Lastbilskung på offensiven

Om man ska vara bildirektör, är då inte personbilar sexigare än lastvagnar? Håkan Samuelsson reagerar först med ett högt skratt. Sedan svarar han:

– Jo. Men lastbilar är inte så enfaldigt som man kan tro. Lastbilar har stark varumärkesimage. Våra lastbilar syns på vägarna. Vi märks.

Han pekar på väggen i sitt stora ljusa kontorsrum.

– Se, vi har en varg som varumärke. Sådana är vi.

Han sitter i den tyska lastbilsjätten MAN:s högkvarter vid den bullriga Landsbergstrasse i utkanten av München. Heltäckningsmattan är gräddvit.

På soffbordet: kaffe och en kartong konfekt. Bolaget tjänar 3,6 miljarder kronor per år. Själv lyfter Håkan Samuelsson en årslön på 34 miljoner kronor.

Han har skäl att vara nöjd. Samuelsson är en av en knapp handfull svenskar som under de senaste decennierna nått en topposition i internationellt näringsliv. Men nu vill han skriva industrihistoria också. För ett år sedan försökte han köpa upp sin värste konkurrent och tidigare arbetsgivare, Scania med mångårige vd:n Leif Östling.

Östling är pensionsmässig, men hyllad av ägarna eftersom han driver världens mest lönsamma lastbilstillverkare, och han vägrar att låta »sitt« bolag hamna i händerna på en mindre lönsam konkurrent, MAN. Vilken fräckhet. Östling jämförde Samuelssons metoder med nazistisk taktik: »Tysken är expert på Blitzkrieg.«

Håkan Samuelssons argument är: ett sammanslaget MAN och Scania, där också Volkswagens Brasilientillverkade lastbilar var tänkta att ingå, skulle bilda världens största tillverkare av tunga lastbilar.

Hittills har han inte lyckats med sina planer. Men det fientliga budet skrämde Wallenbergs Investor att sälja Scania till MAN:s ägare Volkswagen. Så nu står det 1–1 i matchen Samuelsson–Östling.

Och det är Porsches 71-årige iskalla, dynamiska ägare Ferdinand Piech, styrelseordförande i både Scania och MAN, som bestämmer hur det blir i slutändan.

– Vi ville göra något positivt. Men det ligger i förgången tid. Frågan är inte aktuell just nu. Men de två företagen överlappar varandra en del. Det finns punkter för samarbete och samordning. Och det finns skäl att fråga hur dessa företag långsiktigt ska överleva, säger Håkan Samuelsson.

Men om Piech ger order?

– Det är klart att frågan kommer upp igen. Men inte på samma sätt. Piech kan inte kommendera fram en sammanslagning. Vi måste först vara partners som båda gillar varandra.

Så tills vidare får Samuelsson jobba på. Han skojar med kommunikationschefen Andreas Lampersbach om konkurrenten Volvos högkvarter på Hisingen och kallar det Bullshit Castle, med referens till den tid då Per G Gyllenhammar styrde där.

Till skillnad från Gyllenhammar håller Samuelsson en låg profil. För den som googlar finns nästan ingenting att hämta under hans namn.

– Det är inte avsiktligt. Men jag sysslar inte med namedropping och sånt. Det fungerar inte.

Det är uppenbart vem som inte imponerar. Men motsatsen, vem i svenskt näringsliv beundrar du?

– Jag har ju varit borta i 15 år, men jo, förresten, Ikea-killen.

Samuelsson har rötterna i samma typ av mylla som Ingvar Kamprad. Farfar var bonde i Närke. Pappa var en hejare på att reparera saker och ting. Steget till Tekniska högskolan var logiskt.

– Men det var inget jag drömde tidigt om i livet. Vad jag kommer ihåg ville jag bli tandläkare. De tjänade mycket pengar. Jag körde taxi nattetid för att finansiera mina studier och jag minns hur mina taxikompisar sa: Kör taxi på heltid och stanna i jobbet. Det är mycket bättre än det du pluggar till.

Är du nöjd med ditt val då?

– Nja, jag ville ha ett riktigt jobb. Inget som bara var modernt i tiden. Jag försökte inte bli programledare.

Vad har du för ledarstil?

– Jag har en idé om vad jag vill uppnå. För att nå dit behövs kommunikation åt alla håll. Att få folk med sig. På tyska säger vi Einbindung. Det är mera än MBL. Det har fördelar, jag är för det. Men risken finns, att i grupp är människor mind­re riskbenägna. Det är klart att jag vill att vi ska vara mera lyckosamma än andra företag. Metoder, förebilder? Ja, Toyota förstår vad de håller på med.

Varför är ni så få svenskar på topposter ute i världen? Frågan är intressant eftersom svenska chefer brukar kräva högre lön och mera bonus genom att hota med att gå utomlands. Är de välkomna? Duger de?

– Svenskar jobbar bäst i svensk miljö. Det är likadant med tyskar. Jag känner inte till några tyskar som hamnat i topp ute i världen. Det är svårt att arbeta i främmande miljö. Det är väl bara engelsmän och amerikaner, kanske australiensare, som kan kliva in i ledningen på bortaplan, säger Samuelsson.

Men du själv lyckas ju.

– Det jag sysslar med är konkret. Det är inte ett flashigt jobb.

Samuelsson är nöjd med sitt liv i München.

– Det är internationellt. Stan har en avspänd atmosfär. Det som slog min fru och mig när vi flyttat hit var hur tyst och stillsamt det är om kvällen jämfört med Stockholm.

Han inleder sin arbetsdag klockan 8.15. Det blir många möten. Arbetsplatsen är koncernkontoret. Den närmaste lastbilsfabriken ligger i Karlsfeld, en fästning på Münchenslätten nära det ökända Dachau. MAN har även tillverkning i en rad andra tyska städer samt i Österrike, Polen, Turkiet, Sydafrika och Indien. Men Håkan Samuelsson har färre än hundra resdagar om året. Han brukar gå hem klockan 19, och umgås gärna med både affärsfolk och politiker.

– Men det är inte cocktailparty varje kväll. På fritiden går Britt och jag ut och äter ibland. Jag cyklar. Jag spelar golf. Bra? Nja. Mitt handikapp är 29. Men det är det bästa jag någonsin haft.«

På bordet ligger Newsweek och tyska Handelsblatt, men inga svenska tidningar. Samtalet glider in på globalisering och världens framtid.

– Jag noterar att finns man bara i sitt eget land, är man mer sårbar. Det gäller också att utveckla sina produkter. Att ha kunskap och ligga rätt. Då kan vi leva med högre produktionskostnader. Amerika har rätt demografi, amerikaner föder fler barn och har därför fler att sända till universiteten.

Ser vi en nedgång i världsekonomin?

– För oss går det bra. Det gör det för de flesta i Asien och Östeuropa. Men en dag kommer en nedgång. En tröst är att det inte är som i Bibeln – efter sju feta år kommer sju magra. De magra åren är inte så många nu för tiden. Två år eller tre.

Är det kört för Europa industriellt?

– Europa är inte lika integrerat som Amerika. Där finns fördelen att alla talar samma språk. Europa får finna sig i tanken att vi inte är världens centrum. Men traditionell maskinindustri är Tysklands starka kort. Och London har finansindustrin. Nej, Europa är inte irrelevant som det ibland sägs. Men vi måste bli bättre på mycket.

Europa saknar tekniker. Hur kan män i din position bidra till att ungdomar blir teknikintresserade?

– Vi kan inte kommendera fram fler tekniker. Vi får locka dem till oss från andra länder. Varför ingen här hemma vill bli tekniker just nu? Det är tidsandan. Alla vill bli programledare.

En rad svenska företag, som Volvo Personvagnar, Saab, Husqvarna och OMX har sålts till utländska ägare. En fara?

– Det är en pågående internationell process. Häften av MAN:s aktieägare finns också i utlandet.

Många svenska statliga bolag säljs nu. Är det bra eller dåligt?

– Det kan inte vara ett huvudintresse att företag ska vara nationella.

Hur ser du på den industriella utvecklingen i tillväxtländer som Kina och Indien?

– Vi har alltid en tendens att bli alltför imponerade av tendenser i tiden. Allt som går uppåt har också ett slut. Kina har redan hög inflation. Och senare kommer landet att få anpassa sig till verkligheten. Ja, på 20 års sikt har det blivit demokrati – för utan ett öppet samhälle begränsas tillväxten.

Kommer Sverige att industriellt stå sig i förhållande till övriga Europa?

– Sverige har fått god utdelning av globaliseringen.

Var är du om fem år?

– Jag sysslar väl med något som liknar det här.