Konsten att lämna en klubb

När det otänkbara blir tänkbart måste det också göras mätbart. På den politiska arenan är det fortfarande tabu att tala om en splittring av euroområdet. Men med den negativa spiralen i fortsatt spinn har miniräknarna kommit fram, nu ska den demon som stavas utträde ur euron mätas och vägas. Fallerade förhandlingar om budgetunderskottet i USA i veckan har gjort kalkyler än mer begärliga och EU-regeringarnas analysavdelningar bygger nu sannolikt scenarier, under sträng sekretess.

Ingen vill skapa panik, men ändå måste vi ju veta: Vilka konsekvenser får det för Sverige och Europa om eurozonen splittras?

»En gigantisk finansiell chockvåg, med bankrusningar, företagskonkurser och återupprättade valuta- och gränskontroller mellan Europas länder«, förmodar tidskriften Economist, som i likhet med nobelpristagaren Nouriel Roubini och EU-kommissionens ordförande José ­Manuel Barroso skildrat valutaunioniens domedag i svepande termer.

Den schweiziska investmentbanken UBS har däremot vågat sig på en numerär analys. I en rapport från september hävdar bankens ekonomer att det skulle kosta en skuldtyngd ekonomi som väljer att gå ur eurozonen mellan 9 500 och 11 500 euro per invånare under det första året. Det motsvarar 40–50 procent av landets BNP. Effekten för medborgarna blir då högre arbetslöshet, höjda skatter och försämrad köpkraft gentemot utlandet. Efter den initiala smällen kommer ytterligare 4 000 euro per person under ett antal år där­efter.

Om Italien valde att återinföra sin gamla valuta, skulle värdet på alla finansiella tillgångar i landet från en stund till en annan uttryckas i lira. Konkret skulle det ske genom att parlamentet klubbar igenom en ny lag som föreskriver liran som betalningsmedel och fastställer vilket värde den ska ha gentemot euron vid omvandlingsögonblicket. Kort därefter skulle den flytande växelkursen sänka värdet på liran mot euron, troligen med 40–50 procent.

»I det läget vore en statsbankrutt närmast oundviklig, antingen genom att statsskulden omvandlas till lira och därmed skrivs ner så mycket att det i utländska investerares ögon motsvarade en konkurs. Eller genom att statsskulden, om man beslutat att den ska fortsätta vara denominerad i euro, skulle bli obetalbar för en lira-baserad ekonomi«, skriver UBS.

Resultatet av dessa scenarier skiljer sig inte avsevärt från resultatet av en bankrutt inom ramen för euron. Den stora skillnaden är att med en ny inhemsk valuta skulle många företag dras med i konkursvirveln. Upplåningsförmågan skulle sjunka (man brukar räkna med att kapitalkostnaden är minst lika hög för företag i ett land som räntan på statsskulden), och skulder i utlandet skulle bli svåra att betala i en ny devalverad valuta.

Ett mer demonliknande problem är frågan vilka tillgångar som borde omvandlas till en ny valuta. Bara italienska medborgares? Hur blir det med utlänningar som har eurokonton i landet?

»En förnuftig medborgare skulle i det läget ta ut sina pengar från banken, packa dem i en väska och bege sig till närmaste gränsövergång – om inte regeringen stängt dem. Då skulle den förnuftige i stället gräva ner resväskan i trädgården. Det enda sättet att undvika detta är att stänga hela banksystemet«, skriver UBS ekonomer.

Om i stället en stark ekonomi som Tyskland väljer att lämna euron, förutser UBS en kostnad av 6 000–8 000 euro per invånare under utträdesåret, och runt 4 000 euro under påföljande år. Det motsvarar »bara« 20–25 procent av landets BNP. Det blir ingen statsbankrutt, i stället står kredit­förluster, samt minskad handel och export för de största kostnaderna.

Försäkringsjätten Allianz har också tittat på fallet Tyskland, men tar sin utgångspunkt i att ett antal skuldtyngda länder bryter sig ur samarbetet och lämnar en kärntrupp av starka ekonomier kvar, vars valuta då stärks ohälsosamt mycket.

»Ekonomin skulle krympa knappt fyra procentenheter under det första året, framför allt drivet av en 15-procentig minskning av exporten«, skriver Allianz ekonomer, som också räknat ut att antalet arbetslösa skulle stiga med en miljon personer.

Som svensk återstår dock den viktigaste frågan – hur ser effekterna ut för EU-länder utanför euron?

Storbritanniens ekonomi skulle bara backa en halv procent, enligt tankesmedjan Centre for Economics and Business Research. Med en släng av landets traditionella euroskepticism förutspår man att tillväxten inom en 30-månadersperiod skulle vara lika stark som om valutasamarbetet var oförändrat. Inte mycket skulle gå förlorat.

Men landets regering pratar öppet, från åskådarplats utanför eurogruppen, om möjligheten att det kan bli värre än så. Näringslivsminister Vince Cable har enligt tidningen Guardian sagt att brittiska ­finansdepartementet både gör beredskapsplaner och räknar på effekterna av ett »Armageddon«.

– Vi måste ta itu med verkligheten så som den ser ut, säger han.

Trots att svenska politiker likaledes borde kunna ta bladet från munnen är de mer försiktiga.

I budgetprognosen från september beskriver finansdepartementet ett scenario som antar fördjupade problem i euroområdets banksystem. Det är en skolboksbeskrivning av en negativ konjunkturspiral men berör inga explicta kostnader för en splittring. Konjunkturinstitutets prognoschef Jesper Hansson menar att det vore ren spekulation att ta fram sådana siffror. De scenarion som presenterats av andra tar bara utvalda effekter i beaktande, säger han, men håller med om att storleksordningen tre procents negativ tillväxt vid en splittring kan vara i rätt härad.

De mekanismer som skulle sättas i rörelse av en eurosplittring är det mindre tabu att resonera kring. Hansson anser att det avgörande är huruvida ett land lämnar unionen under ordnade former, med euroinstitutionernas hjälp och stöd, eller om man plötsligt ställer in betalningarna.

– Det har skett förut, bland annat i Argentina. Då försöker man kontrollera förloppet genom att införa kapitalregleringar och förbjuda uttag ur banker från och med en viss tidpunkt. Därmed köper man sig tid att förhandla med långivare och inte minst kan banksystemet fortsätta fungera. Därmed köper man sig tid att förhandla med långivare och banksystemet kan fortsätta fungera. Skulle en splittring däremot utlösas av en politisk låsning, till exempel att ECB plötsligt slutar stödköpa italienska statspapper, kan effekterna bli mycket allvarligare. Räntan skjuter i höjden och landet blir betalningsoförmöget så snart det är dags att förnya lån som förfaller. Det skulle kunna frysa banksystemet helt. I ett ordnat scenario tror jag euroländerna kan hantera kreditförlusterna i banksystemet, ett lamslaget betalningsväsen vore mycket svårare, säger Jesper Hansson.

En närmare titt i den europeiska kristall­kulan än så tycks ingen kunna erbjuda just nu, och osäkerheten består. Kanske är det med tanke på denna livets oberäkneliga sida som Der Spiegel kan rapportera att det finns 13 miljarder D-mark gömda i tyska myntsamlingar och madrasser.

Fakta | Strider mot konstitutionen

Att bryta upp valutaunionen, som designats som ­oåterkallelig, strider mot den europeiska konstitutionen.

Lissabonavtalet har en artikel som gör det möjligt att lämna EU (art. 50), vilket enligt vissa tolkningar öppnar för en väg att också gå ur valutaunionen. Rent tekniskt skulle fördraget dock behöva omförhandlas.

Inte heller kan en nation uteslutas, enligt Lissabonavtalet. För att det ska ske måste Maastrichtfördraget omförhandlas, med alla 27 EU-medlemmar i enhällighet.

Källa: USB