Kina hotar sedelpress

1985 besökte en 32-årig Xi Jinping amerikanska delstaten Iowa med en kinesisk jordbruksdelegation. Xi fick nöja sig med att sova i pojkrummet hemma hos ett lokalt bondepar, bland baseballaffischer och Star Trek-figurer. När Xi nästa vecka återvänder till USA för sitt första officiella besök som president, gör han det som ledare för världens näst största ekonomi.

I diskussionerna med president Barack Obama ska en rad kontroversiella ämnen avhandlas, däribland konflikten i Sydkinesiska sjön, digitala spionattacker och koldioxidutsläpp.

Den mest intressanta frågan är dock den kinesiska valutan, yuanen. Kinas devalvering i augusti är den kraftigaste sedan 1993 och utmålades genast av amerikanska politiker som ett sätt att ge exportörer fördelar på USA:s bekostnad. Den republikanske presidentkandidaten Donald Trump anklagade Kina för att »suga blodet ur« den amerikanska ekonomin.

Det verkliga skälet bakom Kinas devalvering är emellertid mer långsiktigt: att utmana dollarns ställning som världens ledande reservvaluta – ett vapen som utrikespolitikgurun Ian Bremmer beskrivit som »kraftfullare än en kärnvapenarsenal«.

Ett beslut med avgörande betydelse för denna maktkamp väntas fattas i Washington inom kort. Men inte i Vita huset utan längre upp på samma gata. Där ska valutafonden IMF i november avgöra om den kinesiska yuanen bör tas upp i dess korg för reservvalutor, bestående av dollar, euro, pund och japanska yen.

IMF har klargjort att en mer marknadsstyrd valuta – devalveringen i augusti var i själva verket följden av en reform som syftar till just detta – är ett krav för inträde, som i sin tur skulle vara ett kvitto på Kinas status som finansiell stormakt. På sikt kan det få omvälvande konsekvenser för både världsekonomin och USA:s internationella maktposition.

I sjuttio år har dollarn varit den globala ekonomins smörjmedel: den används i 85 procent av världens valutatransaktioner, som betalningsmedel i 75 procent av all varuhandel (utanför USA) och utgör 60 procent av världens centralbanksreserver. Resultatet är ständigt hög efterfrågan på den amerikanska valutan, med enorma politiska och ekonomiska fördelar som följd. USA-kontrollerade betalningssystem som används av banker världen över har med en knapptryckning gjorts otillgängliga för både Ryssland och Iran.

Det verkliga privilegiet är dock pressade amerikanska lånekostnader. Enligt konsultfirman McKinsey handlar det om uppåt 100 miljarder dollar per år. Dollarns status låter helt enkelt amerikaner låna, och därmed leva, billigare än folk i andra länder. På så sätt är det Kina – USA:s största långivare – och andra länder som subventionerar den amerikanska ekonomin, inte tvärtom. Det hävdar ekonomhistorikern Barry Eichengreen, aktuell med boken »Renminbi Internationalization« (Renminbi är ett annat ord för den kinesiska valutan.) Han menar att dollarns dominans på många sätt är en anomali, en kvarleva från årtiondena efter andra världskriget, då USA utgjorde världsekonomins självklara nav, men »mer än lite egendomlig« i dag, när både Kina och Tyskland exporterar mer. Att ersätta dollarn, eller åtminstone göra den egna valutan likvärdig, är ett av Xis övergripande mål, hävdar Eichengreen.

Ökad användning av yuan internationellt skulle ge Kina liknande förmåner som USA, samtidigt som landets dollarbehov skulle minska och amerikanska räntor stiga. Makten över världens finansmarknader skulle delvis förflyttas till Kinas centralbank. Ett införlivande i IMF:s valutakorg är ett obligatoriskt steg på vägen, som i sin tur skulle stärka andra länders villighet att hålla yuan i reserv, vilket är nödvändigt för ökad användning.

Att USA helst skjuter ett kinesiskt inträde på framtiden är ingen hemlighet. Obamas finansminister Jack Lew gjorde klart i april att Kina ännu inte anses redo. Den amerikanska kongressen fortsätter samtidigt att vägra ratificera en övergripande reform av IMF från 2010 som skulle utöka Kinas röstandel i fonden. Privilegier ger man inte upp i första taget.

FAKTA | Första besöket

Kinas president Xi Jinping tas emot i Vita Huset på en officiell middag den 25 september.