Konstgjord andning

Stockholmsbörsens breda index ligger nu på samma nivå som när tron på den globala »superkonjunkturen« kulminerade 2007. Bibehållen och ökad lönsamhet hos flera tunga bolag och låga räntor som höjt värderingsgolvet är förklaringen. För makrobilden är väsentligt dystrare. Riktig tillväxt är det få som visar.

Swedbank, som var först ut av storbankerna att leverera sin kvartalsrapport för årets tredje kvartal, är det svenska bolag som bäst illustrerar de senaste sju årens berg-och-dalbana. I bankens årsredovisning för 2007 kunde dåvarande styrelseordföranden Carl Eric Stålberg steppa runt i sin ringhörna och likt Muhammad Ali basunera ut att banken redovisat sitt högsta resultat någonsin, stoltsera över tillväxten i Baltikum, konstatera att erövringen av Ukraina och Ryssland bara börjat samt att han kände tillförsikt för 2008.

Ett år senare hade ridån gått ner. Swedbank hade gått in i väggen i Baltikum och de ukrainska och ryska satsningarna utvecklade sig till svarta hål. Bankens finans­iärer, såväl småsparare som institutioner, tog ut sina pengar. Svenska staten tvingades genom Riksbanken och Riksgälden ställa upp med ett stort likviditetsstöd, vilket var det som räddade banken mer än den nyemission som man tvingades genomföra under inledningen av 2009.

Fem år senare märker man inga av dessa problem i bankens redovisning. Swedbanks resultat efter skatt uppgick till knappt 13 miljarder kronor för årets första nio månader, vilket kan jämföras med de rekordmässiga 12 vinstmiljarderna för helåret 2007. Att kreditförlusterna ökat »dramatiskt« under det senaste kvartalet kan närmast ses som en klädsam skönhetsfläck, där banken kan visa att den faktiskt tar i något som har någon form av risk.

Det är den svenska verksamheten som står för lyftet. Yxar man till en helårsprognos har resultatet för denna fördubblats från 2007 års nivå. Bolåneboomen är en viktig förklaring. Ökade kapitalkrav och tuffare regleringar ser ut att ha stärkt bankens intjäningsförmåga. För de senare har ökat inträdesbarriärerna på den svenska bankmarknadens alla hörn. Oligopolets makt är oinskränkt, stor och mycket lönsam.

Wallenbergarnas klassiska verkstadsföretag Atlas Copco är också ett bolag som utvecklats mycket starkt. Bolaget är välpositionerat med mycket starka marknadsandelar för sina kompressorer, industriverktyg, samt gruv- och byggutrustning. Krisåret 2009 innebar visserligen ett hack i vinstkurvan, men marginalerna kunde ändå hållas kvar på hög nivå.

Atlas Copco har skördat mycket goda resultat på den tidigare gruvboomen, och har visat hög lönsamhet trots kraftiga volymtapp. Intäkterna för affärsområdet gruvteknik har fallit med över 30 procent under de senaste två åren, men rörelsemarginalen för affärsområdet kunde ändå hållas på 20 procent för årets tredje kvartal. Den underliggande volymminskningen har då varit ännu större, eftersom dollarn har stärkts kraftigt mot kronan. Ett exempel på det man kallar »pricing power«.

Andra företag och branscher har haft en jobbigare resa. Stålbolaget SSAB, som rapporterar på måndag, är en skugga av sitt jag från 2007. Årets fusion med finska Rautaruukki har skett under galgen av en mycket tuff stålmarknad. Överlevnad är målet.

De låga räntorna har gjort livet ljuvligt för fastighetssektorn, vilket Castellum och Wihlborgs visade i veckan. Men värdena är mycket uppskruvade och de påvisar det stora underliggande problemet. Frånvaron av tillväxt och faktiska, reala, investeringsmöjligheter är också tydlig.