Krisen störst på kanslihuset
Tonläget har varit högt efter migrationsverkets prognos förra torsdagen och den därpå följande sexpartiuppgörelsen.
Prognosen innebär mycket riktigt ansenligt högre offentliga utgifter. Nästa år spås de totala kostnaderna för migration och integration öka från 27 till 60 miljarder kronor, enligt verkets huvudscenario. Det är nära dubbelt så mycket som prognosen i somras. Siffran spås sedan stiga ytterligare till runt 70 miljarder årligen 2017–2019.
Som en jämförelse ligger reformerna som regeringen föreslår i höstbudgeten på totalt 25–30 miljarder. Särskilt mycket utrymme för ny kostsam politik lär det inte finnas de kommande åren.
Men är statsfinansernas i bredare mening hotade?
De ökade flyktingkostnaderna är trots allt småbitar i en statsbudget på nära 1 000 miljarder. Finanserna var, innan prognosen las, i balans. I höstbudgeten spåddes ett underskott 2016 på under 1 procent av BNP. De statliga utgiftstaken föreslås öka försiktigt fram till 2018, men håller sig inom spannet 28–29 procent av BNP, vilket kan jämföras med över 33 procent strax före millennieskiftet. Regeringen har också sett till att ha ovanligt stora marginaler upp till utgiftstaket och det prognostiserade taket därefter, totalt 200 miljarder åren 2016–2019. Statsskulden är en av världens lägsta och upplåningskostnaderna nära noll.
Men även om ökningen av flyktingkostnaderna inte hotar statsfinanserna förstår man att det är något av krisläge på Magdalena Anderssons finansdepartement.
Utrymmena under taken är stora, men de verkliga buffertarna ligger längre fram i tiden. Nästa år är budgeteringsmarginalen bara 17 miljarder. För att inte spräcka taket måste regeringen spara, alternativt hämta pengar någon annanstans ifrån. Vid pressträffen efter prognosen annonserade också finansministern nya sparplaner. I veckan publicerades också ett läckt mejl där Max Elger, statssekreterare med budgetansvar, jagade på alla departement att ragga fram extra besparingar för att klara taken och eventuella reformer 2017.
Magdalena Andersson flaggade också för att ta mer pengar från biståndet. I dag går 19 procent av biståndspengarna till migration och integration. Nu nämndes siffran 60 procent. En sådan nivå vore förvisso smärtsam för svenskt bistånd men skulle, enligt Fokus beräkningar, frigöra ytterligare 15–20 miljarder årligen, och troligen göra att man klarar taket nästa år.
En annan fråga är vad effekten blir på sista raden. Även om regeringen klarar utgiftstaken innebär den uppätna marginalen ökade utgifter som på något sätt måste finansieras. Höjda flyktingkostnader är förvisso inte reformer som enligt regeringens uttalade princip ska täckas krona för krona, vilket skulle implicera höjda skatter. Men om inget radikalt händer med svensk ekonomi innebär den nya prognosen att budgetunderskottet ökar, vilket innebär att staten tvingas låna mer. Vilket också Magdalena Andersson flaggade för vid pressträffen i förra veckan. Liksom att det dröjer innan överskottsmålet nås.
Samtidigt spådde Riksgälden i onsdags i stort oförändrat lånebehov, trots stigande flytkingkostnader. Underskottet 2016 spås bara öka med 8 miljarder, där ökade skatteintäkter väger upp.
För övrigt är även framtiden för krona-för-krona-principen under omprövning. Den reform på 10 miljarder till kommunerna i år som ingick i överenskommelsen sker, enligt besked från finansdepartement till SvD, utanför principen och ska i stället finansieras med ökad upplåning.
Diskussionen ovan gäller enbart statiska ekonomiska effekter av flyktingvågen. Som många har påpekat kan ökad statlig upplåning innebära en välbehövlig tillväxtstimulans. Och även om integrationen fungerar dåligt kommer trots allt en del av flyktingarna att få jobb, vilket ger effekt på intäktssidan.
Sammantaget innebär flyktingmottagandet betydande finanspolitiska utmaningar. Men till att det på allvar skulle hota de svenska statsfinanserna är steget ännu långt.
