Kohandel räddar ansiktet

Det låg något tillrättalagt och smart över den powerpointtunga dragningen som ett av Sveriges största riskkapitalbolag, det Wallenberg­nära EQT, gjorde i förra veckan. Det andades rätt mycket »det är viktigt att uppfattas som ansvarsfull och seriös ägare«-strategi över tillställningen.

I lagom uppknäppta och diskret pastellfärgade skjortor meddelade då vd Conni Jonsson och hans närmaste män att bolaget ska sluta att förvalta sina fonder på mer skattevänliga ställen, som de brittiska kanalöarna. Men innan man kom till skott och släppte denna nyhet inför en hyfsat stor reporterskara höll ledningen en lång utläggning om hur mycket risk­kapital och dess bolag har betytt och betyder för Sverige, och för tillväxten.

Att sparka på en riskkapitalist under det senaste halvåret har väl inte direkt upprört någon. Snarare tvärtom. Hejarop har inte saknats. Anders Borg & co har kunnat håva in riktigt lättplockade politiska poäng när de hotat med vissa lag- och regeljusteringar. Skatteverket har fått råg i ryggen och upptaxerat en rad av de mest namnkunniga riskkapitalisterna. Bland annat har Björn Savén, IK och Harald Mix, Altor, fått skatten uppskruvad med 934 respektive 252 miljoner kronor.

Pr-konsulter måste ha vädrat morgonluft. Riskkapitalisternas behov av en rejäl renomméförhöjare har varit akut efter en höst där riskkapitalbolag i allmänhet och Carema i synnerhet har piskats hårt. EQT snappade läget.

Riskkapital är onekligen ett viktigt smörjmedel i en väl fungerande ekonomi, inget snack om det. Frågan är snarare hur bolagen agerar. Kritiken har riktat in sig på hur vinstdelningen beskattats och hur man via skatteparadis har klarat sig undan svensk bolagsskatt. EQT insåg förmodligen att i farans riktning låg både tuffare lagstiftning och ett än mer tilltufsat rykte som kan vara en nackdel även i politiska sammanhang. Goda tips kom säkert också inifrån. Per Nuder, s-märkt tidigare statsråd, är numera rådgivare åt EQT.

Det finns också en uppenbar risk för att det kan blir svårare att locka kapital till EQT:s riskkapitalfonder. Eftersom dessa fonder bland annat har försetts med kapital från AP-fonderna, som ju är lika med statliga svenska pensionspengar, kan det bli politiskt omöjligt för AP-fonderna att placera medel i riskkapitalfonderna. Svenska pensionsmiljarder i skatteparadis är kanske inte den mest lättsmälta karamellen? Riskerna blev helt enkelt affärskritiska.

Rädda det rykte som räddas kan, resonerade nog EQT och formerade en ny och mer aptitlig inriktning. Och hoppades på att resten av branschen skulle haka på. Eller som Conni Jonsson uttryckte det: »Många tycker nog att det är bra att EQT tar risken, sedan får vi se hur skiten funkar.«

Frågan är bara hur avgörande denna kursändring är i praktiken. Det EQT gör är att dra bort förvaltningen av sina fonder från Guernsey och i stället förvalta dem i de europeiska länder de är etablerade i och betala skatt där. Men i Sverige lär vi inte få se några EQT-förvaltade fonder i första taget.

Framför allt beror det på att det fortfarande saknas klara regler och lagar när det gäller hur och var fonderna ska beskattas och om man ska se på avkastningen som inkomst av tjänst eller kapital. Menar riskkapitalisterna och pekar på investerarnas ovilja att finnas i Sverige. I stället efterlyser EQT och kollegorna i riskkapitalbranschen långsiktighet, förutsägbarhet och tydlighet runt beskattningen.

Så vad allt handlar om är kanske lite gammal hederlig kohandel. Vi (risk­kapitalisterna) visar vår goda vilja, slutar upp med provocerande skatteplanering och uttrycker en vilja att någon gång i framtiden placera fonderna i Sverige om ni (lagstiftare och myndigheter) fortsätter ösa in pengar och ger oss tydligare ramar. Deal?