europa har gjort att näringslivets elbehov minskat och delar av den elintensiva industrin har flyttat till andra delar av världen. I Sverige har fem pappersmaskiner stängts sedan 2008. Energieffektiviseringen och förändrade konsumtionsmönster har också inverkat.

Trots sjunkande elpriser och stagnerad efterfrågan har de stora elbolagen i Europa fördubblat (!) sina investeringskostnader efter finanskrisen. Under det senaste decenniet har företagen ökat sin kapacitet med 100 gigawatt, till största delen i fossilberoende kraftverk (olja, kol eller naturgas). Banken UBS räknar med att de stora elbolagen i Europa måste stänga ner motsvarande hälften av sin nyinstallerade kapacitet till år 2017 för att bibehålla sin lönsamhet på 2012 års nivå. Kraftföretagen riskerar nu att sitta med nybyggda anläggningar som från start är olönsamma. Och omöjliga att sälja. Många har redan gjort stora nedskrivningar. Vattenfall tvingades 2013 skriva ned sitt Nuonköp med 30 miljarder kronor. Även tyska RWE, franska EDF och italienska Enel har gjort nedskrivningar på tiotals miljarder euro.

Många menar att energibranschen står inför en lika revolutionerande förändring som när persondatorn kom i början på 1980-talet och nästan utplånade de stora dataföretagen. Genom politisk styrning har många europeiska länder på senare år byggt upp en stor kapacitet i förnybar energi. Nya vindkraftsparker och solpaneler på taken gör att storskalig elproduktion nu konkurreras ut av en mindre, decentraliserad produktionsmodell. »Kundens ökade inflytande över sin egen elproduktion leder till förändringar i det traditionella energilandskapet«, skriver Vattenfall i sin senaste årsredovisning. »Elen strömmar inte längre enbart från storskaliga kraftverk, genom elnätet fram till kunden, utan alltmer även från småskaliga kraftverk eller solpaneler där elen matas in i lokala och regionala nät. Fler kunder blir så kallade prosumers (kunder som både är producenter och konsumenter) och utbytet av information och el mellan det traditionella elbolaget och kunder blir således dubbelriktat.«

När allt fler privatpersoner blir sina egna elproducenter blir behovet att köpa el från kraftbolagen allt mindre. Den framtida affären blir i stället nya tjänster inom småskalig energiproduktion och energieffektivisering, konstaterar Vattenfall i sin årsredovisning. Den tid då elbolagen tjänade huvuddelen av sina inkomster på storskalig elproduktion är snart förbi.

Värderingsinstitutet Moody’s konstaterade i en analys att de europeiska kraftföretagen måste »anpassa sig till det nya paradigmet om de inte ska bli utraderade«.

Varför gjorde Vattenfall egentligen sin internationella expansion?

Styrelseordförande Lars G Nordström suckar när han ställer den retoriska frågan. Han har aldrig förstått vitsen med att Sveriges statliga energibolag skulle ge sig ut i Europa.

Vi sitter i ett konferensrum på Vattenfalls nya huvudkontor i Solna. Här har Vattenfall flyttat in i flotta lokaler ett stenkast från Friends Arena. Det ger känslan av ett internationellt storföretag med mycket pengar. En bild som i dag knappast stämmer med verkligheten.

Vattenfall har varit mycket lönsamt. Ironiskt nog hade bolaget vid 2000-talets början en närmast idealisk energimix med vattenkraft, kärnkraft (avskriven) och lite kraftvärme från biobränslen. Koldioxidutsläppen var minimala, och hade man hållit fast vid dessa energikällor hade bolaget under de gånga tio åren kunnat tjäna bra med pengar och haft stora resurser till satsningar i förnybar produktion.

En växande miljöopinion i Sverige tyckte att Vattenfall skulle gå den vägen. Men vd Lars G Josefsson lyssnade inte särskilt mycket på vare sig sina ägare eller miljö-opinionen. I stället skulle han göra som de andra stora energibolagen i Europa. Han expanderade utanför hemmamarknaden och satsade allt på ett kort – CCS, Carbon Capture and Storage. Den kolkraft han köpte upp i Tyskland, Polen, Danmark, Finland och Holland skulle göras »koldioxidfri« genom att växthusgaserna leddes ner i underjordiska bergrum. Problemet var bara att tekniken för CCS knappt hade lämnat ritbordet och dessutom omöjliggjordes av ett starkt folkligt motstånd.

I dag sitter därför Vattenfall med den kanske sämsta energibalansen av alla de stora elbolagen i Europa. Kolkraftsinvesteringarna har kostat miljarder och riskerar nu att bli värdelösa.

– Om vi inte hade gjort alla dessa investeringar så hade vi inte haft dagens skrala resultat och problem med miljöopinionen. Det kan vi inte göra mycket åt nu. I stället får vi göra det bästa av situationen, säger Lars G Nordström.

I sina samtal med alliansen och socialdemokraterna har Lars G Nordström skojat och sagt att eftersom s-regeringen köpte kolkraften i Tyskland (trolig förlust 20–30 miljarder) och alliansregeringen köpte Nuon i Holland (trolig förlust 50 miljarder) så står det 1–1.

– Det är oavgjort och dags att gå vidare.

Stor arbetsgivare. Över 1000 anställda jobbar på Forsmark. 

I dag har Vattenfall inga pengar för att göra större offensiva satsningar i exempelvis landbaserad vindkraft. Resultatet räcker nätt och jämnt för att klara underhållet av befintliga anläggningar. När prissäkringar för elpriset går ut 2015 och i slutet av 2016 kommer dessutom inkomsterna att sjunka drastiskt eftersom elpriset nu är rekordlågt.

Vattenfall klarar heller inte sin målsättning att minska koldioxidutsläppen till 65 miljoner ton år 2020.

– Om vi ska komma ner till 65 miljoner ton koldioxidutsläpp så finns ingen annan väg än att sälja anläggningar. Det har vi klart deklarerat, säger Lars G Nordström.

USA dumpar just nu billigt kol i Europa och därför är kolkraften i dag lönsam. Men när skiffergasrevolutionen i USA är över kommer gaspriserna stiga och då behöver amerikanerna sitt kol själva. Dessutom kommer utsläppspriserna i Europa att gå upp och då lär kolkraftverken i Europa inte ge några vinster mer.

Kol blir olönsamt, medan vind och sol blir lönsamt. Såväl alliansen som oppositionen deklarerade i valrörelsen att kolkraften i Tyskland måste säljas.

– Om politikerna vill sälja kolkraften i Tyskland – fine, då gör vi det. Det är ett politiskt beslut från ägaren, och det kommer vi att rätta oss efter, säger Lars G Nordström.

Frågan är dock om politikerna vill svälja den beska medicinen att sälja en stor del av Vattenfalls tillgångar med stora förluster som följd. Många tror nu att bolaget inte kommer att klara den nödvändiga omställningen utan kapitaltillskott. Men Lars G Nordström tror att finansiering till nya projekt går att ordna. Just nu pågår sonderingar med AP-fonder och riskkapitalbolag som EQT för att få medfinansiärer.

Men vilken väg ska Vattenfall gå? Storskaliga kraftverk eller småskalig konsumentinriktning? Och hur blir det med kärnkraften?

I mars 2011 inträffade olyckan i Fukushima. Kärnkraftslobbyisterna i Sverige som just låg i startgroparna för en stor pr-kampanj – Ladda Sverige – fick dra i nödbromsen.

Förhandlingarna mellvan Industrikraft och Vattenfall pågick för fullt våren 2011. Men efter Fukushima blev opinionsläget ohållbart. Den redan tveksamme Løseth kunde därför dra sig ur samtalen med Industrikraft.

– Vi synade industrins kort, men det visade sig att de inte var beredda att satsa några stora pengar i projektet, de tyckte att Vattenfall skulle betala, säger en källa med insyn i förhandlingarna.

När samarbetet med Vattenfall avbröts ville Magnus Hall och hans kolleger i Industrikraft i stället själva få bygga kärnkraft, och de försökte få regeringen att ändra den nya lagen. Något som alliansregeringen inte kunde gå med på.

Kanske är det därför som Magnus Hall nu i stället blir chef för Vattenfall. Trots allt skralare kassa har Vattenfall drivit projekteringen av nya kärnkraftverk vidare. Enligt Øystein Løseth sysselsätter planeringen ett hundratal anställda. Enligt tidningsuppgifter kommer hela projekteringsprocessen kosta Vattenfall en miljard.

– Vi har inte satt upp någon ram för vad planerna på ny kärnkraft får kosta, säger Lars G Nordström. Om Vattenfall »har råd« låter han vara osagt.

– När riksdagen nu har gjort det tillåtet att satsa på ny kärnkraft kan vi inte bara säga nej utan att först ha undersökt förutsättningarna.

Strålsäkerhetsmyndigheten arbetar just nu med att sätta ribban för vilken säkerhet som ska krävas i de nya anläggningarna. Ett svar på ansökan väntas under 2015.

Många tror att säkerhetskraven och de höjda avgifterna till avfallshanteringen kommer att bli så höga att ny kärnkraft blir omöjlig att räkna hem. Miljöpartiet kräver också att de nya säkerhetskraven även ska gälla för de gamla reaktorerna.

– Vi bedömer att marknaden själv kommer att stänga två eller fler reaktorer under kommande mandatperiod, säger Lise Nordin, miljöpartiets talesperson i energifrågor.

Möjligen är Lars G Nordström inne på samma tankegångar.

– Det är möjligt att nya säkerhetskrav kommer att göra de befintliga anläggningarna så olönsamma att man lägger ner dem, säger han.

Och han är inte heller särskilt optimistisk när det gäller ny kärnkraft.

– Jag tror att det kommer att bli jättesvårt att räkna hem ny kärnkraft. Det är mycket möjligt att kärnkraftsmatchen är överspelad, säger Lars G Nordström.

Den nya regeringen måste nu hitta en väg framåt i energipolitiken. Slagorden från valrörelsen är fortfarande tongivande. Folkpartiets Jan Björklund säger att Sverige måste bygga ny kärnkraft, medan Stefan Löfven, som själv drivit samma kärnkraftsvänliga ståndpunkt, duckar. Miljöpartiet och centern vill inte bygga nytt, utan i stället stänga reaktorer som snart faller för åldersstrecket. Men kärnkraften kanske inte alls behöver bli den brännande fråga som politiska bedömare förutspått. De krassa marknadskrafterna kan komma till Löfvens räddning.

Vattenfalls stora utmaning blir att radikalt ändra sin affärsmodell. Frågan är om Magnus Hall är rätt person att klara den uppgiften. Nästa vecka börjar han jobbet.

Fakta | Partierna om kärnkraften

Socialdemokraterna: Vill avveckla men säger att kärnkraft kommer vara en viktig del av elproduktionen under lång tid framöver.

Vänsterpartiet: Vill avveckla på sikt, ej specificerat när.

Miljöpartiet: Vill avveckla två gamla reaktorer de närmaste åren, stoppa effekthöjningar och livstidsförlängningar av reaktorerna.

Folkpartiet: Vill behålla kärnkraften. Nya kärnkraftverk ska kunna byggas och det ska inte finnas något fastställt antal reaktorer i Sverige. Privata företag ska initiera och finansiera framtida kärnkraft.

Kristdemokraterna: Befintliga reaktorer ska ersättas med nya som är säkrare och mer effektiva.

Centerpartiet: Sverige ska inom en generation vara ett samhälle med 100 procent förnybar energi fritt från kärnkraft och uranbrytning.

Moderaterna: Vill se trygga och moderna kärnkraftverk. De höga miljö- och säkerhetskraven är viktiga.

Sverigedemokraterna: Ser positivt på en vidareutveckling av kärnkraftstekniken.