Kreativ maktförskjutning
Ordet »finansialisering« överfört från engelskans »financialization«, har börjat leta sig in i det svenska språket. Någon entydig definition av ordet finns inte, vare sig på svenska eller på engelska, men kan i grova drag sägas beskriva den finansiella sektorns växande inflytande över samhället.
Men även om olika personer lägger in olika betydelser i ordet så har det ändå bidragit till att kasta ett klarare och kanske även kallare ljus över effekterna av att allt fler verksamheter drivs av entydiga finansiella motiv eller är underkastade finansiellt drivna mellanhänders och finansiella marknader.
När de finansiella aktörerna själva får beskriva sitt växande inflytande och aktiviteter så handlar det om positivt laddade ord som »värdeskapande«, »kapitaleffektivitet« och »bättre riskspridning till följd av en breddning och fördjupning av de finansiella marknaderna«. Byter man ut dessa ord mot finansialisering så leder det till en viss förvirring, men även till att man får tänka ett varv till.
Den massiva ombildningen av hyreslägenheter till bostadsrätter i storstäderna är ett bra exempel på finansialisering. Dessa transaktioner sägs ha skapat stora värden. En ombildad fastighet i Stockholms innerstad, vars värde som hyresfastighet motsvarade 20 000 kronor per kvadratmeter, blir med upplåtelseformen bostadsrätt värd det tredubbla. Visst, detta värdefrigörande handlar delvis om att hyresregleringen hållit nere avkastningen liksom att bostadsrättsköparnas ränteavdrag har ökat betalningsförmågan för samma bostad. Det senare kan ses som en värdeöverföring från staten som genom ränteavdragen får lägre skatteintäkter från bostadsrättsägaren än från hyresgästen även om nettokostnaden för bostaden är densamma.
Men man kan också kasta lite finansialiseringsljus på samma transaktion. Den ursprungliga fastighetsägaren hade en belåning av fastigheten på säg 7 000 kronor per kvadratmeter. Den förste bostadsrättsägaren belånar sitt köp fullt ut till 25 000 kronor plus föreningens lån på 5 000 kronor per kvadratmeter. När den första bostadsrättsägaren sedan säljer bostadsrätten till marknadspris har belåningen ökat till kanske 50 000 kronor per kvadrat.
Någon ny nyttighet har inte skapats, det är samma bostad som förut, men samhällets balansräkning har på marginalen ökat dramatiskt. De som tjänat mest på detta är förstås bankerna som fått se sin utlåning på samma objekt sjufaldigas. Men det stannar inte där. Bankerna kan dessutom tjäna grova pengar på om säljarna, och de nya fordringsägarna, väljer att placera sitt »frigjorda« kapital i någon av bankens fonder eller andra »sparprodukter«.
Från detta svenska vardagsexempel kan man vandra ut i den stora finansiella världen. Finansialiseringen kan exempelvis förklara det isländska banksystemets uppgång och fall. Där började det med införandet av individuella fiskekvoter. Genom att dessa gick att belåna och sälja så »frigjordes« ett större kapital. Islands balansräkning svällde rejält, vilket var grundplåten till banker som Kaupthing med flera. Mängden fångad fisk var densamma som tidigare men bankerna torskade.
Så till USA där finansialiseringen kan förklara att finanssektorn före, liksom efter, finanskrisen svarar för över 40 procent av vinsterna i det amerikanska näringslivet. De finansiella aktörerna har blivit mycket mer än ett smörjmedel för ekonomin. »Man kan se det som om finansialiseringen har inneburit ett återinförande av den feodala jordräntan«, för att prata med den amerikanska professorn Michael Hudson.
