Krokig arbetslinje

När Fredrik Reinfeldt firade sin första nyårsafton som stats­minister, 2006 skulle just övergå till 2007, gjorde västvindar årets sista dag ovanligt mild och behaglig. Valet var vunnet och idéerna om hur han skulle förändra Sverige stod på kö. Reinfeldt kände flytet.

Samma dag var drygt 245 000 personer mellan 15 och 74 år arbetslösa eller 5,3 procent av arbetskraften. 4 428 000 arbetade.

Sex år senare – och Reinfeldt är inne på lika många år som statsminister. Alliansens opinionssiffror svajar och arbetslöshetstalen likaså. I dag är 394 000 personer arbetslösa, eller 8 procent. 4 621 000 arbetar, enligt SCB:s siffror som kom för någon vecka sedan.

Under dessa år har Sveriges befolkning ökat med 330 000 personer. Så trots att fler arbetar i dag är andelen sysselsatta lika många som vid årsskiftet 2006/07. Andelen sysselsatta står och stampar på dryga 65 procent.

Under samma tid har jobbskatteavdragen, som uppskattningsvis kostat minst 70 miljarder kronor, sjösatts. Skatteavdragen skulle driva arbetslinjen, en linje som tidigt lades fast och vars tydliga effekt var att skapa just fler jobb, särskilt för unga och dem som hade svårast att ta sig in på arbetsmarknaden. Utanförskapet skulle bytas mot ett innanförskap.

Så har det inte blivit. Men vad är det då som har hänt, mer i detalj?

I statistiken sticker framför allt en grupp ut. Arbetslösheten bland unga (18–25 år) är nästan 23 procent. Och bland dessa unga är det två grupper som blivit klart större sedan den där milda nyårs­aftonen 2006. De som inte klarat gymnasiet och de som inte är födda i Sverige.

I varje gymnasieårskull fullföljer inte 20 procent av dem som är födda i Sverige gymnasieutbildningen. Av dem som inte är födda i Sverige ligger siffran på 40 procent. Nästan 30 procent av den senare gruppen är i dag arbetslösa, mot drygt 20 procent för fem, sex år sedan. I den första gruppen har arbetslösheten ökat från drygt 12 till 14,5 procent.

De som just nu har det tuffast på arbetsmarknaden är alltså de som skulle skörda frukterna av jobbskatteavdragen. En av huvudpoängerna var ju att avdragen skulle påverka lönebildningen och pressa minimilönerna och på så sätt skapa fler jobb.

Så varför fungerar då inte åtgärderna?

Den breda förklaringen är att det kom en finanskris emellan och konjunkturen har gjort sitt. Befolkningen har ökat, vilket gett ett par hundratusen fler som slåss om de allt färre jobb som skapas. Den andra sidan av det resonemanget är att den svenska ekonomin inte har ökat nog för att svälja den befolkningsökningen.

Samtidigt kvarstår problem med hur själva arbetsmarknaden fungerar. Massarbetslösheten bland ungdomar och utrikesfödda är om något ett symptom på det. Med ingen eller en halvfärdig gymnasie­utbildning står man sig då slätt. Och att samtidigt slåss mot fördomar och arbetsgivares ovilja att anställa personer som inte är uppvuxna i Sverige förvärrar läget ytterligare. Mot detta har regeringens arbetslinje haft liten eller ingen effekt.

Kan man då säga att arbetslinjen inte har fungera alls, att jobbskatteavdragen varit verkningslösa?

Utan dem hade det varit betydligt värre, menar Reinfeldt och Borg. Socialdemokraterna har lite halvhjärtat mumlat fram kritik men säger sig inte vilja (våga) röra dem vid en eventuell valseger.

Kanske hade arbetslösheten varit värre. Men att påvisa att jobbskatteavdragen har ökat sysselsättningen har inte kunnat göras på ett trovärdigt sätt, det är flera instanser rörande eniga om.

Även om det har haft effekt är ändå slutsatsen uppenbar. Avdragen är otillräckliga för att lösa de enorma problem som uppstår när stora delar av en generation unga inte får jobb. De som ryms i det så kallade utanförskapet är i dag fler än någonsin.